När vuxna barn gör slut
Relationer | Relationer
Det är tungt att förlora kontakten med barnen Foto: Colourbox

När vuxna barn gör slut

Ingen kan såra en så mycket som den som står en riktigt nära. Och värst av allt är när ens egna barn "gör slut". Men det går att hitta vägar till försoning.

Tidningen Senioren
Publicerad 2012-04-02

Fråga vem som helst: Vilket är ditt livs mest fantastiska ögonblick? De flesta kommer att svara likadant: Mina barns födelse. Många kommer att lägga till att barnen är själva livsmeningen. För att inte tala om barnbarnen!
Vi mår bra när det går bra för dem. Vi blir glada och inte så lite stolta. Då har vi fått ”föräldrakvittot” på att vi var tillräckligt bra som mamma eller pappa. Vår kanske viktigaste uppgift här på jorden, menar vissa.

Från 2012

Den här artikel är från 2012 men fortfarande en av de mest lästa artiklarna på Senioren.se

Har du en historia att dela med dig av? Mejla redaktionen@senioren.se

Dölj faktaruta

Så vad händer om man misslyckas med den? Om de vuxna barnen till och med tar avstånd, inte vill träffa en? Om de ”säger upp mamma”, som bokaktuella Felicia Feldt, dotter till barnuppfostringsgurun Anna Wahlgren.
”Med sin bok, som kommer som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig”, skrev Anna Wahlgren själv i en kommentar.
Ja, vad kan man göra – annat än att skämmas?

Inför den här artikeln sökte vi med ljus och lykta efter någon som ville ställa upp och berätta öppet, med namn och bild, om hur det känns att bli bortvald som förälder. Men vi gick bet. Mycket pinsamt kan man tala om nu för tiden – sex, alkohol, skulder – men inte detta.
För att citera guldbaggebelönade Sven-Bertil Taube, i rollen som änklingen George i senaste filmen, En enkel till Antibes:
”Det sägs att det skamligaste av allt är att ens föräldrar inte älskar en. Men det är fel. Det skamligaste av allt är när barnen inte älskar sina föräldrar.”

Barn är i regel lojala med sina föräldrar
Det måste slås fast direkt: att ”säga upp” mamma och pappa är inget man gör lättvindigt, utan anledning.
Som regel är de allra flesta barn obrottsligt lojala med sina föräldrar, hur de än har varit.
– Det handlar om ren överlevnad, förklarar psykologen.
Som riktigt små klarar vi oss inte på egen hand. Också den största ledargestalt är någons barn – och kan ofta livet igenom känna sig liten i dennas
närhet.
Men det omvända är också sant: Förälder är man en gång för alla. Alldeles oavsett hur vuxna och kapabla ungarna är, om de ens finns i livet.
Arbetskamrater, grannar, vänner – ja, till och med kärlekar – kommer och går i våra liv. I nästan alla relationer har vi blivit utbytbara.
Utom i denna enda: den mellan föräldrar och barn. Desto viktigare då att värna om den, så gott vi förmår.

Johan Rabaeus valde bort sin familj
I senaste säsongen av tv-programmet Stjärnorna på slottet berättade skådespelaren Johan Rabaeus om hur det var när han som ung valde bort sin familj – för att överleva, det är så han beskriver det.
– Pappa hade så stora förväntningar på mig som jag skulle infria.

Johan Rabaeus gick på Handels – men levde dubbelliv, i stället för att plugga spelade han teater. Det var skådespelare han ville bli, inte bankman, som hans despotiske far hade bestämt.
– Hade jag lytt pappa hade jag gått under, konstaterar sonen i programmet, drygt fyrtio år senare.
Det kom till en brytning som varade ända tills pappan hade blivit gammal och sjuk. Då rann ilskan av Johan Rabaeus och försoningen blev – plötsligt och oväntat – möjlig.
– Det var som en nåd, säger han. Jag är mycket tacksam för att jag fick uppleva den.
Johan Rabaeus och hans pappa hade tur. De hann mötas – innan det blev för sent.

Det skamligaste av allt är när barnen inte älskar sina föräldrar.Karaktären George i ”En enkel till Antibes”

Tiden läker inte alla sår
Men den som räknar med mirakel riskerar att bli besviken. Urgamla konflikter går sällan över av sig själva. Det är inte sant att tiden läker alla sår. De blir ofta ständigt ömmande ärr – som lätt börjar blöda så fort man kommer åt dem.
Föräldern kanske tänker: ”Och jag som har gjort så mycket för dig!” Medan barnet tycker att det är skrämmande att den som borde vara allra närmast, stå på ens sida, försvara en – tvärtom går över gränsen, kränker.
– Är man ovan att sätta sig in i andras perspektiv, att möta andras inre världar, kan det vara svårt att förstå hur barnet upplever situationen, säger psykologen Linda Hellquist. I stället kanske man koncentrerar sig på allt praktiskt man har gjort. Hur mycket omsorg man tycker att man har visat.
Man känner sig anklagad, vill försvara sig – och så blir läget ännu mer fastlåst. I värsta fall börjar man skylla på varann. Tänka i termer av rätt och fel.
– Men tankar och känslor handlar inte om rätt eller fel, slår Linda Hellquist fast.

