Krister Henriksson – Jag vill inte spela gammal
Leva & uppleva | Porträtt
Foto Hans Alm

Krister Henriksson – Jag vill inte spela gammal

Krister Henriksson blev inte glad när han började få roller som äldre män. Han som alltid identifierat sig som ung. Därför kom rollen som Karlsson på taket som en frisk fläkt. Nu när han en dröm att få spela Hamlet. – För varför skulle inte en 70-åring kunna spela en 30-åring?

Tidningen Senioren
Publicerad 2016-09-23

Krister Henriksson fyller 70 i november och har som många av sina jämnåriga aldrig tänkt på att han är ”i den åldern”, att han egentligen är pensionär eller ”på något sätt gammal”. Därför blev han lite ledsen när teaterchefer, uppdragsgivare för några år sedan började föreslå honom lite väl mogna roller, som pappan i Lång dags färd mot natt och titelrollen i Kung Lear.
– Plötsligt var det inte kul längre, säger han.

Han noterar att han hittills mest fått spela i vid mening unga människor på både film och teater. Han har identifierat sig som ung. Doktor Glas, som han med stor framgång gestaltat i sin enmansföreställning efter Hjalmar Söderbergs klassiska roman, är inte alls lastgammal. Han är 35 och har alltså bara nått halvvägs till Krister Henrikssons egen ålder. Kurt Wallander är väl medelålders plus i de flesta av de 32 filmer där Krister Henriksson spelar honom, även om han i de sista filmerna börjat lida av Alzheimers sjukdom.
– Plötsligt öppnade sig en helt ny repertoar för mig, och det handlade bara om gamla människor, säger Krister Henriksson.

Karlsson är ju som ett barn och han är totalt skamlös. Jag gillar att vara skamlös.

Det var inte roligt. Han kände sig mer och mer nere, ledsen.
– Men så tog jag en promenad med min fru. Jag gick väldigt långsamt och tungt och hon blev mer och mer irriterad. ”Skulle vi inte gå?” Jag sa att jag skulle sätta fart, men sedan släntrade jag efter i alla fall. Hon undrade. Jag sa att de ville att jag skulle göra kung Lear och att de hade ringt om rollen som pappan i Lång dags färd… – Efter en stund sa hon att hon visste vad jag skulle göra. Karlsson på taket. En genomklok och lagom tjock man i sina bästa år. Det kanske kan blåsa bort din depression. Och dessutom är han inte snäll. Det kan passa dig, sa hon.

Hemkommen läste Krister Henriksson teaterbearbetningen av Astrid Lindgrens bok. Ja! Han tog hustruns idé till sig, inte bara för att storyn är bra utan också för att han faktiskt aldrig tidigare hade spelat för barn. Och dessutom, säger han, hade han varit en ganska usel morfar och farfar för sina barnbarn. Ursäkten var den vanliga: han hade inte haft tid, han hade ju spelat teater och film. Här fanns en möjlighet att kompensera sig …

Anna Takanen, som då var chef på Göteborgs stadsteater, var enligt Krister Henriksson den som förde kung Lear på tal när de träffades för att tala om vad han skulle kunna göra i Göteborg. Krister Henriksson sa förstås att han ville göra något helt annat. När han föreslog Karlsson på taket ”tog hon inte in detta”, som han uttrycker saken. Efter en stund insåg hon att han menade allvar – och efter ytterligare en stund att det faktiskt var ett genialt förslag.

Det blev 30 föreställningar i Göteborg och lika många på Dramaten i Stockholm i somras. Krister Henriksson markerar en viss förvåning över att det har fungerat så otroligt bra.
– Fullsatt upp till sista raden! Interaktion från barnen! Karlsson är ju som ett barn och han är totalt skamlös. Jag gillar att vara skamlös.

Lite senare i vårt samtal återvänder vi till det där med ålder. Han säger att han alltid tänkt sig att han skulle sluta spela när han blev 65, 66 eller möjligen 67.
– Idag förstår jag inte hur jag kunde tänka så. Idag är det viktigare för mig än någonsin att få spela teater, och det är roligare än någonsin. Att komma ner till den där gemenskapen, till publiken …
Förr tänkte han att han efter 65 års ålder skulle börja SKRIVA på allvar, och bara om sig själv. Memoarer, alltså. Det är han fortfarande inne på, men han tänker börja med att göra en show om sitt eget liv. Han har redan börjat sammanfatta minnen och historier ur sitt liv på post it-lappar. Premiär på Maximteatern i Stockholm våren 2018. Dagen före vårt möte kom han på en möjlig titel: Visst skämdes man.

