Resultaten presenterades, enligt The Guardian, nyligen i Chicago vid världens största cancerkonferens: årsmötet för American Society of Clinical Oncology (ASCO). Resultaten har också publicerats i New England Journal of Medicine.

Studien, med patienter från USA, Storbritannien, Australien, Frankrike, Kanada och Israel, visar att strukturerad träning efter cancerbehandling kraftigt minskar risken för att dö, att sjukdomen återkommer eller att en ny cancer utvecklas.

I studien, som startade 2009, ingick nästan 900 patienter med tarmcancer som slumpmässigt delades in två grupper. En grupp fick träning med vägledning av en personlig tränare under tre år efter att de hade genomgått cancerbehandling. Den andra gruppen fick endast en broschyr med råd om en hälsosam livsstil.

Resultaten visar att de som fick personlig träning hade 28 procent lägre risk för återfall. Och 37 procent lägre risk för dödsfall.

–Denna effekt är på samma nivå som många läkemedel. Faktum är att många läkemedel är godkända trots att de har mindre effekt än så här, och de är dyra och giftiga, säger ASCOs medicinske chef Julie Gralow till The Guardian.

Presentationen har fått genomslag inom professionen.

– ”Alla” pratar om den här studien nu. Det är verkligen en helt exceptionell studie, säger Lene Thorsen som seniorforskare vid Oslo universitetssjukhus till den norska forskningssajten forskning.no.

Fram till nu har forskare undersökt sambandet mellan självrapporterad fysisk aktivitet och risk för återfall och överlevnad, berättar Thorsen och fortsätter:

– Vi vet hur viktigt fysisk aktivitet och motion är för vår hälsa, men det här är första gången vi har sett en sådan effekt på återfall och överlevnad efter att ha genomgått cancerbehandling.

Medianåldern hos patienterna var 61 år, med ett åldersspann på 19-84 år. 90 procent av dem hade tarmcancer i stadium 3. Det betyder att cancern har spridit sig till närliggande lymfkörtlar.

Den personliga träningen skedde först två gånger i månaden, och minskade senare till en gång i månaden, under totalt tre år. Patienterna fick både vägledning som skulle motivera till beteendeförändring, och träning med en personlig tränare.

De tränade även på egen hand med uppmaningen måttlig till intensiv, till exempel genom av en rask promenad på cirka 45-60 minuter, 3 eller 4 gånger i veckan. Eller joggade 25-30 minuter, lika frekvent. Patienterna kunde själva välja metod. En del åkte skidor, andra paddlade kajak.

Efter fem år hade gruppen som fick tre års personlig träning 28 procent lägre risk för återfall. Efter åtta år hade de 37 procent lägre risk att dö, jämfört med de som bara fick en broschyr med råd.

– Det här är en spännande och välplanerad studie, säger professor Åslaug Helland som är cancerforskare vid Oslo universitetssjukhus och Universitetet i Oslo till forskning.no.

Men studien genomfördes på en mycket speciell patientgrupp, påpekar Helland som själv är expert på lungcancer.

– Det är inte nödvändigtvis så att dessa resultat kommer att gälla alla patientgrupper, eller alla patienter. Andra sjukdomar kan påverka nyttan av träning, om man till exempel också har hjärtsjukdom, säger hon och fortsätter:

– Men för de med operabel tarmcancer har man nu visat en tydlig effekt av träning.

– På kort sikt är det förmodligen inte realistiskt att vi kommer att uppnå den här typen av uppföljning för alla cancerpatienter. Men detta skulle förmodligen vara billigare än nya läkemedel som används efter operation. På längre sikt skulle det kunna vara relevant. Vi behöver bygga upp expertis kring detta, säger Åslaug Helland.

Studiens huvudförfattare Christopher Booth är professor och cancerforskare vid Queen’s University i Kanada. Enligt honom kommer cirka 30 procent av patienterna med högrisk tarmcancer i stadium 2 och 3 att få återfall efter avslutad operation och kemoterapi.

– Som onkologer är en av de vanligaste frågorna vi får från patienter: ’Vad mer kan jag göra för att förbättra mina chanser?’, säger han till Guardian och fortsätter:

– Dessa resultat ger oss nu ett tydligt och entydigt svar: Ett träningsprogram som inkluderar en personlig tränare kommer att minska risken för återfall eller ny cancer, få dig att må bättre och hjälpa dig att leva längre.

– Idag är det upp till kommunerna att tolka vad tillgänglighet innebär. Bygglagen är inte tillräckligt specifik vad som ska gälla för personer med kognitiva nedsättningar, som till exempel demens, säger Christina Löfvendahl i ett uttalande.

Hennes studier visade att flera kommuner ansåg sig ha bra samarbeten, såväl internt som externt, exempelvis med lokala bostads- och byggbolag eller pensionärsorganisationer.

