Marie Göranzon: ”Jag har med mig mamma i allt”
Se & läs | I form
Foto: Louise Billgert

Marie Göranzon: ”Jag har med mig mamma i allt”

Hon har spelat allt från Tjechov, Strindberg och Norén till polischef i Beck. Marie Göranzon är en av de största inom svensk teater. Ändå säger hon att hon inte valt att bli skådespelare om hon fick leva om sitt liv.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2017-02-10

Just nu har Marie Göranzon fullt upp med att lära sig texten till en pjäs hon ska spela huvudrollen i senare i vår. För tredje gången ska hon spela den åldrande modern i Marie-Louise Ekmans trilogi om sin mamma. Försökskaninerna heter den här sista och fristående delen, och utspelar sig på ett demensboende.

Fräck och verbal

– Det är en utmaning att lära sig alla repliker. Hon är så verbal, så fräck, och så drastisk, den här mamman! Det är vridna formuleringar som är lite galna men samtidigt geniala. ”Jag vill vara så ensam som jag varit i resten av mitt liv”, säger hon bland annat.

Släpper hämningar

Det handlar om att bli gammal, och att inte längre kunna ha kontroll över sitt eget liv. Andra lägger sig i, vill saker, tycker saker. Gränser suddas ut. Modern flyttas till ett demensboende, och handlingen pendlar mellan verkligheten där och hennes inre tankar.
– Hon säger saker hon kanske inte skulle ha sagt för tjugo år sedan. Jag tror att det ofta är så det är, när man blir äldre släpper man på hämningarna och säger vad man tycker.

Ensamt att gå i bräschen

För Maries egen del har just den biten inte haft så mycket med ålder att göra. Hon har alltid varit en sådan som sagt vad hon tycker och tänker. En gång i tiden opponerade hon sig mot Ingmar Bergman, vilket ledde till att han inte gav henne en enda roll på tio år. Och det trots att hon tillhört hans första elevkull på Dramatens elevskola, när hon kom in där som 22-åring. ”Jag blev så förbannad på dig”, var hans enda kommentar när de till slut skulle jobba ihop, trots allt.

Om jag fått ett liv till så hade jag inte valt det här yrket

– Ja, det där är länge sen nu. Men det kan fortfarande hända att någon ringer och undrar om inte jag kan säga ifrån i olika sammanhang, men jag undviker det nu, det får sådana väldiga konsekvenser. Nu bryr jag mig om min familj och de roller jag har, det andra får vara. Priset är för högt, man blir ensam när man går i bräschen, eftersom skådespelare är så väldigt fega och rädda. Rädda att inte bli omtyckta, att hamna utanför och inte få några roller.

Logen är tömd

För henne var det aldrig något alternativ att hålla tyst och ligga lågt när något kändes uppenbart fel eller orättvist.
– Det fanns i mig att säga vad jag tyckte, och det är klart att ibland har jag ångrat det. Men samtidigt – att ångra det skulle också vara att platta till min egen personlighet.
I över femtio år var Marie anställd på Dramaten. Fortfarande tillhör hon ensemblen, fast under friare former nu. Men logen hade hon och maken Jan Malmsjö kvar i alla år, till alldeles nyligen. Men nu är den tömd, och de får istället låna en av kollegor om de skulle behöva. Det låter lite som att bli av med sitt andra hem?
– Ja, på sätt och vis, men jag har bestämt mig för att det inte ska kännas konstigt, det är så det ser ut nu bara, konstaterar Marie.

Marie Göranzon

Marie GöranzonÅlder: 74
Familj: Maken Jan Malmsjö, 84, dottern Lolo Amble, 53, (från första äktenskapet med Lars Amble) och sonen Jonas Malmsjö, 45. Jans fyra barn från tidigare, samt åtta barnbarn.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Gör: Skådespelare, numera »frilans«. Tidigare anställd på Dramaten i drygt 50 år.
Läser just nu: Jag har läst alla de som var nominerade till August-priset, och jag var mycket förtjust i Wolff, som vann. Nu läser jag Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen.
Lyssnar på: Mycket klassiskt. Pianomusik älskar jag. Och så tycker jag om visor, jag är en visnörd. Olle Adolphson, Ferlin, Taube.
Dold talang: Jag är ganska duktig på att sy och sticka, fast jag gör det inte så mycket längre.
Gör en ledig dag: Träffar något av mina barnbarn, det är sådant som känns viktigt nu.
Drömmer om: Att åka till Marocko! Och Rumänien, fråga mig inte varför. Jag vill se mer av Europa, jag vill inte göra de där långresorna längre.
Aktuell med: Huvudrollen i Försökskaninerna, tredje delen i en trilogi som Marie-Louise Ekman skrivit om sin mammas åldrande. Premiär 30 mars på Dramatens stora scen.

