Novell – Ett optiskt fenomen
Novelltävling | 3:e pris i Årets novell
Illustration: Iva Troy

Novell – Ett optiskt fenomen

Kerstin Perssons humoristiska novell gav henne en delad tredjeplats i Seniorens tävling Årets novell. Läs den här!

Tidningen Senioren
Publicerad 2017-08-01

Astrid ställde blomlådorna med de nyplanterade penséerna på golvet i vardagsrummet. Hon öppnade balkongdörren, tog ett steg ut och greps genast av svindel. Hon tyckte hon trampade rakt ut i rymden. Innan hon föll hann hon se att balkongen saknade räcke.
Som tur var ramlade hon baklänges in i vardagsrummet. Hon råkade snava på en balkonglåda och sätta sig i en annan. Jorden sprätte och penséerna krossades. Svanskotan ömmade. Hon gnydde och tjostade. Det gjorde ont men hon levde. Ett fall från fjärde våningen och hon hade varit stendöd. Hon kravlade sig upp, borstade av sig mylla och blomblad och sjönk ner i närmaste fåtölj.
Solen hade gått i moln och en kylig vårvind blåste in genom den öppna balkongdörren. Astrid tordes inte gå de få stegen fram till dörren och stänga den. Tomrummet där ute skrämde henne. Det drog henne nedåt, det sög henne till sig. Döden lurade där ute på en cementplatta utan räcken.

Hyresgästerna hos Bostadsbolaget Trym hade nyligen fått flytta tillbaka till sina nyrenoverade lägenheter. Astrid hade kommit i ordning under gårdagen. Hur kunde det bli så här? Hon tittade ut mot de ljusa fasaderna på de övriga fem husen som hon kunde se från sitt fönster. Med blicken följde hon noga balkongerna. Det fanns räcken på varenda balkong utom på hennes. Hon betraktade grannens balkongräcke snett nedanför hennes egen. Det var gulmålat precis som de övriga och såg ut att vara tillverkat av genombruten metall. Ganska snyggt. Men det var så lagom snyggt att glömma hennes balkong. Det kunde ha kostat. Det skulle få kosta.
Astrid tog sig åt ändalykten, linkade ut i köket och svalde två värktabletter. Hon hämtade en sopborste med långt skaft. Med hjälp av denna sköt hon igen balkongdörren men vred inte om handtaget. Så nära dörren ville hon inte komma.
När hon hade städat upp och fått bort mylla och växtdelar från den nyslipade parketten bryggde hon starkt kaffe, slog i het mjölk och satte sig vid köksbordet. Hon bläddrade i telefonboken och fann numret till Bostadsbolaget Trym. En digital röst gav henne ett antal knappval.

Vill du bli hyresgäst hos Trym, tryck 1
Står du i Tryms bostadskö, tryck 2
Gäller det fakturafrågor, tryck 3
Gäller det lägenhetsbyte, tryck 4
Vill du ansluta dig till Tryms fibernät, tryck 5
Vill du jobba i Fritidskommittén, tryck 6.
Vill du beställa Tryms broschyr ”Nya miljötänket”, tryck 7
Ditt samtal kan komma att spelas in i utbildningssyfte. Ha en fin dag.

Astrid suckade. Det var bättre förr, tänkte hon. De som påstår något annat vet inte hur det var. Då, när det fanns levande människor att prata med när man ringde upp. Det fanns växeltelefonister som kopplade fram samtal till den man ville tala med. Råkade den personen vara upptagen fick man veta det och denne meddelades att man hade ringt. Men nu var det apparater som babblade utan att man själv fick en syl i vädret. Saknar du balkongräcke, tryck 8, muttrade Astrid. Till sist chansade hon på ”lägenhetsbyte” och kom efter lång väntan fram till Kjell Lysberg.
– Jag bor på fjärde våningen i nummer arton, sa hon. Det saknas balkongräcke.
– Saknas räcke? Nej, nej, det är omöjligt, sa Lysberg.
– Men så är det. Ni har glömt min balkong.
– Det skulle vi i så fall ha observerat för längesen.
– Jag var på väg ut och…
– Vi har monterat räcken på alla balkonger. Fattas bara annat.
– Här fattas i alla fall ett räcke.
Astrid hörde Lysberg skratta. Nyss hade hon varit ett steg från döden. Hon blev så arg att hon knäppte av samtalet. Hon önskade att hon hade haft en lur att slänga på som man hade förr. Då, när så mycket var bättre.

