Jag är gammal, inte äldre
Tyck! | Astrid Uhnér
Foto: Colourbox

Jag är gammal, inte äldre

Hur är det att ha nått åldern då man riskerar att hamna på boende och får förvaltare och då den enda fråga omgivningen vill ha svaret på är "Känner du igen mig?"

Tidningen Senioren
Publicerad 2017-09-04

”Jag är gammal, 86 år. Äldre är man till och med 79 år. Läste om en enkät för pensionärer, för pensionärer mellan 65 och 79 år. Efter det är vi antagligen för gamla för att svara på andra frågor än den egotrippade ”känner du igen mig?”

För att trösta de äldre (65-79 år) publiceras då och då intervjuer med fantastiska människor, 80+, som kan allt om smarttelefoner, datorer, etc. De är verkligen fantastiska, men till föga tröst för oss andra med ålderskrämpor och utan läromästare i den nya, dyra tekniken. Vill det sig illa, kan vi placeras i ett demensboende med låsta dörrar som i ett fängelse, med en stor skillnad – maten lär vara bättre i fängelset – och med en god man eller värre än då, en förvaltare. Annars kan det hända att gamlingen slösar bort sina tillgångar, som den själv arbetat ihop, till att förgylla sin tillvaro de sista åren av jordelivet.

Annars kan det hända att gamlingen slösar bort sina tillgångar, som den själv arbetat ihop

En vanlig diagnos äldre får, är ospecificerad demens. Jag försökte få en definition av diagnosen. Svaret jag fick var att det är vad vi skriver när vi inte vet vad vi ska skriva! Själv kom jag in på sjukhus efter en TIA. Läkaren på akuten talade om för mig att det fanns tecken på demens på min hjärna. Efter några dagar skrevs jag ut av en geriatriker. Jag ville naturligtvis veta vilken demenssjukdom min hjärna visade tecken på. Svaret blev, med ett leende: Du är inte dement. Det fanns tecken på åldersförändringar på hjärnan, men det är naturligt för din ålder.

Skillnaden mellan god man och förvaltare är att en god man framför allt sköter ekonomin åt en huvudman (kallas så i lagen), men huvudman bestämmer själv över sina tillgångar. Allt beror på hur förordnandet är skrivet. En förvaltare kan få ansvar för allt. Domstol beslutar. En myndig person kan inte längre omyndigförklaras. Den behåller sina mänskliga rättigheter. Exempel på detta är att den får delta i allmänna val, själv bestämma vem den vill umgås med, har rätt att skriva testamente, att gifta sig. Har personen en förvaltare, kopplas den in endast om paret vill ha äktenskapsförord. Det är vigselförrättaren som avgör om kontrahenterna vet vad de gör. Jag betvivlade det sista och bad att få återkomma. Han återkom och bekräftade att det förhöll sig så.

Hur många övergrepp sker inte dagligen på gamla? En god man beter sig ofta som en förvaltare och en förvaltare som om den fått särskilt mandat av Vår herre att sätta sig över lagar och förordningar. Småbrott! Inget att bry sig om. Endast var sjunde som överklagar får rätt. Avslaget motiveras ofta med lagtexten, men det gäller väl att följa lagen också!

Lagen i sig är luddig. Man undrar ibland vad som egentligen gäller. Lagen är antagligen skriven i ett helt annat samhälle än det vi lever i nu. Man har försökt rätta till det värsta men lagen borde skrivas om helt och hållet.

Varken god man eller förvaltare eller ens förmyndare behöver någon utbildning. De enda formella kraven är att den som ska utses inte får vara underårig och inte själv ha förvaltare. ”Till god man eller förvaltare ska utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna.”

Tanken att robotar kan dela ut medicinen får mig att rysa. Vart är vi på väg?

En kvinna som arbetar med gamla sa till mig: ”Vi är fattiga i mitt hemland, men jag lovar dig att våra gamla har det bättre än era.”

Personalen på de boenden jag haft kontakt med har utfört ett fantastiskt arbete. De ska vara glada, uppmuntrande, kunna hantera svåra situationer, osv. Hur orkar de? Det gör de naturligtvis inte alltid. Jag råkade höra en kvinna på väg ut säga: ”Jag kan inte vara här, jag står inte ut, jag orkar inte!”

Har vi blivit så materialistiska att vi glömt bort att vara människor? Vi människor behöver andra människor, av kött och blod, inte bara ”friends” på Facebook. Jag får intrycket att det finns de som tvivlar på att de ens existerar längre. Ingen besöker dem, några semesterkort eller julkort dyker inte upp. Telefonen är uppsagd. Den var ju alltid tyst ändå. Tanken att robotar kan dela ut medicinen får mig att rysa. Vart är vi på väg?

Astrid Uhnér, Gnosjö

Tidningen Senioren
Publicerad 2017-09-04
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.