Björn Ranelid – En sårbar fighter
Se & läs | Väcker känslor
Björn Ranelid. Foto: Hans Alm

Björn Ranelid – En sårbar fighter

Björn Ranelid väcker känslor som få andra svenska författare gör. De flesta har en åsikt om honom. Som den fotbollsfantast från Malmö han är, jämför han sig ofta med Zlatan. Och tycker att det är orättvist att folk ser glimten i ögat hos Zlatan, men inte hos honom själv.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2017-03-09

Det är dvärgpinschern Kalle som först hör oss, och ger upp en serie skarpa skall för att varna husse och matte att det kan vara inkräktare på gång. Margareta öppnar dörren och lyfter upp Kalle, som snart får ge upp sin kamp.
Lägenheten som Björn och Margareta bor i är ljus och rymlig, med fantastisk utsikt mot Maria kyrka. Anrik är den också, Björn berättar att August Strindbergs dotter Greta bott här, liksom glaskonstnären Erik Höglund.

Konst och böcker

De stora rummen är fyllda med konst, och böcker från golv till tak. Några av tavlorna har Björn gjort själv, några har yngste sonen August gjort och andra har hans pappa Sigvard målat. Plus att Björn gillar att köpa konst också.
– Men jag har sagt att det är köpstopp nu, det får inte plats mer! säger Margareta.

Margareta agent

Det är hon som ”håller koll” på Björn. Sedan hon pensionerade sig från sitt arbete som skolsköterska för sex år sedan, har hon blivit hans agent. Hon bokar intervjuer och föreläsningar och andra medieevent som Björn är med på. Och det är hon som köper alla hans kläder.
– Ja, det blir bäst så, säger Björn. En gång köpte jag kläder själv, och de fick jag lämna tillbaka. Margareta vet precis vad jag vill ha, och vilken storlek som blir bäst.

Långt äktenskap

Han ger sin fru en tacksam blick, det gör han ofta. Hon är hans stomme i tillvaron, den som alltid står trygg vid hans sida när det ibland stormat ganska hårt. Fyrtioett år har de hållit ihop, i fjol åkte de till Kap Verde för att fira fyrtio år som gifta.
– Vi har aldrig slängt i dörrar eller skrikit åt varandra, säger Björn. Visst har det varit meningsskiljaktigheter ibland, men vi har aldrig haft någon kris på det sättet. Och jag har aldrig stängt någon dörr om mig när jag skriver. Det är bara självgoda författare som gör det. För mig har barnen och familjen alltid varit viktigast.

Vill ha sällskap

Faktum är att han inte heller trivs ensam. Att isolera sig för att främja skapandet ligger inte för honom. När Margareta arbetade tidigare, och han var ensam om dagarna, kunde han ha lite svårt att koncentrera sig. Det gick lättare när hon var hemma.
– Ofta var det så att vi åt middag tillsammans när jag kom hem, och sen gick du ner till arbetsrummet och skrev. Då kunde jag undra lite vad du gjort hela dagen … säger Margareta och ler.
– Det är roligare när man är två. Roligare att äta, prata, bara att ha någon vid sin sida. Jag trivs bäst då, säger Björn.

Duckar inte

Han är vad man måste kalla en ja-sägare. Han duckar inte för nya utmaningar, och ställer gärna upp i olika tv-program, intervjuer, reklam och andra event. Just när vi ses har han en särskilt fullmatad vecka i media framför sig. Inom loppet av en dryg vecka kommer han att synas i flera program i tv, som Skavlan, Vänligen Lars Lerin, Parneviks, Efter tio. Plus att SVT ska sända en dokumentär om honom som Dennis Larsson, en ung tv-fotograf Björn träffade då han var med i Melodifestivalen, arbetat med under fyra års tid.
– Det är svenskt rekord i medial exponering, det är det faktiskt, säger Björn om den späckade veckan.

 Ju ärligare du är, desto mer får du utstå om du har stor träffyta. Och det har jag.

Visar nya sidor

Dokumentärfilmen är den han är mest stolt över, i den visas sidor av honom han aldrig visat upp tidigare. Plus att familjen deltar. Björn beskriver den som en ”kröning över sitt författarskap”. Han spelar upp trailern till filmen för oss, där man hör sonen August prata om sin pappa. ”Den dagen han tystnar kommer jag bli rädd”, säger han bland annat.
– Åh, vad bra han är där, August! Man skulle ha kunnat göra en film om honom, så bra var han, säger Björn.

