Karin Brunk Holmqvist: Dramat finns i vardagen
Se & läs | PORTRÄTTET
Foto:Lina Ikse Bergman

Karin Brunk Holmqvist: Dramat finns i vardagen

Hon är en av Sveriges mest lästa författare, men syns sällan i tv-sofforna eller på kultursidorna. – Det är väl inte så attraktivt att lyfta fram humor och gamla kärringar, tror Karin Brunk Holmqvist.

Publicerad 2013-09-19

Inget ont om att spela Bingo i Folkets Park. Men det är inte vad den resliga kvinnogestalten med stadig röst och svartgrå fläta ända ned över baken valt.
– Visst är det ett lite ansträngande pensionärsliv, men kul. Vartenda dugg som hänt sedan jag sa upp mig för att bli författare har förvånat mig, säger Karin Brunk Holmqvist.
I hennes liv som helgammal (»det blir man vid 65+«) ingår 50–60 framträdanden inför publik årligen. Som denna onsdagskväll i den välfyllda konferenssalen Ägget i Trollhättan.
»Man sitter och skrattar för sig själv hela tiden när man läser«, viskar en av de närvarande damerna. Här som oftast utgör de 90 procent av den fnissande åhörarskaran.
»Böckerna är så varma och mänskliga. Vi känner igen socionomerna i oss själva, för man har ju träffat många udda människor«, fyller grannen bredvid i.
På overhead visar Karin Brunk Holmqvist hur allt började. Sju år gammal skrev hon sin första bok, berättar hon stolt.

SAGANN ÅM-MOR SÅM- STÄDADDE, med tryckbokstäver, äktskånsk stavning och små teckningar.  Vad är det för mening med att ta vara på sånt, undrar folk ibland.
– Där föddes drömmen. För mig är det en uppeppning genom livet. Oavsett vad man sysslar med finns det mörka stunder när man inte tycker man håller måttet. Då tittar jag på det här och tänker »Men Herregud, du har ju utvecklats!«, skrattar hon – och havet av hjässor med vit-grå inslag guppar i medskratt.
En timme senare ringlar tre meter kö framför bokbordet, som nästan tömdes i Lidköping kvällen innan. Den senaste av Karins hittills elva böcker, Surt sa räven om rabarberna, är tillfälligt slut i reselagret.
»Potensgivarna var den roligaste«, konstaterar en av männen i församlingen, medan hustrun handlar.
Frugan har läst alla utom den senaste. Hon ääälskar dem och platserna med, förklarar hon och ler mot författaren som signerar, raskt och krusidulligt. Ortnamn som Borrby, Brantevik och Tommarp väcker minnen och välbehag hos sommargäster och andra Skånefrälsta.

Undrar om detsamma gäller dialekten?
– Jag tror de flesta tycker det är ok. Jag försöker vårda det, även om jag vill behålla min skånska, säger Karin bestämt. I skånskättade öron låter hennes Simrismål vänligt sjungande, lugnt och avslappnat, med långa diftonger. Själv är hon mest glad att rösten höll, trots förkylning som däckat maken och chauffören Sjunne på hotellrummet. Hon packar noggrant ihop i tystnad.
På gamla jobbet och av barnen kallas hon ibland »Excel«, för att hon har listor på allt.
– Jag är humoristisk, ambitiös och kontrollerande, summerar hon sina mest typiska egenskaper.

En ny bok är på väg
Nästa gång vi ses är det »himmadag«. När den röda tegelvillan byggdes på Västervången för 37 år sedan var här fritt blås ända till Malmö. Numera skyddar en mur av fullvuxen granskog. Men från ovanvåningen kan makarna Holmqvist se långt över den böljande slätten som bär in i Tomelilla och Österlen.

I det kombinerade köket och vardagsrummet rätt fram står Karins laptop redo. Utanför de stora fönstren löper en plattklädd gång ut till det ombyggda garaget, på andra sidan trädgården. Där finns skrivarlyan.
– Men dit går jag aldrig förrän jag kommit igång, berättar Karin Brunk Holmqvist, som bett Sjunne vara med och dricka kaffe en stund.
På den lilla gula canapén i skrivarlyan brukar hon korrekturläsa manus. Bokhyllan bakom skrivbordet intill är fylld av egna böcker, från allra första diktboken – utgiven på egen bekostnad på ett litet förlag i Simrishamn – till de många färgglada med namnet i ruta modell sylt-etikett, som närmast blivit ett varumärke.