Kjell Lysberg skakade på huvudet. Tokkärring, mumlade han. Det var kaffedags och han stegade med ett muntert leende in i fikarummet.
– Det här blir veckans tweet. En tant ringde och sa att hon inte hade något räcke på balkongen.
– Skämtar du? Jönsson hejdade kanelbullen på dess väg in i gapet.
– Äsch, hon har väl inte alla hästar hemma.
– Leverpastej på brillorna, sa Broberg.
– Ha. Jag garvade så jag kunde inte få fram någonting. Nada. Så vimsiga en del gamlingar är. Och sådana ska bo hemma hur länge som helst.
– Tills de blir så risiga att de ser i syne, sa Jönsson och slickade i sig pärlsockret runt munnen.
När Kjell Lysberg efter fikat kom tillbaka till sitt skrivbord ringde Astrid på nytt.
– Har Lysberg aldrig hört talas om döden?
– Så ja, lilla fru Nilsson. Nu tar vi det lugnt. Det nya räcket är kanske svårt att upptäcka genom fönstret. Det är tillverkat av perforerad metall och gulmålat.
– Jaha. Och så blir räcket osynligt när man öppnar dörren?
– Från ett visst håll, ja, det kan man säga.
– Döden är också osynlig. Från alla håll.
Lysberg harklade sig. Nu hade det helt slagit slint i huvudet på tanten. Nåja, han måste beväpna sig med mera tålamod. Sedan skulle han kontakta Socialen.
– Så här är det, fru Nilsson. Trym valde den här typen av räcken för att de är diskreta och liksom smälter in i fasaderna. En helt ny teknik som vi är först med att använda i den här stan.
– Då, bäste Lysberg, har ni lyckats utomordentligt väl med mitt räcke.
– Nyss sa ni att ni inte hade något räcke?
– Som ni säger, det har smält in i fasaden. Det är fullkomligt osynligt.
– Vi kanske skulle kunna kalla det… tja, ett optiskt fenomen, sa Lysberg.
– Just det. Och nu vill jag att ni kommer och beser fenomenet.
– Ja, ja. Vi ska besiktiga garageportarna i morron. Då gör vi ett besök hos er.
– Jag ser fram emot det.
– Men ni kan lugnt använda er balkong, fru Nilsson. Det var intressant att höra att våra nya balkongräcken blev så diskreta. Tack för era synpunkter.
Kjell Lysberg skyndade sig att trycka bort samtalet. Inget mera tjafs, tänkte han, suckade, och knappade irriterat på datorn. Han och Jönsson måste besöka den snurriga tanten. Förvirrade gamlingar borde inte få bo kvar hemma. De var en fara både för sig själv och för andra.