– Men samtidigt kom det fram att det behövs ännu mer samarbete när de prioriterar olika handlingsprogram, som rör tillgänglighet i boendet, kommenterar Christina Löfvendahl.

I sin avhandling har hon intervjuat bostadsanpassare i fem kommuner: Eslöv, Perstorp, Vänersborg, Örebro och Östersund. I studien syntes många fysiska hinder, främst i äldre bostäder, men även i nybyggda. Det har samtidigt gjorts många insatser i kommunerna, som förbättrad belysning, installation av stödhandtag och rökdetektorer. Men enligt Christina Löfvendahl kvarstår många utmaningar för äldre. 
– Det finns hur många hinder som helst: trösklar, trappor, utrustning i fel höjd, smala ingångar, för lite utrymme för den som behöver använda rullstol och många har inte tillgång till hiss, konstaterar Christina Löfvendahl.

Hon menar att de nya forskningsresultaten är viktiga för alla, inte bara beslutsfattare och folkhälsovetare.

– Förr eller senare blir vi alla äldre med risk för beroende av stöd. Kommuner har ansvar för bostäder och vi själva har som individer ansvar att informera oss om tillgänglighet och att planera långsiktigt. Den informationen saknas idag. Det är viktigt att alla kan vara delaktiga i sina kommuner, med sin familj och vänner – annars påverkas den psykiska och fysiska hälsan, avslutar Christina Löfvendahl.

Det senaste året har vi på Senioren rapporterat om flera av de anmälningar som DO valt att lägga ned.

Vi har skrivit om 82-åriga Monica som inte fick leasa bil, eftersom hon ansågs för gammal. Vi har berättat om 85-åriga Gun som fick åldersavdrag på ersättning för ett ärr. Och om Rolf som fick jobb vid 70 och blev uppsagd vid 72 år med hänvisning till sin ålder.

Vi har också berättat om hur Bostadsförmedlingen i Stockholm anmälts för åldersdiskriminering eftersom det krävs en mejladress för att få en lägenhet och om en pensionär i fängelse som fick betala högre avgifter än andra intagna på grund av sin ålder.

Ingen av dessa anmälningar gick alltså DO vidare med, men samtidigt har myndigheten avstått från att kommentera sina beslut, med hänvisning till att de inte kan uttala sig om enskilda ärenden. Men eftersom det i sin tur inte ger en heltäckande bild av hur denna tillsynsmyndighet faktiskt arbetar med medborgarnas anmälningar så bad vi chefen för DO:s rättsenhet, Karin Ahlstrand Oxhamre, att berätta mer om hur de arbetar.

Du hör hela samtalet med Karin Ahlstrand Oxhamre i vår podd.

Seniorens podd finns i de flesta spelare, som Podcaster och Spotify. Men du kan även lyssna direkt här:

Podden görs av Seniorens webbredaktör Jonas Nordling.

Signaturen är gjord av WaveMaster för Pixabay.

Dessutom berättar redaktionssekreterare Ulrika Palmcrantz om mötet med Pia Sundhage och besöket hos seniorer i Nederländerna.

Avslutningsvis intervjuas reporter Jan Arleij om den kommande lagen om tillgänglighet som ska underlätta våra liv när det gäller digitala tjänster.  

Seniorens podd finns i de flesta spelare, som Podcaster och Spotify. Men du kan även lyssna direkt här:

Podden görs av Seniorens webbredaktör Jonas Nordling.

Signaturen är gjord av WaveMaster för Pixabay.

I takt med att slutåldern i lagen om anställningsskydd (LAS) höjts har antalet anställda som är 67 år eller äldre också stigit. För den första höjningen 2020 var endast omkring 100 av de statsanställda 67 år eller äldre. Efter ytterligare en höjning av LAS 2023 har nu antalet statsanställda över 67 år stigit till omkring cirka 2 000, vilket motsvarar en ökning med 1 900 procent.

Det ser dock olika ut inom de statliga verksamheterna. I utbildningsområdet tar 49 procent av de anställda ut sin pension vid 67 år eller senare. Inom samhällsskydd och rättsskipning, där polis och rättsväsendet återfinns är motsvarande siffra 18 procent. Där tar istället 40 procent ut sin pension före 65 års ålder. Inom utbildningsområdet är motsvarande siffra endast 13 procent.

Det är också fler män än kvinnor som väntar med att ta ut sin tjänstepension vid 67 år eller senare. Men skillnaderna mellan könen har minskat. Sedan 2008 har andelen män minskat från 67 procent till 52 procent medan kvinnorna samtidigt ökat från 33 procent till 48 procent.