En halv miljon sålda böcker i Sverige
Sedan starten, vid 50-årsstrecket, har hon sålt en halv miljon böcker bara i Sverige. Den senaste veckan har hon inte skrivit något. Men en ny bok är på väg. Titeln, det viktigaste, är ännu hemlig. Den kläcker hon alltid först och det gäller att hitta ännu en som får folk att studsa till, tänka »Va?«.
Med en lätt suck berättar Karin att hon trappat ner på resandet lite. Förr kunde hon göra 80 framträdanden på ett år och tacka nej till lika många. Det som från början handlade om marknadsföring är i dag mer ett nöje. Med ett så ensamt jobb som författarens är det roligt att träffa läsarna, säger hon. Men resorna sliter, även om maken sedan något år tillbaka kört på alla de längre, Sverige runt – ja även i Norge.
– Det är enda sättet för honom att få träffa mig, har hon lite skämtsamt sagt i telefon.
När han, som också kallas hennes turnéledare, som sköter såväl hotellbokningar som bokföring, kommer ner från sitt kontor där uppe instämmer han, lugnt och försiktigt.
– Hon är ju aldrig hemma annars, ler han vänligt.
De har ett givet samförstånd, så olika de är. Hon, som sedan barnsben tyckt om att stå i centrum, inte för sakens skull utan för att hon älskar att roa och underhålla. När släkten var samlad sjöng hon som Louis Armstrong eller härmade Kalle Anka. Att framträda inför 1 000 personer eller sitta i tv rör henne inte i ryggen.
Och han, som enkelt beskriver sig »inte så mångordig som min fru« och av henne kallas mer tystlåten och blyg.
– Jag tror det är bra att vi är så fruktansvärt olika. Vi respekterar varandras olikheter. Om jag varit som han hade det aldrig hänt någonting. Om han varit som jag hade allt spelat över. Han dämpar ner mig när jag sprallar på för mycket.
– Vi är en väldigt fin kombination och har det jättebra. Har alltid haft det, intygar Karin när mannen som hon mötte för 50 år sedan dragit sig tillbaka igen.

Menisken satte stopp för stilettklackar
Förr körde hon gärna bilen själv. Men på senare år har skohandlardottern från Simrishamn, tre mil härifrån, drabbats av småkrämpor att reta sig på.
Hon, som gått i stilettklackar sedan 13 års ålder, fick problem med vänster fot. Det gjorde så ont att hon haltade, la tyngden på höger och haltade ännu mer tills menisken i vänster knä pajade. Bara ibland kan Karin hänga med maken på golfbanan och sedan en tid kör hon enbart kortare resor i Skåne och grannskapet.
Numera är det sjukgymnastik, cross-trainer och låga klackar som gäller. Det sista är värst.
– Det är en stor tragedi för mig. Detta är det djärvaste ungefär, säger hon och sträcker upp svart boots med tre centimeters klackhöjd i luften.
– Jag känner mig aldrig klädd längre. Hållning och gång och allt. Det är så jäkla trist. Jag blir jätteledsen när jag går i affärer och ser skor, säger den forna mannekängen och fotomodellen allvarligt.
Under uppväxten valde hon alltid de mest extrema när resanden kom till skobutiken och bjöd.
Vi dricker kaffe ur speciella, rejäla bruna koppar med gammaldags mönster. Är de skånska? Nej. Men de är som hämtade ur genombrottsboken, Potensgivarna, där de ensamstående systrarna Elida, 79 och Tilda, 72 startar postorderfirma för att ha råd med en inomhus-toalett.
– Kopparna finns med där, ja. En gammal tant hade en bosättningsaffär och hon tog hem dessa, berättar Karin.

Humoristiska skrönor
Hon beskriver sina böcker som varma, ömsinta, humoristiska skrönor.
Som regel handlar de om två tanter eller fler, äkta par, grannar eller bröder, alltid på Österlen, med lantlivstypiska detaljer och stillsamt vardagstempo. Humor, något att fundera på och gärna lite spänning krävs för att Karin ska vara nöjd. En försiktig dos sex är inte ovanlig. Romanfigurerna är lika tokiga som hon själv allihop, sådana småbusiga tanter som kan ta sig för vad som helst.