Dölj faktaruta

Ingen reagerar

Så nu när hon är utan loge, tränar hon på replikerna mot Jan därhemma?
– Åh, nej, herregud. Jag går ut och går med några papper i fickan, kanske sätter mig på ett fik. Nu för tiden när alla går och pratar i sina telefoner är det ju ingen som reagerar om man sitter och pratar för sig själv. Ibland har jag ett par sådana där små vita lurar i öronen också så det ska se ut som om jag pratar i telefon.

Mörker och komedi

Marie brukar kallas Dramatens ”Grand old lady”. Hon har gjort sig känd för sina många seriösa och klassiska roller, i pjäser som Dödsdansen, Lång dags färd mot natt, Höstsonaten.
– Det har väl inte varit så vansinnigt glada människor alltid, som jag spelat. Men jag gillar komik också, och nu skiljer jag inte så mycket på det där. Rollen som den här gamla mamman rymmer både komik och allvar. Det är sorgligt och samtidigt vansinnigt roligt.

Fick uppmärksamhet

Att det skulle bli teater för Maries del visste hon tidigt. Föräldrarna drev hotell i Linköping, och Marie dansade, ”som alla små flickor”. Det blev en del uppträdanden och hon märkte snart att det var ett effektivt sätt att få uppmärksamhet.
– Jag la märke till att man lyssnade på mig när jag uppträdde. Men det gick ju inte att gå runt och säga att man skulle bli skådespelare, det lät ju förmätet.

Blev nervösa

Men när hon vid sjutton års ålder var på besök i Stockholm med sin pappa, och de stod på trappan utanför Dramaten, deklarerade Marie bestämt att ”här skulle hon spela en dag”.
– Det var aldrig någon som protesterade. Men jag kunde ändå se att mina föräldrar blev lite nervösa. Och det där har ju jag också känt senare, med mina barn, att du kanske kan bli sjuksköterska, det är väl bra? Men jag har egentligen inte haft några åsikter, man ska inte råda över någon som inte ber om det.

Teatern i arv

Nej, de gör som de vill, barnen. Men inget av Maries barn tycks ha blivit avskräckt av föräldrarnas skådespelande. Dottern Lolo Amble, från Maries första äktenskap med Lars Amble, är regissör och dramatiker, och Jonas, gemensamma sonen med Jan Malmsjö, har gått i föräldrarnas fotspår och blivit skådespelare han med. Teatern för båda två med andra ord, på ett eller annat sätt. Bra har det gått också. Ändå känner Marie en väldig tillfredsställelse i att äldsta barnbarnet verkar välja en annan bana.
– Han sjunger väldigt bra, men nu läser han andra året till läkare, och det passar mormor alldeles utmärkt! Jag är så stolt och glad att jag skulle kunna ställa mig på Kungsgatan och skrika!

Orättvist yrke

Trots alla stora roller hon haft, trots all berömmelse och ett halvt sekel på Dramaten, och trots att teatern alltid varit PASSION för henne, säger hon:
– Om jag fått ett liv till så hade jag inte valt det här yrket. Det är så mycket olyckliga människor, och det går så orättvist till ibland. Ofta är det slump och tillfälligheter som avgör, och jag har många nära kollegor som inte fått lika stor del av kakan, fast de egentligen borde ha fått det. Sedan blir det som en orättvis spiral.
De som har fått, får mer, och de som aldrig fått, får inget. Marie har som en hatkärlek till teatern. Den som följt henne genom hela livet och gett henne så mycket, men också tagit. All nervositet, all oro, självkritiken som alltid funnits där som ett starkt inslag.

Barnbarn prio ett

Men idag har hon en mer avslappnad inställning till det hela. Nu är det barnbarnen som är prio ett i Maries liv. Åtta stycken är de totalt.
– Vi brukar samla dem alla ibland, utan föräldrarna. Man får bäst kontakt då, för föräldrar hämmar sina barn. Min dotter Lolo brukade också gå ensam till sin mormor, och det minns jag att mamma tyckte om. Då slapp hon ju gå ut på promenad, som jag alltid ville göra när jag kom. Jag vill alltid ut och gå.