KRISTER HENRIKSSON

ÅLDER: Född i Grisslehamn 1946.
BOR: På Söder i Stockholm och på Värmdö.
FAMILJ: Gift med skådespelerskan Cecilia Nilsson. Tre vuxna barn, fyra barnbarn (14, 11, 5 och 2 år gamla).
KARRIÄR: Genombrott 1973 som Peer Gynt på Stockholms stadsteater, blev anställd på Dramaten 1993. Producerar eller medproducerar nu allt han gör. Medverkat i mängder av filmer och tv-serier, däribland Rederiet.
Två guldbaggar, för huvudrollerna i Veranda för en tenor 1998 och Sex, hopp & kärlek 2005. Guldmasken som bästa manliga skådespelare för Doktor Glas 2007.
Läst in ett stort antal ljudböcker av författare som Marcel Proust, J.K. Rowling, Hjalmar Söderberg, Henning Mankell, Tomas Tranströmer.
AKTUELL: Spelar Doktor Glas på Dramaten i höst. Medverkar i tredje säsongen av BBC-serien The Fall i höst.
LÄSER: Alltid. Vid intervjutillfället Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv.

Dölj faktaruta

Man kan utgå från att han kommer att berätta mycket om Henning Mankell, som han betecknar som den person som nog har betytt mest för honom i livet, ”den vän jag alltid hade saknat”.
De möttes i mogen ålder. Ett filmbolag hade flera gånger erbjudit Krister Henriksson rollen som Kurt Wallander i Mankells deckarsvit, men han ville inte. Absolut inte.

– Jag hade precis köpt Vasa-teatern tillsammans med Agneta Villman, jag kände mig som ett söndagsbarn, jag hade möjlighet att göra precis vad jag ville. Wallander kändes bara som ett stort hinder. Dessutom hade jag sett tidigare Wallander-filmer, och jag tyckte inte att de var bra. Så det var inte svårt att tacka nej. Men de kom tillbaka flera gånger. Jag noterade att gaget höjdes varje gång.

Till sist ringde Henning Mankell och sa att han kände till försöken att engagera Krister Henriksson och att han verkligen ville att Krister skulle tacka ja. De hade inte träffats tidigare, de tog en lång promenad som slutade på baren på Grand Hôtel i Stockholm.
– Innan vi skildes undrade Henning om jag hade läst böckerna. Det hade jag inte, sa jag. Jag hade bara sett filmerna. Två dagar senare kom ett bud med en kartong med alla böckerna. Jag började läsa. När jag var inne på den femte eller sjätte boken undrade jag varför de inte hade frågat mig tidigare.

Den första Wallander-filmen med Krister Henriksson i titelrollen hade premiär 2005. Det blev 32 filmer. Han var inte alls nöjd med de tolv första men fortsatte ändå sedan han lyckats förhandla sig till större kontroll över den kreativa processen. Framför allt de åtta sista filmerna är han helt nöjd med.
Han kände igen sig själv ”i Wallander-själen, Wallander-personen”. Han tycker att Kurt Wallander på något sätt är ”en människa i geografin”.
– Böckerna utspelar sig ju i Ystad. Det är samma tröstlösa landskap som i Grisslehamns-trakten, som jag kommer ifrån. Han är så filtrerad av det klimat han lever i. Horisonten. I Ystad ligger Polen där borta. I Grisslehamn handlar det om Åland.

Krister Henriksson beskriver de sju år han tillbringade med Kurt Wallander som ”en märklig resa”. Givetvis gjorde han också annat under denna period, till exempel en kritikerhyllad uppsättning av En handelsresandes död på Dramaten 2010 och framför allt den enmansföreställning av Doktor Glas som hade premiär på hans egen Vasateatern en vintrig ovädersafton 2006.

Om det finns någon roll jag skulle vilja umgås med hela livet är det doktor Glas.

Det finns flera samband mellan Kurt Wallander och doktor Glas. Krister Henriksson brukar nämna ensamheten och att båda gestalterna har svårt att komma nära en annan människa.
– Och det gäller också mig själv. Det är kanske därför jag tycker om att spela både Wallander och Glas.
Det finns också ett mera konkret samband mellan Wallander-filmerna och Krister Henrikssons enmansföreställning Doktor Glas.

