Madeleine Pyk: ”Jag ser bilder i allt”
Leva & uppleva | Ateljebesök
Madelene Pyk. Foto: Hans Rooth

Madeleine Pyk: ”Jag ser bilder i allt”

Frenesi är ett ord som inte räcker hela vägen när man ska beskriva konstnären Madeleine Pyks utstrålning.

Tidningen Senioren
Publicerad 2017-04-16

Hon är både ett fragilt väsen och en kraftfull person; en renässansmänniska i ordets bemärkelse. Förutom det rena konstnärsarbetet har Madeleine illustrerat filmer och böcker, samt skrivit egna böcker.
Vi sitter vid det franska gamla bordet i köket på bottenvåningen. Ett blekrött tegelgolv, lite ojämnt, ger värme och en slags taktilitet. Madeleine ordnar med kaffe och belgiska, tunna mandelkakor. Hennes livskamrat Kri Bohm, författare och journalist, tittar in från huset mitt-över gatan där de båda bor.

Barndoms somrar

Skillinge är sommarviste medan ”vinterbostaden” finns i Lund. Ett antal sommarveckor tillbringas på familjens gård, Skägga, på norra Värmdö. Skägga köptes en gång av Madeleines farfar; och här levde hon sin barndoms somrar med en stor släkt i en vacker bruksmiljö med rötter i 1700-talet. Djur, natur, vatten och spännande gamla byggnader; viktiga i Madeleines barndoms- och fantasivärld; utforska, betrakta, leka, drömma, fantisera. Senare förebilder i hennes konst.

Viktigt med ordning

Madeleines ateljé ligger på motstående sida av det kombinerade köket-vardagsrummet. Öppet till taknock, vita väggar, franska ”portes fenêtres” som drar in ljuset, vackert slitna, målarfläckade flerhundraåriga golvplankor. Ordningen är slående; målarredskap och färgtuber ligger på kirurgminutiös parad. Stora och små pannåer, avslutade eller påbörjade, lutar sig mot väggarna.
– Ja, ordning är viktigt. Kommer Kri in och sätter skorna fel vid dörren så rättar jag till dem. Fast kontroll gillar jag inte; har inget kontrollbehov. Jag led redan som barn, för alla var fruktansvärt slarviga hemma. När man står vid staffliet är man ensam och då måste man veta var prylarna finns.

Naivt och allvarligt

Ateljén i sig är ett konststycke, fylld av Madeleines färgstarka konst, små statyer, masker och underfundiga figurer i trä, papper, stål, sten. Handplockat, upphittat, utsmyckat. Naivismen och humorn präglar ofta Madeleines konst. Men allvaret finns där också.
– När jag var liten hade jag alltid små figurer och spelade teater. Jag satte upp Shakespeare och Molière och spelade själv alla rollerna.

Fotograf

Vad många kanske inte känner till är att Madeleine Pyk också är en skicklig fotograf.
– Det var så jag började, med att fotografera och dokumentera.
I augusti ställde hon ut sina foton på Krapperups slott; Med pensel och Pentax genom Europa.
– Jag fotograferade mycket på 60-talet. Foton från Nordafrika, Tyskland, Frankrike, Italien och New York, varvades med oljor och gouacher.
– Sen la jag kameran på hyllan och började definitivt att måla.

Mönstrade mattor

Estetiken i ateljén är genomgående och intresset för inredning uttalat. På båda våningarna ligger kelimmattor med intrikata mönster.
– Jag är galen i mönstrade mattor. Allt ska kunna gå med vartannat. Det är tråkigt med ett hem som är enbart modernt eller gustavianskt; det kan man ju bara inte stå ut med.
Ateljén är en tidsresa i designhistoria; alltifrån gustavianska skåp till samtida möbler av kända svenska och internationella formgivare. Den svarta fåtöljen, ”Rover Chair” i ateljén, är ett 80-talsverk av engelsmannen Ron Arad.

Jag är galen i mönstrade mattor.

Uppväxten tillbringade Madeleine mitt i Stockholm på Södermalm.
– Jag bodde alldeles vid Slussen, högst upp i ett hus med fantastisk utsikt över staden. Ljusen om kvällar och nätter, spårvagnarnas ljud och stadens frenesi var min fantastiska inspirationsvärld.
– Ljud och dofter är viktigt för mig, men det finns både vackra ljud och oljud. Man har en hel ljudlåda man kan öppna. När man anar sig till en doft eller när man läser en deckare; vad är det som doftar? Liljor doftar så gott. Vågskvalp mot en sten är vackert att lyssna till och när svalorna samlas för att dra söderut kan jag nästan hålla andan av hänförelse. Men hon kan uppskatta tystnaden också.

Sov med hästarna

– Jag älskar Cours Saleya i Nice och de gamla kvarteren där det inte går bilar. Ett härligt ljud är Kungens vagn med hästar på Strandvägen liksom gälla barnröster på en skolgård- som jag ofta upplevde under en tid i Paris. Doften i en ladugård; när jag var barn på Skägga och det var kallt fick vi gå och sova med hästarna, det var fantastiskt. Fast hönsgårdens doft gillade jag inte. Vi hade en folkilsken tupp som gick till anfall.
– Och ändå bor Kri och jag nu i det gamla omgjorda hönshuset på Skägga!