Ta hjälp

Träna din inlevelse
Det finns en särskild metod som just syftar till att träna »perspektivmuskeln«. Alltså att träna sig på att se saker och ting ur flera olika perspektiv.
– Det handlar om att lära sig på att se sig själv utifrån – och andra inifrån, förklarar psykolog Linda Hellquist.
Att öva upp sin inlevelseförmåga, helt enkelt. Och därigenom förbättra sina relationer.
Metoden kallas mentalisering – och bygger både på ny kunskap om hur hjärnan fungerar och på rön om hur den allra första, viktiga anknytningen präglar oss.
Tillsammans med leg psykoterapeut Per Wallroth, författare till omskrivna Mentaliseringsboken (Karneval förlag, 2010), har Linda Hellquist tagit fram en särskild app för iphone och smartphones med konkreta verktyg som hjälper en att öka förståelsen för både sig själv och andra.
Mentaliseringsappen kostar 15 kronor att ladda ner från Appstore. Den finns också på Facebook.
Linda Hellquist har också en egen hemsida www.lindahellquist.se med en blogg:
www.lindahellquist.se/blogg

Vart vänder jag mig för att få hjälp?
Många kommuner och Svenska kyrkan (www.svenskakyrkan.se) erbjuder familjerådgivning.
S:t Lukas är ett förbund med mottagningar över hela landet som erbjuder samtalsstöd för människor som vill bearbeta sina livsfrågor och problem. Verksamheten drivs inte i vinstsyfte. www.sanktlukas.se

Dölj faktaruta

Det enda man kan göra är att uttrycka sina egna tankar och känslor – och fråga efter den andras tankar och känslor.
Sedan gäller det förstås att stå ut med att höra på. Inse: vi människor är olika och uppfattar saker och ting på olika sätt, utifrån olika perspektiv. Minnas: jag gjorde så gott jag kunde som förälder – fast resultatet inte blev det jag hade önskat. Vilket inte automatiskt behöver ha något som helst med bristande kärlek att göra.
Samtidigt ska man veta: Brytningen har oftast en lång förhistoria.
– Den kommer sällan som en blixt från en klar himmel, säger Linda Hellquist. Även om den utlösande faktorn kan vara en klatschig rubrik i en glassig tidning. Typ: Gör upp med dina energitjuvar! Det är då det vuxna barnet kan komma på: »Varje gång jag åker hem till mamma och pappa brukar jag bli så ledsen. Där kan jag inte vara mig själv. De förstår inte mig!«
– Men det behöver inte vara ett tecken på att barnet har varit med om traumatiska händelser. Det finns många som varit med om riktigt tuffa saker i sina familjer och som ändå lyckas komma vidare. Där man kan prata om det, där föräldern kanske kan ta ansvar för det inträffade i efterhand. Där barnet får behålla sitt perspektiv, där föräldern inte är martyr.

Så vad kan man då göra som förälder?
Hur närmar man sig ett vuxet barn som har tagit avstånd?

– Försök att vara snäll mot dig själv, säger Linda Hellquist. Och försök samtidigt komma till en punkt där du förstår att ditt barn säkert har en god anledning att göra som hon eller han gör.
Hon nämner fyra ”nycklar”, fyra förhållningssätt, som kan öppna låsningen, underlätta kommunikationen:
* Visa respekt.
* Anklaga inte.
* Försök vara nyfiken.
* Träna din ”perspektivmuskel.”

Det är inte svårt att föreställa sig hur annorlunda det hade blivit i familjen Rabeus om Johans pappa hade förmått följa de här råden. Om han hade kunnat visa respekt för sonens livsval, låtit bli att anklaga och i stället varit nyfiken – Teater? Berätta mera!

Men, undrar ni kanske, ska inte barnet också försöka förstå?
Svaret är enkelt: Nej. Det kan man faktiskt inte kräva. I varje fall inte om man vill ha goda relationer till sina barn.
Det är jag som förälder som har makten i förhållandet. En gång var mitt barn helt hjälplöst i mina händer. Det sätter outplånliga spår, det får man inte glömma.
Alltså: det är ingen bra idé att skälla ut mitt barn, hur rasande jag än är. (Vilket i och för sig är fullt begripligt. Att känna sig ratad som förälder kan vara både smärtsamt och provocerande. Särskilt om man själv inte fick säga pip till sina egna föräldrar.)
Ja, vi är ju alla barn av vår tid. I dag är närheten mycket större än förr mellan vuxna och barn. Långt in på 1960-talet var det som bekant inte ovanligt i Sverige att man inte ens sa du till sin mamma och pappa. Än mindre kritiserade!
Idag skriker ungarna ”idiot!” till sina föräldrar – vilket inte är ett tecken på ”dålig uppfostran”, utan mest avslöjar att de står varandra mycket nära.

Så hur gör man, rent konkret, för att nå fram?
Psykolog Linda Hellquist föreslår att man kan skriva ett brev. Kanske något i den här stilen:

Hej!
Jag vill att du ska veta att jag tänker på dig och undrar hur du har det. Jag saknar dig mycket och vill komma dig till mötes, försöka se situationen ur ditt perspektiv så gott jag kan.
Jag är ledsen om jag har skadat dig på något sätt, det var inte min avsikt. Jag gjorde så gott jag kunde. Kanske räckte det inte. Men jag är beredd att göra det jag kan för att lyssna
på dig och försöka förstå. Från djupet av mitt hjärta hoppas jag att vi kan prata med varandra om detta. Och om möjligt – komma vidare.
Mamma

– Ibland kan man behöva lite hjälp utifrån, påpekar Linda Hellquist. Det kan gå lättare om man har ett neutralt vittne, en utomstående samtalspartner, en präst eller psykolog, kanske en god vän.

Text Catarina Baldo Zagadou

Tidningen Senioren
Publicerad 2012-04-02
Fråga experterna
Ställ dina frågor till vår panel av experter på seniorfrågor inom familjerätt, pensioner & skatter, medicin samt sex & samlevnad.
fragaexperten@senioren.se