Det är också de med lägre löner som i första hand väntar med att gå i pension, enligt Helén Högberg som är statistiker på SPV:

– Vi ser att det sedan 2019 är fler personer med lägre löner, jämfört med dem med högre, som väljer att ta ut sin pension vid 67 år och senare. Under 2019 lanserade minPension Uttagsplaneraren vilket kan ha bidragit till att de med ett lägre pensionsunderlag ser att de vinner relativt mycket på att vänta ett eller flera år med att ta ut sin pension. Innan 2019 var förhållandet motsatt, att fler personer med högre löner, tog ut sin tjänstepension efter att de fyllt 67 år, säger hon i en kommentar.

Totalt är cirka 290 000 personer anställda inom den statliga sektorn.

Nöjda och lättade är också Ingrid och Michael. Från det egenbyggda huset på 160 kvadrat i lantligt läge utanför Åkersberga till nybyggd bostadsrätt i småstaden Norrtälje – ett sjumilakliv som fallit väl ut.
Det har hunnit gå nästan två år sedan inflyttningen i ett av de höga husen på Skutgatan invid strandpromenaden längs kanalen. Från vardagsrum och balkong en fri sikt över viken.
– Det tog mycket lång tid att bestämma oss för att våga själva förändringen och sedan ytterligare ett par år att hitta rätt plats att flytta till, säger Ingrid.

Men när det rätta tillfället och objektet dök upp gick det undan. Ingrid och Michael köpte lägenheten innan huset var färdigbyggt.
Ni trivdes bra i Åkersberga. Ändå ville ni flytta?
– Ja, det var en fin tomt, högt belägen och med havsutsikt. Vi hade fixat mycket med växter. Men det var också en sluttningstomt och det började bli lite jobbigt med odlingarna. Till det hade vi en sommarstuga som också skulle ha sitt.
Allt oftare inställde sig frågan hur länge de skulle orka.
– Det började ta emot när jag på riktigt tänkte mig in i hur det skulle kännas tio år framåt. Det stod alltmer klart för oss att vi inte skulle orka med.
Varför blev det just Norrtälje?
– Vi tittade något år på olika lägenheter i Uddevalla och i min hemstad Borås, även i Kalmar och Västervik. Till slut blev det i närheten av Stockholm för att vi har våra barn här omkring. Sen ligger vårt fritidshus bara någon mil från Norrtälje, säger Michael.
– Jättebra kommunikationer till Stockholm och nära till både natur och stadens service betydde mycket, säger Ingrid.

Efter långa arbetsliv med välbetalda jobb och värdeökning på tidigare boenden var Ingrid och Michael priviligierade, det medger de utan omsvep.
– Vi har haft friheten att kunnat köpa ett boende vi verkligen vill ha och som gör att vi bättre kan möta de där förändringar som vi vet kommer med åldern, säger Ingrid.

Ingrid och Michael är tacksamma för att de är två om ekonomin. Månadsavgiften är 10 000 kronor för lägenheten på 108 kvadrat och garageplats. Själva lägenheten slukade 5,5 miljoner.
Men att flytta handlar inte bara om att klara ekonomin. Det är ofta många ”existentiella trösklar” att ta sig över.
– Det gäller att lära känna sina nya grannar och sånt tar tid. Kanske är det därför många avstår från att flytta alls även om de har ekonomi för det. Man vet vad man har men inte vad man får, funderar Michael.
En flytt från hus till lägenhet innebär också att man får underordna sig.
– Jämfört med att bo i ett hus där man kan fatta sina beslut själv är det stor skillnad. Man kan inte längre bara göra som man vill, det finns ju regler att följa när man bor i ett lägenhetshus.

En annan broms är vår mänskliga tendens att förtränga att vi blir äldre, kanske sjuka och troligen en dag beroende av vård och omsorg.
– Det är lätt att gå på i ullstrumporna i tron att man kommer att vara pigg hela livet, säger Ingrid. Men inte lika lätt att se att en flytt kan vara bästa sättet att förebygga hälsoproblem.
Hur kommer ert nya boende att påverka er, tror ni?
– Jag är faktiskt mer aktiv här än när vi bodde i Åkersberga. Jag tränar mer nu tack vare gymmet vi har i huset. Sen hinner vi gå ut och gå nästan varje dag. Runt Kärleksudden här utanför ger nästan 10 000 steg, säger Ingrid och pekar ut genom vardagsrumsfönstret.
Michael håller med. Han är dessutom en ”bastumänniska”, säger Ingrid. Var och varannan dag blir det ett pass i gymmet – och därefter bastu.
En fördel med nya boendet är närheten till grannar.

Det ligger tre lägenheter på varje plan i femvåningshuset. Föreningen omfattar tre hus med sammanlagt 93 lägenheter.
Ett gemensamt orangeri har förutom gym och bastu också plats för växtodlingar och darthörna som lockar boende att träffas. Michael, erfaren yrkessnickare, har hjälpt till att inreda ett fixarrum med arbetsbänk. Den inglasade gården har rymliga ytor för bord och stolar. Alldeles utanför ligger en boulebana.
Den sociala infrastrukturen växer till. Ingrid har startat en sygrupp på torsdagar. På tisdagar äter de som vill middag tillsammans. Och så vidare.