Acceptera

Hon är noga med att hålla både kropp och själ i form. Det behövs inte minst för att orka med uppdragen. Förra året pendlade hon mellan Stockholm och Uppsala, där hon spelade Kung Lear.
–  Jag spelade in film också, så det blev ganska mycket. När hösten kom kände jag mig trött. Jag har ju inte riktigt accepterat det här med att jag blivit äldre, men nu har jag faktiskt börjat känna att ”var trött om du är trött”. Man måste acceptera att man faktiskt är äldre, och inte tycka att man ska vara så jävla ung och spänstig hela tiden.

Jag har aldrig varit ensam i hela mitt liv, så jag vet egentligen inte vad ensamhet är.

Tar till sig

Hon går nog i och för sig en mil lika fort nu som för tjugo år sedan, tror hon, men det kan ändå komma dippar ibland, inte minst själsliga.
–  Man tar till sig världen och livet på ett annat sätt nu. Det kommer in i en på ett annat sätt när man blir äldre. Som Syrien-kriget till exempel, jag tror det tar på oss mer än vi anar. Att bara stå bredvid och titta, det är fruktansvärt.

Rädd att bli ensam

Ensamheten är också något som skrämmer henne.
–  Janne är ju elva år äldre, och ibland är jag rädd att jag ska bli ensam. Jag har aldrig varit ensam i hela mitt liv, så jag vet egentligen inte vad ensamhet är. Att inte ha någon att göra saker för, även om man kan vara aldrig så irriterad ibland.
Annars tycker hon inte att det är så förfärligt jobbigt egentligen, det här med att bli äldre. Men det som skrämmer är att man inte vet hur det ska bli. Man har ingen manual i handen, inget facit.

Tre röster om Marie

Jan MalmsjöJan Malmsjö, 84, make:
– Jag beundrar Marie för hennes fasthet och hennes välmöblerade hjärna. Och om jag ska säga något negativt så är det att hon kan inte se en lampa utan att tända den. Så det är jag som får gå omkring här och släcka, för det är jag som betalar elräkningarna!

Marie-Louise EkmanMarie-Louise Ekman, 72, regissör och konstnär:
– Det är en belöning att arbeta och vara tillsammans med Marie. Man behöver inte välja, man får allt…

Stefan LarssonStefan Larsson, 52, regissör:
– Maries kombination av intelligens och inre känslighet är grunden till hennes djupt berörande och ofta mycket humoristiska rolltolkningar. Man har en känsla av att hon står vid avgrundens brant, det är ofta gastkramande. Hon är helt i historisk linje med de tidigare stora – Tidblad, Wållgren, Krook…och Göranzon. Utan tvekan. Hon är dessutom ett stort stöd åt yngre kvinnliga kollegor och det gör henne inte mindre imponerande. Hon har kommit att bli en av mina närmsta vänner.

Dölj faktaruta

Förluster

– Om det fick vara som det är nu, om livet kunde hålla jämn takt, då vore det inga problem. Men så ser ju inte livet ut. Som det här med att människor försvinner, det är oacceptabelt. Förra året dog min första man, Lars Amble. Det var väldigt svårt, det är en stor bit av ens liv som försvinner. Vi har fortsatt att vara vänner livet igenom. Och när min mamma dog, det var också oerhört svårt. Vi var ju inte tillsammans jämt och ständigt, men hon fanns där. Man kunde ringa henne och säga att man sett en kappa hon nog skulle gilla, eller något annat som man visste gjorde henne glad. Hon var någon som det var roligt att göra glad.

Håller mamma levande

Hon säger att hon alltid har sin mamma med sig i allt hon gör, i alla roller.
–  Jag tror inte alltid att mamma förstod mig, och inte jag henne, men det var heller inget vi förväntade oss. Men hon var varm och kärleksfull, och hon är som ett element i mig nu. Hon ger mig en varm puls. Jag håller henne levande genom att använda henne i mitt skådespeleri.
Det börjar bli dags att runda av, och Marie beslutar sig för att hon nog ska promenera hem genom stan. Så får hon sin dagliga promenad även idag. Kanhända att hon trycker in ett par vita lurar i öronen också, om hon skulle få lust att träna lite på replikerna.

Text: Ulrika Palmcrantz

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2017-02-10
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.
fragaexperten@senioren.se