Vår husläkare Magnus Eriksson tackar för sig, det här är hans sista krönika för Senioren. Tack för alla kloka ord och goda råd, Magnus!
Detta blir min sista krönika i Senioren. Jag har blivit äldre och det är nu ett par år sedan jag arbetade som riktig husläkare, det vill säga var på min plats, kunde ta emot alla patienter som behövde akutbesök, göra hembesök, ge återbesök och dagligen vara kontaktbar per telefon.
Förvisso har jag prövat att vikariera, hoppa in då och då, men det har aldrig känts tillfredsställande. Att ständigt möta nya människor vars sjukhistoria jag inte känner till, att inte kunna säga ”ring mig om det blir något problem eller något du vill fråga om”, att inte kunna säga ”då följer vi upp detta vid återbesöket”.
husläkarens specialitet är kännedomen om hans patienter och deras bakgrund.
Att vara en tillräckligt bra doktor innebar även att man ständigt måste hålla sig uppdaterad på det medicinska området som berör husläkarens patienter. Man måste ha bra kännedom om handläggning av vanliga sjukdomstillstånd och kunna skilja det från annat, och förstå vad man ska remittera vidare.
Ibland brukar jag likna husläkaren vid en fiskare som regelbundet går och metar vid en bäck. Det är abborre, mört, abborre, abborre, mört. Plötsligt är det en fisk man inte känner igen, varvid man skickar den vidare till en fiskexpert som efter en månad återkommer och meddelar att det var en piraya. Som husläkare gäller det att inte tro att pirayan är en mört.
Fast det som verkligen är husläkarens specialitet är kännedomen om hans patienter och deras bakgrund.
Det är egentligen inte arbetet jag saknar nu när jag slutat, utan alla fantastiska människor jag fått möta under åren. Som krönikör börjar jag nu komma för långt ifrån verksamheten för att vara riktigt trovärdig, åtminstone inför mig själv. Dessutom blir jag äldre, gammal, och känner att den tid jag har kvar är det så mycket jag fortfarande är nyfiken på, och vill pröva och undersöka. Till detta bidrar att jag har barnbarn i olika åldrar som ger mig glädje och förnyad insikt i hur allt i livet är intressant: stenar, kottar, fönster och människor. Allt intresserar oss när vi är små. Och allt är värt att återupptäckas som äldre.
Men hos oss äldre blandas det ofta med oron – hur ska det gå? Inte för oss själva utan för dem som kommer efter oss.
Apropå oro har jag funderat mycket på det den senaste tiden. Vi pratar om oro för cancer, för hjärtsjukdom och andra sjukdomar. Men när jag tänker efter, och när jag pratar med husläkarkollegor, står det klart att den vanligaste oron hos äldre i samband med besök hos doktorn inte är en oro för sjukdomar eller för att dö, utan för deras anhöriga. Så är det!
den vanligaste oron hos äldre … är för deras anhöriga.
När jag åtog mig att skriva dessa krönikor hade jag en ambition att beskriva vissa sjukdomar, fundera över sjukvården men framför allt att om möjligt minska den stora oro som ofta finns när det gäller sjukdomar och besvär.
En oro som kan vara nog så akut och ofta förvärrar upplevelsen av besvären. Det är helt naturligt, och det bästa är långt ifrån alltid att läsa artiklar eller söka på nätet. Det kan snarare förstärka besvären.
Nej, om allt vore väl skulle vi alla ha en egen husläkare eller distriktssköterska som vi enkelt kunde få kontakt med om vi kände oro. Själv har jag en jag nästan aldrig besökt. Men får jag besvär av något slag räcker det ofta att jag tänker på henne för att det ska kännas lite bättre, i förvissning om att hon alltid finns där och gör sitt bästa om jag verkligen behöver henne. En sådan husläkare önskar jag er alla, men dessvärre lyser de ofta med sin frånvaro.
Att skriva om enstaka sjukdomar känns ibland tveksamt. Dels finns så bra vederhäftig information på Vårdguiden som man kan nå på telefon eller via internet.
Artiklar om sjukdomar som titt som tätt presenteras i tidningar och annan media skapar snarare mer oro och undergräver det kunnande som de flesta ändå har om vanliga sjukdomar som influensa, kräksjuka, hosta, ledvärk och annat. Vi måste våga lita på oss själva.
Men vid behov vill jag ändå slå ett slag för Vårdguiden/1177 som är mycket vederhäftig både vad gäller symptom, sjukdomar, mediciner och vart man ska vända sig.