Under de långa inspelningsperioderna i Ystad insåg Krister Henriksson att han behövde något annat att syssla med utöver Kurt Wallander. Han kom att tänka på ett möte med Allan Edwall många år tidigare.
– Jag har inte haft idoler i skådespeleri, men Allan Edwall är nog det närmaste man kan komma. När han spelade sin version av Doktor Glas på sin teater Brunnsgatan 4 tog jag mod till mig och sökte upp honom. Det blev ett ganska tyst möte, ett blygt möte. När jag gick och just skulle stänga dörren vände han sig om och tittade på mig – jag kommer aldrig att glömma hans ansikte med sminkränderna – och sa ”Krister, det här tycker jag att du ska göra en dag”.

Nu var det dags, tänkte Krister Henriksson, nu hade han hur mycket tid som helst för att göra grundarbetet på riktigt. Innan han tog itu med Edwalls bearbetning för scenen skulle han läsa Hjalmar Söderbergs roman om och om igen, tillräckligt många gånger för att verkligen förstå allt i denna märkliga historia om en läkare som giftmördar en pastor som våldför sig på sin egen hustru, en kvinna som läkaren svärmar för, i hemlighet och hopplöst.
– Jag läste Söderbergs roman över femtio gånger. Jag fann alltid något nytt i språket, rytmen.

Nu har han gett sin enmansföreställning över 250 gånger.
– Om det finns någon roll jag skulle vilja umgås med hela livet är det doktor Glas. Jag tycker aldrig att det är tråkigt. Det kan finnas ett motstånd alldeles innan jag går in på scenen, men så fort jag säger den första repliken lossnar allt. ”Det här är ingen bikt. För vem skulle jag bikta mig?”

Och i höst blir det nypremiär på Dramaten, med ny scenografi. Den 16 september går Krister Henriksson in som doktor Glas på samma scen där han under sommaren gestaltat Karlsson på taket. Fjorton föreställningar planeras.
Man kan nog utgå från att en stor del av Krister Henrikssons minnesshow 2018, den som kanske kommer att heta Visst skäms man, kommer att handla om Wallander, Glas och Karlsson på taket. Den kommer säkert också att handla om hans egen klassresa, fiskarsonen från Grisslehamn som besökte Stockholm första gången vid nitton års ålder och som blev en av Sveriges bästa skådespelare, om föräldrarna som ville att han skulle utbilda sig till läkare, om hur han böjde sig för kravet och studerade medicin i två terminer – innan han sökte till scenskolan i Malmö, och kom in.

Det ledde till engagemang på Stockholms stadsteater och genombrott som den unge Peer Gynt – och ett sammanbrott, en rampfeber som fick honom att lämna teaterkarriären och återvända till läkarutbildningen.
Men han var tvungen att invänta rätt termin. Därför kom han att arbeta tillfälligt som så kallad pottbärare på Sabbatsbergs sjukhus. En av dem han skulle betjäna var en man i 45-årsåldern, en direktör som hade fått besked att han skulle dö. Vänskap uppstod. Mannen som skulle dö lättade sitt hjärta för Krister Henriksson och berättade om saker han aldrig kunnat eller vågat röja för någon annan, om sitt dubbelliv, om sin hustru och om sin älskarinna.

– Det ledde till att jag började berätta om mina innersta drömmar, om skådespeleriet och min rampfeber. När han bara hade någon månad kvar att leva sa han en sista sak: »Jag tycker att du ska ge det där en chans till, jag har lyssnat på dig och du berättar så bra och lyssnar så fint, du har alla de egenskaper man ska ha som skådespelare«.
När mannen hade dött gick Krister Henriksson upp till Vivica Bandler på Stadsteatern och sa okej, jag kommer tillbaka, bara en liten roll, några repliker. Ja, jag visste väl det, sa Vivica Bandler.

På den vägen är det. Innan Krister Henriksson berättar om sig själv på Maxim 2018 ska han nästa år spela Hugo i scenversionen av Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande.
Efter att ha tittat på diverse versioner av Hamlet på YouTube när Krister Henriksson också en dröm om att en dag spela Hamlet.
– Varför skulle inte en 70-åring kunna spela en 30-åring? Jag funderar på Marie Göranzon som Ofelia.

Text Kurt Mälarstedt
Foto Hans Alm

 

Tidningen Senioren
Publicerad 2016-09-23
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.