Vi som deltog i resan har läst geologi ett år och avsikten var att titta på Kinnekulles bergarter men vi passade också på att ägna några timmar åt blommor. Här kommer en berättelse om vad vi såg och upplevde under dessa dagar. Resan till Kinnekulle avsåg att beskriva den sedimentära lagerföljden ochi någon mån hur avsättningen gått till. Följande faser belystes. Vittring, transport och avsättning. Vi började i Stenungsund och kunde följa inlandsisens erosion och avsättning. Vi besökte Nordkroken och kunde se den gamla vittringsytan i urberget.
Kvarnstensbrottet i Lugnås låg i det något vittrade urberget. Över oss hade vi bottenlagren, främst sandsten. Närmast urberget fanns ett tunnare lager med förstenat grovt grus, konglomerat. Samma sandsten fanns i Husaby källa. Ovanpå sanstenen ligger alunskiffer. Den såg vi på kullens västsida, där man använt skiffern som bränsle för kalkbränning. Ugnarna och den brända skiffern såg vi tidigare på Halleberg vid Tunhems kyrka.
Ovanpå alunskiffern finns ett mäktigt lager med röd och grå kalksten. I den nedlagda cementfabrikens stenbrott fick vi en uppfattning om mäktigheten. Samma kalksten tittade vi på när vi besökte Thorsbergs stenhuggeri i Gössäter. Det var också ovanpå denna kalksten som Österplana äng utbreder sig.
Över kalkstenen finns lerskiffer. Detta lager betraktades i Falköping och ovanpå, överst ligger ett diabastäcke. Det såg vi också i Falköping. Resan från urbergsytan till lerskiffern överst är ca 200 millioner år. Diabasen är ytterligare 200 millioner år yngre. Det kan man sätta i relation till inlandsisen som försvann för 10 000 år sedan eller människan som funnits i ca en million år.
Bergarterna på Kinnekulle har tidigare funnits på de flesta håll inom landet. Numera återfinns de vid Storsjön i Jämtland, i Siljan, på Närke-och Östgötaslätterna, på Öland, Gotland och i Skåne. Lagerföljderna kan variera men de olika fossilerna man hittar gör att det går att följa samma lager på olika ställen. Sandstenen och alunskiffern tillhör Kambrium, därde första fossilen dyker upp. Kambrium är latin för Wales som exempel.
Diabasen tillhör Perm vilket skall vara en trakt i Ryssland.
Håkan
Kinnekulle visade sig från sin vackraste sida så här i månadsskiftet maj-juni och vi hade tur med vädret båda dagarna.
Första dagen besökte vi Mösseberg,ett av våra natursköna Västgötaberg. Vi promenerade en stund vid Sommarhemmet och där såg vi bl.a trolldruva och en gul variant av humleblomster, vilket förmodligen är en hybrid av nejlikrot och humleblomster.
Vi fortsatte till Drottningkullen som ligger i ett stort naturreservat i närheten av Varnhem. Där finns en mångfald av örter och träd. Vi nöjde oss med att bestiga själva Drottningkullen och på vägen upp till toppen möttes vi av en
oförglömlig syn, stora smörbollar i en mängd som jag tror ingen av oss sett förut.
Via Kvarnstensgruvan vid Lugnås kom vi så småningom till Kinnekulle och stannade en stund i Munkängarna vid Råbäck. Där blommade ramslöken rikligt och färgade marken mellan träden vit så långt ögat kunde nå. En mäktig upplevelse i kombination med lökdoften och trastarnas sång ibland lövträden.
Där hittade vi också en orkide som vi inte visste namnet på men som visade sig vara nästrot, en färglös växt som lite påminner om vätteros. Skogsbingel växte också där och om den berättade Sonja, vår blomguide andra dagen, att den finns på våra 100-kronorsedlar tillsammans med Linne, både på fram och baksidan. Det
är en tvåkönad växt och på baksidan ser vi både han och hon- blommorna.
Andra dagen vandrade vi ett par timmar på Österplana hed, ett alvarsområde som ligger alldeles bakom Österplana kyrka. Den kalkrika marken gör att orkideer och andra sällsynta arter trivs här. Vi såg flugblomster, en orkide där blomman ser ut som en fluga som sitter på växten, säkert är avsikten att locka andra flugor att hjälpa till med pollineringen. Sankte Pers nycklar fanns i mängd och vi hittade även enstaka exemplar av guckusko. Sonja visade oss också den sällsynta kalknarven som bara finns på Kinnekulle och på Gotland. Vi såg kattfot som också är tvåkönad med han och honblomma, jungfrulin, getväppling, honungsblomster och många många andra arter. Österplana Hed är en fascinerande miljö och en stor kontrast till det övriga lummiga Kinnekulle.
Efter denna vandring visade Sonja oss vägen till guckuskon som växer i ett skogsområde vid Medelplana. Man blir stum inför den prakt som plötsligt visar sig efter en stunds promenad i skogen, alla dessa stora 40-50 cm höga vackra blommor som står i grupper och nästan ser ut som dom tittar på dig. Guckuskon är finurligt konstruerad fick vi höra av Sonja. Insekterna kryper ner i själva skon och vid pistillen och ståndarna är det som ett ”fönster” i skon där ljuset kommer in så insekterna dras dit och blomman blir pollinerad.
Naturen är vist inrättad och vi fick under vår resa än en gång bekräftat att naturen själv är den obestridlige mästaren att kombinera färger, former ocharter till harmoniska skönhetsupplevelser.
Monica
