Arne blev vän med ensamheten
Relationer
Foto Örjan Björkdahl

Arne blev vän med ensamheten

Några skyr den som pesten, andra söker upp den och vi gör olika saker när den kommer oönskad. Ensamheten omgärdar sig med myter och fördomar. Följ med på ett sökande efter sanningar och möjligheter.

Publicerad 2009-11-16

Under hög höstluft möter Arne Hellberg på trappan till sitt hus på Färingsö. Här har han bott i 30 år, de senaste åtta i ensamhet.
– Omställningen blev stor när min hustru gick bort, men jag är vän med min ensamhet. Det finns så mycket fint i livet att upptäcka och lära.

Arne Hellberg serverar kaffe och bjuder på hembakad pepparkaka, bullar och kakor. Maten och köket var hustrun Inez domäner, men under tiden som anhörigvårdare utvecklade Arne både färdigheter och intresse för mat och bak. Det märks på pepparkakan.
Arne och Inez fick inga barn, inte heller finns något av Arnes fyra syskon kvar, den närmaste släkten bor i barndomens Lidköping. Men ändå – den nya, ensamma tillvaron visade sig bära på möjligheter.

Filosofikursen på tisdagar, anhöriggruppen varannan torsdag med vänner han lärde känna under Inez sjukdomstid, dator- och internetkursen på fredagar.
– Det finns så mycket jag vill göra och ta reda på. Jag kommer inte att hinna med allt, det vet jag.

Givande att ge
Arne Hellberg beskriver sig som tillbakadragen. Så har det alltid varit, säger han. Ändå har han berättat om sitt liv som anhörigvårdare i såväl en teaterpjäs som i en film.
– Egentligen har jag alltid haft svårt att hitta ord, men jag har också försökt att ändra på det. Jag vill gärna övervinna svårigheter, och därför berättar jag om någon vill lyssna.

I det mötet uppstår också en drivkraft.
– I givandet finns en stark utveckling, jag har märkt att jag alltid får något tillbaka. När man ger känner man inte ensamhet.
Utanför fönstret står en rönn bemängd med orangeröda bär och starkt belysta av den sena eftermiddagssolen. Det mättade brandgula ljuset faller in över det lilla matrummet där vi sitter.
– Jag har väl den inställningen att vad som än händer mig så har jag något att lära. Då blir svårigheterna i livet inte fullt så stora, även om de kan vara smärtsamma.

Minnen ger ljus
Arne reser sig och går iväg för att hämta något. Strax tillbaka har han diktboken ”Okänd destination” från 1998 i sin hand. Det visar sig vara en av Inez diktsamlingar. En av dikterna heter ”Vik inte undan”.

   Vik inte undan
lägg ditt hjärta nära
allt det undangömda
allt det förbisedda

– Minnena ger också ljus. Vi hade en gemensam känsla för livet. Det har gett mig stöd, och från den känslan kommer mycket av kraften att vända mig utåt.

Färd vidare
Det blev 44 goda år med Inez, säger han.
– Tack vare stödet från distriktssköterskor och hemtjänst fick Inez bo kvar hemma. Det i sin tur gjorde att jag lättare kunde ordna det så bra som möjligt för henne, också psykiskt. Att få omsorg om själen är lika viktigt som kroppen.

Arne Hellberg tar då och då bilen till Skå kyrka. På Inez gravsten står ”Färden går vidare”.
– Vi pratade ofta om döden, och Inez var inte rädd. Hon sa att liv och död är ett trofast tvillingpar som ingen kan skilja åt. Våra samtal kom att lindra min smärta också efter hennes bortgång.

Text: Jan Arleij

 

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.