Nästa dag hade Astrid svårt att röra sig. Kroppen kändes som om hon hade rullat nedför en stenig slänt. Det ringde på dörren redan klockan nio på morgonen. Nu är de här, de där pellejönsarna, tänkte hon. Men utanför stod Marie med en bukett anemoner. Astrid lyste upp och kramade om dottern. Maries ögon for runt medan hon tog av sig jackan.
– Åh, så läckert du har fått det, mamma.
– Visst. Och nu ska du få höra…
– Men du haltar ju. Vad har du gjort?
– Jag ramlade omkull igår… slog i svanskotan.
– Aj, aj. Vad hände?
– Kom, ska du få se.
Astrid linkade in i vardagsrummet och pekade. Det stod en sopborste lutad mot balkongdörren.
– Nu ska du titta ut genom fönstret, sa Astrid. Men gå för Guds skull inte nära balkongdörren.
Marie tittade ut. Hon spärrade upp ögonen och gapade.
– Men mamma! Det finns ju inget räcke på balkongen.
– Tack för det, sa Astrid.
De sjönk ner i soffan.
– Du menar inte att du har varit där ute, mamma. Du kunde ju ha dött.
– Jo, men ser du, Marie, livet kan vara bra envetet ibland.
– Har du kontaktat Trym?
– De säger det är ett optiskt fenomen.
– Jag tror jag smäller av.
– De påstår att det finns ett räcke men att det är jag som inte ser det.
– Vad är det för idioter som jobbar där?
Marie tog upp mobiltelefonen.
– Vänta med det. Killarna från Trym kommer hit i eftermiddag. Och jag har en idé.
– Men…
– Var snäll och hämta upp två plaststolar och det lilla runda bordet ur källarförrådet.
– Balkongmöblerna?
– Javisst.
– Men dem kan du ju ändå inte använda nu, mamma.
– Jodå. Sopborsten gör jobbet.
De hjälptes åt att med hjälp av borstskaftet baxa ut två stolar och ett bord på balkongen. De förankrade möblerna med rep som de gjorde fast inomhus runt soffans ben. Astrid hade försett bordet med en blommig duk som hon fäst med några klädnypor.
– Mamma, jag skulle ge vad som helst för att inte behöva gå till jobbet i eftermiddag. Önskar jag fick se minerna på de där nissarna från Trym.
– Jag lovar att berätta allt.
När Marie hade gått, tog Astrid fram ingredienser till en kardemummakaka. Hon var nyfiken på hur den nya ugnen fungerade. Man skulle ha lägre gradantal med varmluft, läste hon. Snart doftade det gott i köket och hon kände sig nöjd när hon tog ut den färdiga kakan.

Det ringde på dörren. Astrid hade fortfarande grytlapparna i näven när hon öppnade. Utanför stod Kjell Lysberg och Mats Jönsson.
– Goddag, fru Nilsson. Hur står det till?
– Det är jag som ska fråga det, sa Astrid. Hur står det till på Trym egentligen?
De båda männen växlade en hastig blick. Lysberg sniffade.
– Det luktar gott. Nybakat på gång?
– Det kommer en väninna om en stund. Vi ska ta en fika på balkongen.
– Så bra. Då är allt som det ska, sa Jönsson. Ni kan alltså se balkongräcket. Visst är det snyggt.
– Jättesnyggt, sa Astrid. Tänk, att man kan tillverka sådant som inte syns. Det är magi. Joe Labero kunde inte ha gjort det bättre.
– Innovationer, sa Lysberg. Det kommer nya material hela tiden.
– Tänka sig, sa Astrid. Räcken som smälter in i fasaden.
– Just det. Det är vi stolta över, sa Jönsson .
– Den gula färgen är perfekt, sa Lysberg.
– Absolut, sa Astrid. Och jag, som trodde det var solskenet.
Lysberg och Jönsson växlade återigen blickar. Lysberg gick till balkongdörren. Sopborsten föll i golvet när han öppnade. Han skulle just till att kliva ut när Astrid hindrade honom, tog honom i armen och ropade:
– Stopp!
– Vad i helvete? skrek Lysberg.
Han såg en cementplatta utan räcken och på den stod ett bord och två stolar. En blommig duk prydde bordet. Det snurrade i hans huvud. Han kände sig svimfärdig. Jönsson stod som förlamad och stirrade ut.
– N… n… ni får absolut inte gå ut på den där balkongen, stammade Lysberg. Blicken var svart och skräckslagen.
– Varför inte, sa Astrid lugnt
– Där finns ju för fan inget räcke.
– Hör nu, Lysberg. Astrid pekade ut mot den klara vårluften. Det finns ett räcke där ute. Det är bara vi som inte kan se det. Det är ett optiskt fenomen.

Novell: Kerstin Persson
Illustration: Iva Troy

Tidningen Senioren
Publicerad 2017-08-01
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.