Christina Rogestam kan bli SPFs nya ordförande

Van att leda. Stor kunskap i statlig verksamhet, livslång insats i ideella organisationer och bred erfarenhet av det politiska livet. Christina Rogestam har vunnit valberedningens förtroende. Nu avgör kongressen i juni om hon blir SPFs nya ordförande.

Fyllda 70 år hade Christina Rogestam precis börjat varva ner. Tillsammans med maken hade hon vid köksbordet i lägenheten i Göteborg hunnit göra en plan för hur det skulle gå till.

Men då, i februari, ringde valberedningens ordförande Inga Davidsson-Friberg.

– Min allra första tanke? Ja, det var nog ”hjälp, är det dags nu, är jag pensionär?” skrattar Christina Rogestam. Samtidigt var det förstås mycket hedrande.

Det tog en vecka att fatta beslutet. Den existentiella oron gav snabbt vika för en allt starkare inspiration ”att sätta igång igen”.

– Jag tyckte plötsligt att det lät väldigt roligt att vara ordförande för SPF, och att det skulle vara en kul avslutning på ett aktivt liv. Sen har jag ju i alla år tyckt en massa om den här typen av frågor, säger hon på mjuk östgötska.

Kan du ge ett exempel?

– Under mina 20 år som ordförande i Göteborgs kyrkliga stadsmission har jag sett mycket av hur fattigpensionärer har det. Ofta är det kvinnor som har jobbat hela livet med låg lön som sen hamnar i stora svårigheter om glasögonen råkar gå sönder eller tandläkarräkningen blir dyr. Det här är dessutom ofta kvinnor som aldrig skulle komma på tanken att gå till socialen.

Som ordförande under åtta år i Kyrkans pensionskassa har Christina Rogestam också på nära håll fått se ”hur pensionssystemet slår”.

Bromsen gör henne arg, säger hon, liksom bristen på äldrebostäder.

– Ja, när jag hör att människor som är 98 år inte får plats på äldreboende blir jag oerhört upprörd.

Ålderismen är också ett rött skynke för Christina Rogestam.

– Det är som att samma dag som människors uppdrag upphör så försvinner också deras kompetens men så är det ju inte. Det finns många kompetenta människor i vårt samhälle som inte kommer till sin rätt. Här har det svenska samhället en stor svaghet.

Redan för 35 år sedan satte sig Christina Rogestam in i äldrefrågor. Som invald i riksdagen för Centern fick hon 1980 socialminister Karin Söders (C) uppdrag att företräda Sverige och Norden i förberedelserna av 1982 års stora FN-konferens om äldrefrågor.

Men några närmare äldrepolitiska besked tänker Christina Rogestam inte ge före kongressen. Ännu mer förtegen blir hon när hon får frågan om hur hon vill utveckla organisationen SPF.

– Det är nuvarande ordförandes ansvar, och alltså ingenting jag kan eller ska ha en uppfattning om förrän ombuden har valt mig, säger hon bestämt.

Christina Rogestam vet exakt hur uppförandekoderna fungerar. Listan över viktiga poster i ideella organisationer är lång. Nästan decennielånga uppdrag som vice ordförande i Studieförbundet Vuxenskolan och förbundsstyrelseledamot i Centerns kvinnoförbund, är två exempel.

Det hela började kanske redan i köket hemma på bondgården utanför Linköping, när Christina på maskin fick skriva rent pappa Gunnars protokollsanteckningar från Askeby kommunfullmäktige, där han satt som Sveriges dittills yngste ordförande.

Sen tog det fart. 1968 blev hon kårordförande på universitetet i Göteborg, samma år ledamot i skolstyrelsen. 1970 valdes hon in i kommunfullmäktige i Göteborg, 1973 kom hon in i riksdagen.

Men också den professionella yrkesbanan väger tungt. Landets första kvinnliga universitetsdirektör, generaldirektör för Invandrarverket, hon genomförde den första stora statliga bolagiseringen då Akademiska hus bildades, och ledde sedan bolaget under 11 år. Sedan 2009 är hon ordförande i börsnoterade fastighetsbolaget Balder.

Det går att hålla på länge.

– Tiden som generaldirektör betraktar jag nog som höjdpunkten i min karriär. Jag lärde mig oerhört mycket under den tiden.

Du tvingades att avgå?

– Nej, jag valde att avgå. Balkankriget ledde till stora flyktingströmmar som samhället inte var förberett för, samtidigt som tidsandan och debatten präglades av företeelser som Ny demokrati.

Men dina svagheter, då?

– En är, och det tycker min omgivning också, att jag har svårt att säga nej. Men jag är ju fortfarande så nyfiken på livet.

Inga lik i garderoben som medierna kan komma att gräva upp?

– Nej, det tror jag verkligen inte, skrattar Christina Rogestam. Jag har ju blivit ganska hårt granskad genom åren så där känner jag mig lugn.

Christina Rogestam säger att hon ”i botten är en folkrörelsemänniska”.

– Nu känner jag att det ska bli väldigt roligt att dela med mig av det som jag har lärt mig i livet. Att i SPF få omsätta det jag kan i praktisk handling.

Jan Arleij
jan.arleij@veteranen.se

 

 

Kommentera