Robert Gustafsson spelar Allan – igen
Leva & uppleva | Porträtt
Robert Gustafsson. Foto: Hans Alm

Robert Gustafsson spelar Allan – igen

Robert Gustafsson brukar kallas Sveriges roligaste man. Och som väl är har han inga som helst planer på att trappa ned. Nu är han aktuell i årets stora julfilm på bio, en uppföljare om hundraåringen Allan Karlsson. Som hunnit bli hundraett.

Tidningen Senioren
Publicerad 2016-12-22

Under hösten har Robert Gustafsson varit med i Oscarsrevyn, som gått för utsålda hus på Oscarsteatern i Stockholm. På bio spelar han den dysfunktionelle sonen Tobias mot den lika dysfunktionella modern Morran, som gestaltas av Johan Rheborg. Och i jul blir det premiär över hela landet på uppföljaren till Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
Originalfilmen hade premiär för tre år sedan och blev en stor framgång.
– Redan när den visades vid Berlinfestivalen 2014 hade vi på känn att vi skulle vilja göra en tvåa. Responsen där var överväldigande. Vi trodde att skämten i filmen var så typiskt svenska att de inte skulle fungera utomlands. Men publiken på den där stora biografen i Berlin skrattade dubbelt så mycket som publiken i Sverige, och då var filmen ändå inte dubbad. Vi kände att vi hade slagit an någonting, en ton, säger Robert Gustafsson när vi träffar honom några månader före premiären på den nya filmen.

Originalmanus

Uppföljaren heter Hundraettåringen som smet från notan och försvann. Huvudpersonen Allan Karlsson har alltså blivit ett år äldre. I den första filmen rymmer han från äldreboendet i Malmköping i Sörmland på sin födelsedag och hamnar utan egen förskyllan i en situation som gör honom och hans tillfälliga bekanta mycket rika – ja, med lite hjälp av eget kreativt tänkande.

Jag har frågat sminkörerna om jag kommer att se ut som Allan när jag blir 100.

Den nya filmen bygger inte på en roman, och det har gett filmskaparna betydligt större frihet. Både Jonas Jonasson, som skrev romanen som den första filmen bygger på, och Robert Gustafsson, har deltagit aktivt i manusarbetet, bland annat genom att ”sätta grundhistorien”. Bröderna Felix och Måns Herngren har regisserat.
– Det gällde framför allt att hitta en bra story, och det tycker jag att vi har gjort, säger Robert Gustafsson.

Jakt på recept

Filmen börjar där den första slutar. Allan och hans kamrater sitter på Bali och bränner pengar. Han inser att han inte är någon ungdom längre, men han är fortfarande nyfiken och rastlös. Han finner ingen mening i att sitta på en ö och vara väldigt rik.
– Det är ju det klassiska: om man har allt och kan få allt blir det bara tråkigt. Det är inte så roligt med julafton varje dag, säger Robert Gustafsson.
Så vad göra? Äventyret börjar med att Allan Karlsson hittar en gammal läskedryck som visar sig vara det sovjetiska svaret på Coca Cola. Jakten på ett hemligt recept inleds. Den för så småningom Allan Karlsson och hans kumpaner tillbaka till Europa.

Rakade av håret

Trots det översvallande mottagandet i Berlin av den första filmen var Robert Gustafsson till en början måttligt intresserad av att göra en uppföljare. Blotta tanken på att utsättas för den fem timmar långa sminkning som krävdes för att förvandla hans egna blygsamma 52 år till nästan det dubbla…
– Men så kom de på att de kunde vara tre sminkörer på mig, samtidigt. Då fick vi ned tiden med nästan en timma, och när jag rakade av mig håret tjänade vi ytterligare en halvtimma.
Det senare fick en praktisk bonuseffekt. Alla perukbyten i Oscarsrevyn går nu som en dans. Perukerna bara slinker ned på Robert Gustafssons kalrakade huvud.
Hur känns det att åldras till 100 inför sina egna ögon?
– Jag har frågat sminkörerna om jag kommer att se ut som Allan när jag blir 100. Bara till ungefär 75 procent, säger de. Masken tar fyra millimeter i anspråk. När jag själv blir 100 kommer mitt huvud att vara mindre och mer insjunket än Allans. Men i övrigt kommer jag nog att se ut som han, när det gäller rynkorna, läpparna, och hur ansiktet har satt sig. Det har datorerna räknat ut.