Men vad är skröna och vad är verklighet?
Barnbarnen är stolta över att ibland bidra med uttalanden som platsar i en bok. Och Karin, som alltid berättat historier och anekdoter, pekar mot högra tinningen.
– Jag har en mycket stor hårddisk. Det är i de enkla vardagssituationerna dramatiken finns om man har sina sinnen öppna.
Själv sa hon upp sig från arbetet som kompetensutvecklare på Samhall vid 60 fyllda. Då hade författandet kommit igång så smått. Men att det skulle gå så bra hade hon aldrig trott. Den första royalty-utbetalningen var på 1 900 kronor. I dag tillstår hon, utan detaljer, att omsättningen är hisnande och hon själv ekonomiskt oberoende.
Om någon titulerar hennes böcker feel good-litteratur protesterar hon inte. Hon lyfter fram enkla, vanliga människor och visar att de har förmåga att förändra sina liv – efter sina förutsättningar. Det är aldrig för sent, summeras budskapet.

Men när en recensent, i P 4 Skaraborg i fjol, undrar »Vad vill Karin Brunk Holmqvist med sina senaste böcker? Vill hon driva med äldre? Är det en karikatyr av hur hon tycker pensionärer lever och har det i dag?« skakar hon på huvudet.
– Nej, tvärtom. Jag lyfter fram och visar deras förmåga, förklarar Karin, som kan känna en liten tagg efter hårda kritikerord.
Men skrivandet sker för läsarna, inte för recensenterna. Precis som det inte gör något om böckerna är mer kända än hon själv.

Så berättar hon om den omtalade manlige författaren, »ett kräkpulver som jag inte vill säga namnet på«, som inte ville hälsa på Bokens dag för några år sedan.
I signeringspausen satt han där med sin penna och blev bara av med några ynka böcker.
– Jag sålde två lådor och bokhandlaren fick springa till affären och hämta fler. Då kändes det bra när han satt där, säger hon och ler lite syrligt.
– Många vill inte kännas vid den humoristiska litteraturen.

Visst är hon stolt, men skryta vill hon inte, även om böckerna nu sålt i åtskilliga hundratusen ex i Sverige och även ges ut i Tyskland, Norge, Danmark och Finland.

Har hon då själv någon dröm kvar att förverkliga? Ytterligare något som kan bevisa devisen att Det är inte för sent?
Karin tvekar. I en tidig dikt kallar hon sig ett »våp«. Jo, det är hon än, rädd för allt möjligt, rädd för fel saker som att flyga, åka hiss och båt, sjukdomar och att något ska hända barn och barnbarn.
– Jag har aldrig flugit. Det kan kännas lite jobbigt ibland. Nu när man har tid och ekonomisk möjlighet kommer man inte iväg, säger hon lite besvärat.
Hennes 13 månader äldre syster har seglat jorden runt. Och modern, som var lika rädd som Karin, började faktiskt flyga på äldre dagar.
– Det kanske inte är omöjligt? undrar maken Sjunne som passerar på väg att flytta bilen.
Den som ser Karin Brunk Holmqvists ansiktsuttryck tvivlar. Men vem vet?
Det var när en liten tant reste sig på en av de främre raderna och frågade »När kommer nästa bok? Vi är så många som längtar« som Karin Brunk Holmqvist för några år sedan bestämde sig för att fortsätta skriva. I alla fall en bok till.

 

Fotnot: Nästa bok är planerad till våren 2014. Nästa år tros också Potensgivarna ha blivit film.

Text KARIN TUFVESSON

 

KARIN BRUNK HOLMQVIST

Fysisk ålder: 69 år.
Känner mig som: Oftast som 50-någonting.
Familj: Maken Sjunne Holmqvist, 72, som Karin mötte 1963 och varit gift med sedan 1965. Barnen Rikard, 47, och Charlotta, 43, och barnbarnen Thilde, Anton och Holjer.
Bor: Sedan 37 år tillbaka i en röd tegelvilla i Tomelilla på Österlen.
Bakgrund: Har varit revyprimadonna, mannekäng och fotomodell, politiker och statist i Hasse & Tages filmer, nämndeman, övervakare, vapenfriutredare och gjort personutredningar i brottmål. Utbildad socionom, arbetade som kompetens-utvecklare inom Samhall fram till 60-årsstrecket när hon sa upp sig och blev författare på heltid.

Gör just nu: Är en av Sveriges mest lästa och lånade författare. Genombrottsboken Potens-givarna har sålts i över 100 000 exemplar bara i Sverige. Gör mellan 50 och 60 framträdanden årligen, i Sverige och Norge.

Stolt över: Att jag vågade säga upp mig från en trygg, fast anställning för att bli författare.
Drömmer om: Alla mina drömmar har gått i uppfyllelse. Det enda skulle vara det här med att flyga – som jag aldrig vågat göra.
Dold talang: Trollar och prövar stå upp-komik ibland.

Dölj faktaruta
Läs också
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.