Italien och Frankrike

Både ensam och senare tillsammans med Kri, har Madeleine rest runt mycket i Europa genom åren. Det har också blivit långa boenden utomlands.
– Jag bodde sex somrar i Rom på stipendier.
I 25 års tid bodde Madeleine och Kri i Nice under vintrarna.
Ur ett högt skåp tar Madeleine fram en bok med tecknade originalskisser, kanske ett tjugotal på varje sida. Varje skiss är en ögonblicksbild från resor, vardagsliv, sommarliv, med bifogad text som till exempel: ”jag badar i lagunen” eller ”Kri väntar på stranden”.
– Jag har mängder av skissböcker, som jag låtit binda in.

Tillåtande mor

Fantasin och leken har alltid legat nära till hands.
– Jag hade en mamma som tillät allt. Som barn hade jag massor med djur; fiskar, fåglar, hamstrar och kaniner. Jag är vegetarian, nästan född på en gård, så jag har alltid undrat varför djuren ska ätas upp?
– En gång sa jag till mamma att jag ville ha en badanka. Tror du inte att mamma gick ut till en damm på gården och hämtade en levande anka!

Ogillar Pippi Långstrump

Madeleine hade ett särskilt fint förhållande till sin mamma, kallad ”Baba”.
– Mamma var född i Australien. Hon träffade pappa i princip på ladugårdsbacken på Skägga och gifte sig med honom. Min mamma red varje dag i hela sitt liv, ända tills hon var mycket gammal.
Fotograf Hans frågar Madeleine om hon är en Pippi Långstrump?
– Nej, henne tycker jag inte om. Jag gillar inte revolutionärer. Jag vill hellre vara ”Le petit Prince”, (på svenska Lille Prinsen, skriven av franske författaren Antoine de Saint Exupéry).
I boken dyker Lille Prinsen upp från en udda planet hos en pilot som kraschlandat i öknen. Lille Prinsen berättar poetiskt om sina sällsamma möten med människor och himlakroppar.
– Man behöver inte vara Pippi för att vara fri.

Viktigt med balans

Inspirationen kan Madeleine hitta i princip var som helst.
– Jag ser oavbrutet bilder i allting. Det är så mycket i skallen. Och ju mer man målar, desto fler bilder blir det. Men det är viktigt med balans.
– Jag drömmer ofta att jag travar omkring i för stora skor och inte kan ta mig fram. Eller att jag står i ett inhägnat område med noshörningar och flodhästar.
– När jag sedan står vid staffliet är det som att öppna en dörr. Tidigt på morgnarna kanaliserar jag mina tankar och drömmar från natten.
– Naturen på Skägga är också en inspiration och ett lugn. När jag är där, går jag i skogen varje dag. Då kallar jag mig för nationalromantiker. Och inte för inte är Bruno Liljefors min stora favorit i svenskt måleri. Fast jag älskar fortfarande storstadsrytmen också.

Lugna det otäcka

Madeleine har en svartblänkande Fiat 500 Cab, som hon kör nere på Österlen.
Vi pratar lite om politik och engagemang.
– De stora händelserna runt omkring i vardagen lägger sig ofta lite framför mina bilder. Då blir det så att jag måste sila bort dem.
– Det sista jag gjorde på Skägga i somras var att måla en svart duk. Sedan kom jag på att måla dit lite snö. Snön lägger sig på det svarta, lite otäcka. Det lugnar ner sig.
– Jag tycker Lars Hillersbergs konst får stå ”för politiken”. Det finns ju aldrig några satirteckningar idag. Satirikerna har tystnat.
– Jomen, Robert Gustafsson är ju fortfarande rolig, han är verkligen ROBERT! Gösta Ekman är bra också.

Snabba ryck

Fotograf Hans vill ha en bild av Madeleine i Fiaten.
Vi går ut på gatan. Madeleine springer till parkeringen så hennes svarta, tunna kappa flaxar om benen. På någon minut är hon tillbaka, parkerar, fäller ner caben och tar direktiv av Hans om hur hon ska posera.
Fotosessionen är över på ett par sekunder. Snabba ryck är Madeleines signum.
Hon har fyllt 82; ett svårförståeligt faktum med tanke på hennes fullödiga spänst och med en till synes ständigt inlagd överväxel.
– Nej nu går vi och äter lunch, föreslår Madeleine.
Vi packar in oss i Kris bil och far i sakta mak ner till ett café mitt i Skillinge.
Där fortsätter vårt samtal av mer privat karaktär över te, kaffe och nybredda mackor.

Text: Lage Stone
Foto: Hans Rooth

Tidningen Senioren
Publicerad 2017-04-16
senioren-nr-2
Artikeln är hämtad ur magasinet Senioren nummer 2 / 2017. Missa inget innehåll - bli medlem i SPF Senioren och få Senioren kostnadsfritt eller starta en prenumeration på Senioren.
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.