Inte så farligt

Robert Gustafsson trodde nog att det skulle kännas lite skrämmande att se sig själv som en mycket gammal man. Men det blev inte så farligt. Den hundraåring han ser i sminkspegeln är inte i första hand han själv utan Allan, säger han. En bekant, en som han ska kliva in i och vara, någon som han kan säga hej till.

Letar tics

En människas ålder röjs ju inte bara i utseendet utan också i sättet att röra sig. För att hitta in i en hundraettårings rörelsemönster har Robert Gustafsson tittat mycket på dokumentärer på YouTube, berättar han, och givetvis på äldre människor i verkliga livet.
– Och så arbetar jag mycket framför spegeln hemma, och bandar mig själv. Jag försöker hitta tics hos människor, och annat som jag kan förstå med mitt fysiska intellekt, sådant som min kropp kan förstå.

Hoffman och Ekman

Han ger oss ett snabbt, konkret exempel och blir plötsligt en gammal man som sakta vänder sig om för att kolla vem som just ropat på honom.
– Det handlar om att titta med ögonen först och låter huvudet komma efter. Man måste vända sig så att kroppen inte skakar sönder, spara på sin energi helt enkelt.
Vi talar om idoler. Robert Gustafsson nämner Dustin Hoffman som en av sina. Och Gösta Ekman, som liksom Gustafsson själv slängt sig mellan olika grenar inom skådespeleriet och som blivit en mycket god vän. Och Ernst Hugo Järegård, givetvis, som han Robert gillar ”jättemycket”.

Hela människor

Han lägger ut texten lite extra om Dustin Hoffman:
– När jag gick på scenskolan i Göteborg var det mycket prat om Stanislavskij kontra andra metoder, method acting och sådant. Dustin Hoffman var den stora idolen bland killarna. Jag tycker att han är en väldigt komplett skådespelare. Ta hans roller i Tootsie (1982) och Little Big Man (1970), till exempel. Ibland kan man inte ens se att det är Dustin Hoffman. Han använder sig av kroppen, masken, intellektet, hela bilden. Han gör hela människor, människor som är långt ifrån honom själv. Han är en verklig karaktärsskådespelare.

Robert Gustafsson

Gör: Skådespelare, komiker, imitatör och manusförfattare.
Född: I Katrineholm 1964, uppvuxen i Skövde, bosatt i Mälarhöjden utanför Stockholm, sommarboende på Öland.
Familj: Gift med Lotta Gustafsson, två söner.
Karriär: Tävlingscyklist som tonåring. Inledde skådespelarkarriären med revy i Skövde, fortsatte med barnprogram på tv (Skrotnisse och hans vänner, Björnes magasin). Medverkat i en lång rad tv-program, teaterproduktioner och filmer. Medlem av Killinggänget. Sångare i dansbandet Rolandz. Fick Guldbagge för sin roll i Fyra nyanser av brunt 2005. Utsedd till Sveriges bästa komiker 2016.
Aktuell med: Filmerna Morran & Tobias, som en skänk från ovan och Hundraettåringen som smet från notan och försvann och i Oscarsrevyn på Oscarsteatern i Stockholm.
Gillar: Stekt fläsk med löksås, whisky och gamla motorcyklar.
Ogillar: Brist på självdistans, humorlöshet och folk som hoppar på trender lite för fort.
Lyssnar på: Just nu klassisk musik, gärna opera. Ulla Billqvist. Elvis Presley, som jag är uppvuxen med. Justin Timberlake.
Läser: I huvudsak manuskript. Jag förstår inte hur vissa skådespelare hinner läsa många böcker. Jag läser för att kunna somna, helst motorlitteratur och industrihistoria.

Dölj faktaruta

Förvandlingskonst

Till skillnad från de skådespelare som oftast betecknas som karaktärsskådespelare, menar han.
– Deras storhet är närvaro. För att ta ett exempel: Sif Ruud var alltid fantastisk, men hon var alltid Sif Ruud, hon lät likadant, rörde sig likadant. Och du kan sätta en jättestor peruk på Kjell Bergqvist, men det är fortfarande Kjell Bergqvist. Storheten i hans konst är den tusenprocentiga närvaron.

Jag försöker hitta tics hos människor

Robert Gustafsson själv gillar mer att jobba med det där ”förvandlingskonstnärliga”, som han uttrycker saken.
– Mask, mimik, dialekt.

