Relationer | Vård & omsorg | Anhörig

”Jag vill skriva ett recept till alla anhöriga”

Wilhelmina Hoffman bestämde sig tidigt för att arbeta med äldre. Idag är hon överläkare, rektor för Silviahemmet och föreståndare för Svenskt Demenscentrum. Dessutom blev hon utsedd till Årets Mappie av tidningen M-magasin förra året för sin kamp för alla demenssjuka.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2017-09-26

Redan när Wilhelmina Hoffman började arbeta som vårdbiträde inom äldrevården som 18-åring förfärade hon sig över hur äldre behandlades.
– Jag såg att de inte behandlades med respekt, och det kändes hemskt, säger hon.
Mycket har hänt sedan dess, mycket har blivit bättre.
– Det finns en helt annan medvetenhet om demenssjukdomar idag. Men vi har ändå långt kvar till ett demensvänligt samhälle, säger Wilhelmina.

Möter många anhöriga

Vi träffas i Silviasystrarnas fina lokaler vid Drottningholm. Här finns dagverksamhet för demenssjuka, och strax intill byggs bostäder där några av dem också ska kunna bo.

Det gäller att kunna vara flexibel och lyhörd, hitta det som fungerar och inte göra för stora saker.

Wilhelmina möter många anhöriga som kämpar med näbbar och klor för att göra livet så värdigt som möjligt för ”sina” demenssjuka.
– Ibland skulle jag vilja säga åt dem att ta det lugnt. Man behöver inte göra allt på samma sätt som man gjort förut. Man kanske inte måste göra de där stora utflykterna, det kan räcka med att gå ut på gräsmattan här utanför och bara vara tillsammans en stund.
Hur umgås man med en demenssjuk person?
– Man måste förstå att nervcellerna är skadade och att det därför tar längre tid att förstå och uttrycka sig. Ju mer vi förstår kring sjukdomen, desto lättare blir det även för oss som står bredvid. Det kan ta lite tid att skapa en relation med någon som är demenssjuk, men det finns nycklar in till de flesta människor. Även om man tappar minnet, ÄR man fortfarande en person. Själen finns kvar. Det vet jag, efter att ha följt många människor ända till slutet.

Wilhelminas tips till anhöriga

  •  Låt det ta tid. Allt tar lite längre tid för den som är demenssjuk. Ha inte bråttom.
  •  Knyt an till saker du vet betyder mycket för personen i fråga.
  •  Gör en fotobok med viktiga personer och platser, den kan hjälpa minnet lite på traven.
  •  Man behöver inte alltid prata, ibland räcker det att bara vara tillsammans, sitta på en bänk tillsammans, dricka lite kaffe.
  • Hitta inte på för stora saker, tänk på för vems skull du gör saker och ting.

 

Dölj faktaruta

Finns inget skydd

För den som drabbas av en demenssjukdom är det oftast väldigt smärtsamt i början, när man är medveten om att man förlorar sina förmågor. Sedan kan demenssjukdomen bli lite som ett skydd, man hamnar i en egen bubbla. Men för den som står bredvid och ser allt ske, den gradvisa försämringen, hur kognitiva förmågor försvinner och hur kommunikationen blir allt svårare, finns inget skydd. Ofta kämpar man för att hålla kvar vid rutiner man haft, och försöka få livet att vara så ”vanligt” som möjligt, vilket förstås blir allt svårare med tiden.

Måste ta hand om sig själva

– Jag brukar säga att jag skulle vilja skriva ett recept till alla anhöriga. Att de måste ta hand om sig själva, att de inte ska känna skuld, och att de måste få avlastning. Annars riskerar man att själv bli patient till slut.
– Man måste lära sig att tänka lite nytt. Man kanske inte måste gå på den där teatern eller åka till samma ställen man alltid gjort. Det gäller att kunna vara flexibel och lyhörd, hitta det som fungerar och inte göra för stora saker.

 

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2017-09-26
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.
fragaexperten@senioren.se