Försöker bromsa

Margareta är inte alls lika förtjust i offentligheten, och försöker ofta bromsa. Vissa saker har hon sagt blankt nej till, och då har Björn backat. Men det är inte alltid det går som hon vill.
– Det som är svårt är att ibland ringer de först till mig, och så säger jag nej, sen ringer de till Björn, som säger ja.
Eftersom Björn figurerar så mycket i media har han blivit en riktig ”kändis”. En som folk vänder sig om efter på gatan. Faktum är att Margareta helst inte går ut tillsammans med Björn.
– Nej, då ska han bara skriva autografer och vara med på selfisar. I Skåne kan vi gå ut tillsammans, men helst inte här.

Björn Ranelid

Björn som liten fotbollskille hemma i Malmö.

Ålder: 67
Familj: Frun Margareta, barnen Alexander, 45 (från tidigare äktenskap), Agnes, 39 och August, 30. Dvärgpinschern Quasimodo »Kalle«, 10 år.
Yrke: Författare och föreläsare.
Bor: Lägenhet i Stockholm, sommarhus på Österlen.
Läser just nu: Har en rad författare som han ständigt läser: Peter Hoeg (särskilt Berättelser om natten, den är hans husbibel), Tomas Tranströmer, Kerstin Ekman, Torgny Lindgren, Lars Gustafsson, Sara Lidman m fl.
Lyssnar på: Jussi Björling, Bruce Springsteen, Dolly Parton, jazz och mycket annat.
Drömmer om: Mycket, på natten! Vaknar ofta och kan inte somna om på grund av någon dröm. Men annars ingenting, i så fall att ha ett eget tv-program och få intervjua intressanta männi-skor.
Gillar: Fotboll, god mat, naturen och havet.
Gillar inte: Falska människor, nepotism.
Aktuell med: Har nyligen figurerat mycket i media, bland annat i Skavlan, Vänligen Lars Lerin och Parneviks. En dokumentär om Björn har också visats på SVT. Senaste boken Överbefälhavarens hemlighet kom ut för ett år sedan. Jurymedlem i Seniorens novelltävling.

Dölj faktaruta

Högt pris

Men Björn har också fått betala ett högt pris för att synas så mycket offentligt. 1994 fick han August-priset för sin roman Synden, och hyllades av en enig kritikerkår. En tid senare skedde något slags förändring, och kulturetablissemanget vände honom ryggen.
En trappa ner från lägenheten ligger hans arbetsrum. Där sitter en inramad affisch, med utdrag ur recensioner av romanen Synden. Bara lovord.
– Det var innan de började reta sig på mig, säger Björn lite lakoniskt.
– Men jag ska inte straffas för att jag vågar göra saker som de inte vågar, fortsätter han. De vågar inte ställa upp i Let’s Dance och riskera att göra bort sig.

Tacksamt mål

I ett rum intill arbetsrummet sitter ett fyrtiotal löpsedlar uppsatta på väggen, inramade. Det var sonen August som tyckte att pappa borde sätta upp dem, så då gjorde han det. Trots att det, som han själv uttrycker det, står ”40-0 till det negativa” när det gäller budskapen.
Han säger att han har stor ”träffyta”, att det är tacksamt att ge sig på honom.
– Ju ärligare du är, desto mer får du utstå om du har stor träffyta. Och det har jag.

Aldrig tyst

Att vara utsatt har han fått vänja sig vid sedan barnsben. När han kom i tonåren blev han ”enormt retad” för att hans överläpp plötsligt växte sig onaturligt stor och deformerade hans ansikte. Ett ovanligt syndrom som tvingat honom till operationsbordet tre gånger genom livet.
– Sista gången var Margareta med och höll mig i handen, då var jag 27 år.
Och sedan har det varit det konstanta ljudet i örat också. Som liten ramlade Björn på stentrappan utanför köttaffären där hans mamma arbetade, och slog i skallen så hårt att han tappade medvetandet. Mamma cyklade med honom till sjukhuset trehundra meter bort, där Björn röntgades. Men röntgenplåtarna förväxlades med en annan patients, och det dröjde tre dagar innan de fick veta att hans skalle faktiskt var spräckt. Ända sedan dess ringer det i Björns huvud, dag som natt.
– Jag vet inte vad tystnad är. Hela mitt liv är som en vattenfärg som aldrig torkar.

Utan de här människorna, mina läsare, är jag ju ingenting!

Extremt koncentrerad

De kommer titt som tätt, de här liknelserna som representerar ”ranelidskan”. Björns egen benämning på det språk han gjort sig känd för i sina 35 böcker. Fyllt av metaforer och liknelser. ”Ingen kan skriva som jag. Jag säger inte att jag skriver bättre, jag säger bara att jag är unik.”
Tillbaka till den spräckta skallen och oljudet i huvudet sedan dess. Som den fighter Björn är, har han lyckats vända det som skulle kunna vara ett handikapp till sin egen fördel.
– Detta hemska lyte vänder jag till en styrka. Jag måste alltid vara fullt koncentrerad. När andra blir nervösa och börjar stamma är jag en nano-sekund längre fram. Jag är extremt koncentrerad i allt jag gör, vid varje möte med en människa, i varje situation.