Cykling gav dialekter

Det där med dialekter är alltid en fråga om avvägning. Han betonar att man inte får ta i för mycket, då finns det risk att man stänger ute en del av publiken.
Sörmländskan bara anas hos hans Allan Karlsson. Robert Gustafsson växte upp i Västergötland, men han är född sörmlänning, i Katrineholm. Hans pappa hade möbelaffär bakom kyrkan.
I den självbiografi han gav ut 2010, Från vaggan till deadline, skriver Robert Gustafsson att han plockade upp många av de dialekter han numera så framgångsrikt använder i sitt yrke redan när han som ung tävlingscyklist turnerade över stora delar av Sverige.

Ser upp till äldre

I självbiografin noterar han också att han gillar och ser upp till äldre människor. Han vet inte vad det beror på, säger han, men i tonåren umgicks han och hans kompis Niclas Jensen mer med vuxna än med jämnåriga.
Robert och Niclas träffades redan på lågstadiet och fann att de hade en hel del gemensamt. Framför allt var det humorn. Bägge två älskade ordbajseri om meningslösa grejer, som att rovfåglar försöker mata varandra med örngott när de inte kan sova, skriver han i sin bok. Humorn kom till användning på Roliga timmen i mellan- och högstadiet, på lokalradion i Skaraborg och när de började göra film tillsammans.

Fruktar pension

Robert Gustafsson har alltid jobbat hårt, ibland alltför hårt. Av självbiografin framgår att han mår riktigt bra bara när han arbetar. ”Pension är något jag fruktar som döden. För mig är de i stort sett samma sak”, skriver han på ett ställe.
Fruktar du fortfarande pensionen?
– Pension är väl något som känns mer och mer omodernt. I det Sverige jag växte upp i, Palme-Sverige, var pensionen något man såg fram emot. Då skulle man få tillfälle att ägna sig åt båten och sommarstugan och sådant. Men jag tror att vi alltmer kommer att kombinera pensionärstiden med arbete, och det är väldigt klokt. Jag har haft flera kolleger som gått i pension och sedan bara levt i några månader. Det finns ingen positiv stress kvar, och jag tror att den positiva stressen är livsviktig. Man måste behålla framåtrörelsen, viljan framåt.

Ja, han medger att han själv nästan bara ser framåt, sällan bakåt.

Hemma i komiken

Robert Gustafsson är som skådespelare främst känd för sina komiska roller, även om han gjort flera så kallade allvarliga roller. Ibland får han frågan om han inte längtar efter att spela Norén och annat ”seriöst”.
– Norén är jättekul i och för sig, hans pjäser är ju rena komedier, eller snarare absurdier. Men jag är inte färdig med de komiska rollerna. Jag känner mig hemma i dem. Jag har inte velat eller haft självförtroende nog att göra till exempel Richard III. Det funkar inte att spela honom när man är 30. Men å andra sidan är det kanske nu man skulle vilja göra roller som kräver lite tyngd, lite kropp, lite livserfarenhet.
Robert Gustafsson är tyst en stund innan han fortsätter.
– Strindberg skulle jag kunna tänka mig att göra. Han är en intressant person…

Två röster om Robert

vicky_von_der_lancken_wbbVicky von der Lancken, teaterdirektör och producent:
”Jag har arbetat i många år tillsammans med Robert Gustafsson och vi har kommit att stå varandra väldigt nära. Han är en hårt arbetande perfektionist där ingenting slarvas undan. Robert har en scennärvaro och en direktkontakt med sin publik som är i det närmaste unik. Förutom att han är en mångfacetterad skådespelare är han också en entreprenör av rang. Framför allt har han en värme och en nerv som gör att han betyder väldigt mycket för mig.”

 

jorgen_lantz_webbJörgen Lantz, skådespelare: ”Robert var med från början i Björnes magasin – det första programmet sändes i augusti 1987 – och han var den perfekte vännen till Björne. Han kunde skriva egna manus och improvisera, han var sig själv, positiv, glad och väldigt fantasifull. I rollen som Robert var han en besserwisser, precis som Björne. Det var en ständig kamp mellan oss. När vi spelade tillsammans blev jag bättre som Björne, och det var väldigt stimulerande.”

Dölj faktaruta

Text: Kurt Mälarstedt

Tidningen Senioren
Publicerad 2016-12-22
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.