När Karin Brunk-Homkvist kåserade på mars månadsmöte, var det minsann inte bara kärringarna som levde! Alla, både kärringar och närvarande sirila gentlemän, levde upp med skratt och applåder som hörbara tecken på att de fortfarande var vid liv. Hennes humoristiska berättelser, med grundtemat om att det aldrig är för sent att förändra sitt liv, fick dessutom säkert en del att ta en extra funderare. Och när Karin på sin lugna österlenska berättade om Almas, Margits, Arturs, och alla de andras liv kände vi oss nästan på plats i deras hem. Som om vi hörde Artur, iklädd sin slips med rosa elefanter, förargat utbrista på kalas hos sin övervintrade hippie till granne:”Kaninmat? Vad är det för mat åt en karl.” Eller som om vi satt på hotellrummet i Tyskland, tillsammans med syföreningen, tuggande på en bit marsipan och med öronen på helspänn: ”Vad sysslar Svea med? Är det han med guldkedjan?” Och visst kände vi, som varit med i Champagne och Mosel igen oss, när det handlade om kaffe med musik!
Ja, det var många festliga skrönor; Har ni hört talas om en hamster som hoppat fallskärm från ett sexvåningshus i Malmö, för att hamna i Umeå? Nej, jag tänkte väl det. Vet ni vad det enda på kroppen är, som inte dras nedåt utan uppåt när man åldras? Enligt Karin, och säkert många andra, är det tandköttet!
Som avslutning kan jag inte låta bli, med författarens tillstånd, att låta er ta del av ett av hennes första alster:
Hej mostår Gola
Du är kär som ger ås så
myket gåtis åt oss kära
mostår Gola. Du mins att
jag tykkår åm dej lilla
mostår Gola rara.
Helsningar från
Karin Brink i
Simrishamn.
Vad säger ni om det?
Lars-Gösta Hultberg