Trogna läsare

Kanske är det därför han klarar sig helt utan manus. Björn är en flitig föredragshållare, som åker land och rike runt och pratar på bibliotek och andra ställen. Alltid utan papper i handen, och aldrig med minsta darrning på rösten. Men så trivs han också som fisken i vattnet i de situationerna.
– Utan de här människorna, mina läsare, är jag ju ingenting!
Om han nu inte blir inbjuden till de litterära finrummen har han ändå dem, alla trogna läsare och beundrare. Som skriver brev till honom, som kommer på föreläsningarna. Och som ibland går längre än så; Ett tiotal läsare har valt att tatuera in en av hans boktitlar på sin kropp. Du ska bära ditt barn som den sista droppen vatten, står det ingraverat på ett antal kvinnors kroppar (och någon enstaka mans).
– Det sätter jag i dignitet med ett Nobelpris! säger Björn stolt.

Livet pågår

Björns liv är ett flöde, han kan inte svara på frågor som ”vilken bok är du mest stolt över?” eller ”var trivs du bäst, i Skåne eller Stockholm?”.
– Jag tänker inte så på livet. Det bara pågår.

Just nu har han flera skrivprojekt på gång samtidigt, och vet redan att hans nästa roman ska heta Mitt sjätte sinne. Den ska handla om något som bara kom till honom som en ingivelse då han hade sitt Sommar-program 2008. Några minuter in i det programmet säger Björn: ”Ingenting i Sigvards ansikte påminner om mitt. Sent omsider har jag undrat om han verkligen är min riktiga pappa.”

Omtumlande tanke

– Det där bara kom till mig, en mening som dök upp i mitt huvud. Det var ingenting jag tänkt på tidigare. Men efter det har jag fått se en bild på en annan person som var så lik mig att jag häpnade. En man som min mamma haft en relation med innan hon träffade Sigvard.

Två röster om Björn Ranelid

Eva Bonnier, 71,
förläggare:
– Jag har haft förmånen att vara Björns förläggare i 25 år. Jag uppfattar honom i hög grad som en tävlingsmänniska, såväl när det gäller Let’s Dance och Melodifestivalen som i litteraturen. Det sistnämnda har det hänt att vi bråkat om, eftersom jag inte tycker att det är samma sak att ge ut en roman som att vinna ett sprinterlopp eller en fotbollsmatch, även om jag någon gång sagt till honom att han är litteraturens Zlatan!

Mikael Bonnelid, 49, skådespelare:
– Björn och jag har turnerat tillsammans med pjäsen Mitt namn ska vara Stig Dagerman. Första gången vi träffades hade jag tänkt mig ett möte på en timme, men det blev fem timmar. Vi hittade varandra direkt. Björn har en enorm humor, han skulle nog kunna skopa ut de flesta på Norra Brunn tror jag! Många tycker att han skryter och framhäver sig själv, men jag vill hävda motsatsen, han tar sig alltid tid, lyssnar och hjälper många. En del har åsikter om att han är med på så mycket, men han låter lusten styra, han gör bara sånt han känner för.

Dölj faktaruta

En omtumlande tanke förstås, som Björn nu baserar sin nästa bok på. Men oavsett hur det ligger till med den saken, har han bara positiva tankar kring sina båda föräldrar. Typografen Sigvard, som kämpade som konstnär vid sidan av jobbet, och mamma som först var hemma med Björn och hans två äldre syskon, och sedan började arbeta i en charkuteriaffär. Ett religiöst och strävsamt familjehem i 50-talets Malmö.
– Jag kände mig älskad, det gjorde jag verkligen. Jag har aldrig förstått mig på det här med revolt. Det var så mycket kärlek hemma hos mig. Men pappa hade alltid en speciell blick på mig, han beundrade mig på något vis. Det var nästan lite märkligt.
Tur ändå med all den där kärleken. Den kan vara skön att ha i bakhuvudet när vindarna blåser kalla.

Text: Ulrika Palmcrantz
Foto: Hans Alm

 

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2017-03-09
senioren-nr-2
Artikeln är hämtad ur magasinet Senioren nummer 2 / 2017. Missa inget innehåll - bli medlem i SPF Senioren och få Senioren kostnadsfritt eller starta en prenumeration på Senioren.
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom familjerätt, pensioner & skatter, medicin samt sex & relationer.
experten@senioren.se