Mår man bra finns sällan skäl att söka vård eller oroa sig. Hälsan tiger still!
Vad man bör vara uppmärksam på är alltid i första hand allmäntillståndet. Om man är mycket medtagen, knappt orkar ta sig ur sängen, gå på toaletten, är andfådd – då finns det skäl att kontakta sjukvården. Liksom vid plötsliga akuta besvär som nedsätter ens funktion, som synbortfall, förlamning, akut yrsel.
Mår man bra finns sällan skäl att söka vård eller oroa sig. Hälsan tiger still! Ja, möjligen bör man vara vaksam på vissa ärftliga sjukdomar som tidig hjärtinfarkt, diabetes i släkten, och vissa andra ärftliga sjukdomar. Då kanske man bör gå på undersökning. Är man osäker över ärftlighet, kan man rådfråga en läkare.
Dessutom kan man vinna år och hälsa om man går på de hälsoundersökningar av olika slag som landstinget bjuder in till. Därutöver har sällan hälsoundersökningar något värde.
Idag gör vi oerhört många läkarbesök jämfört med tidigare trots att vi egentligen är friskare i alla åldrar. Orsaken till det har jag ofta funderat över. När jag var barn verkade det alltid finnas en läkare som kom på hembesök när det behövdes. Däremot gick man sällan till en läkarmottagning, möjligen till sjukhus om det var akut.
Var man tillräckligt frisk för att gå till läkaren behövdes det egentligen inte. Tillräckligt sjuk för att träffa läkare var man när man inte orkade ta sig ur sängen. Mot bakgrund av det lärde jag mig tidigt av min mormor att man alltid måste ha ett par rena lakan hemma om man skulle behöva tillkalla läkare till hemmet. Dessutom skulle tvål och ren handduk läggas fram. Det senare noterade jag när jag själv gjorde hembesök. Hos äldre fanns alltid en ren handduk och tvål till läkaren.
Var man tillräckligt frisk för att gå till läkaren behövdes det egentligen inte.
Men nu är det inte alltid lätt att träffa en doktor, trots att de är många och välbetalda. Delvis för att det förvisso är mycket pappersarbete, delvis kanske för att deras uppdragsgivare inte verkar lita på dem, utan allt måste dokumenteras och redovisas.
Dessutom får vi lära oss att det är så mycket som måste undersökas och kontrolleras, något kan vara en risk, och ”besvär” kan vara sjukdomar. Vi litar inte på vårt eget omdöme.
Nu för tiden är det därför vanligt att patienter som till exempel kommer för kontroll av diabetes kan ha upp till 3-4 andra besvär.
Detta började nog för ett tjugotal år sedan. Det började med någon äldre kvinna som försiktigt vecklade ut en liten lapp med ett par symptom. Men det var bara början, sedan kom deras gubbar, sedan deras vuxna barn och till slut även ungdomarna. Och lapparna utvecklades, de blev större, almanackor slogs upp och slutligen tar man nu fram mobiltelefoner och datorer och scrollar fram ”shoppinglistan” till läkarbesöket.
Men det finns de som har det värre insåg jag en dag när jag fann följande lapp i läkarkorridoren:
Förkylning? Bastu?
Kliar på rygg?
Födelsemärke!
Svarar inte fysisk träning?
Levertest!
Nattsvettning!
Framhjulslager!
Bakbromsar tar lågt
Frambromsar gnisslar
Växellådan smäller
Kopplingen står för högt
Motorn går orent
Det finns ett oljud i fläkten
Måste jag byta olja och filter?
Hur är däckstatus?
Då tänkte jag att ja, bilmekanikern får det ännu svettigare än jag.
En from önskan är att vi alla i framtiden ska få en egen husläkare som vi litar på och kan nå
Med detta som illustration vill jag nu avsluta med att tacka för många trevliga hälsningar från er läsare och beklaga att jag inte haft möjlighet att svara på alla era frågor och funderingar.
En from önskan är att vi alla i framtiden ska få en egen husläkare som vi litar på och kan nå. Det är jag förvissad om skulle lösa mycket av sjukvårdens problem med kontinuitet, tillgänglighet och för långa köer till andra specialiteter. I väntan på det – lita på ert eget omdöme och tro inte för mycket på allt som skrivs om nya farliga sjukdomar och mirakelkurer.
Må väl
Doktor Magnus