Ingrid är född 1954, Michael 1956. Varken lastgamla eller purunga.
– Förutom det där med att orka med två trädgårdar var ett skäl att flytta en insikt om att vi en dag blir riktigt gamla och kanske sjuka, säger Ingrid. Då vill man inte bo för avskilt.
Ingrid fick erfara det kloka i tanken, fast tidigare än hon trott. I höstas, ett drygt år efter flytten, drabbades hon av blodcancer som dock framgångsrikt har kämpats ned med cellgifter.
– Nu ser alla värden bra ut igen och jag får snart tillbaka mitt hår. Även om jag varit förvånansvärt pigg under behandlingen hade jag knappast orkat påbörja en flytt om sjukdomen hade kommit när vi ännu bodde kvar. Desto bättre nu att det är 500 meter till kontroller och annat på Norrtälje sjukhus.
– Flytta bör man när man ännu orkar – och samtidigt kan man ta hand om döstädningen så att den är gjord!

Men saknaden, då? Ingrid hade själv ritat och bestämt allt till huset i Åkersberga som byggdes nytt i början av 2000-talet. Michael flyttade in 2007. Aldrig har Ingrid bott så länge på samma ställe.
– För mig blev det 20 år i huset, säger Ingrid. Jag har trivts väldigt bra men längtar lustigt nog inte tillbaka. Det är ett gott betyg till vår nya bostad.
Michael håller med, det blev rätt steg i rätt tid. Men tveksam var han. Och visst saknar han ibland det förra stället.
– Friheten att gå ut på en tomt. Att öppna dörren och så är man ute direkt, visst saknar jag det. Men vi har tur som har stugan som är vinterbonad. Jag åker dit när jag vill komma ut lite.

Rådgivningen kallas ”På Rätt Plats” och har utvecklats av forskarna Magnus Zingmark och Marianne Granbom. Man kan använda den på egen hand eller tillsammans med en närstående. Tjänsten består av fakta och frågor om vad man önskar sig av en flytt och hur man kan göra för att förverkliga den. ”Fundera, lära mera och agera” är de tre stegen.
– Mer kunskap är nödvändigt för att fatta välinformerade och kloka beslut om ditt boende. Oavsett om du vill bo kvar eller om du överväger en flytt, säger Susanne Iwarsson.

Det gäller att planera i tid så att man hittar något att flytta till – inte från – under press av sviktande hälsa eller tynande krafter. Men i vilken ände ska man börja?
– Man behöver våga inse att man blir äldre. Det kan ge de första bilderna i huvudet av hur man faktiskt vill bo i framtiden, säger Susanne Iwarsson vars tipslista här intill kan ses som ett användbart axplock ur rådgivningstjänsten.

”På Rätt Plats” är en av flera delar i ett stort forskningsprogram vid Lunds universitet om seniorer och flyttens betydelse.
Programmet går under namnet Reloc-Age (Flyttning och åldrande) och syftar till att ge ny kunskap om vad bostadsbyte spelar för roll för ens välmående. Men också för hur åldrandet ska bli så aktivt och hälsosamt som möjligt.
Frågorna är många. Vad avgör hur människor väljer att bo när de åldras? Förändras sedan vad man vill ha för ett slags boende när man blir allt äldre och hälsan försämras?

Reloc-Age startade 2020 och finansieras av Forte, Vetenskapsrådet och Ribbingska Minnesfonden i Lund. Forskarna söker ytterligare medel för att kunna samla in mer data över tid – åtminstone till 2030.
Ambitionen är att bygga upp en datastruktur för forskning om åldrande, boende och hälsa.
– När vi startade programmet 2020 såg vi att nästan all forskning dittills handlade om den sista flytten i livet, det vill säga till ett vård- och omsorgsboende. Nästan ingen forskning fanns om flyttarna tidigare i livet. Varken i Sverige eller internationellt, säger Susanne Iwarsson.
Den insikten fick forskarna i Lund att studsa till. Samhällets behov av mer kunskap är prekärt. Vi blir allt fler äldre som lever allt längre – men det är kvarboendeprincipen som råder. Platser i särskilt boende blir hela tiden färre.
Här finns alltså något unikt att bygga upp i svensk forskning om äldre och åldrande.

Reloc Age satsar därför på att samla stora mängder data om individer och flyttmönster. Hur påverkar boendemiljö och bostadsbyte vår hälsa och förutsättningarna för aktivt åldrande?
Man gör också omfattande enkät- och intervjustudier där cirka 2 000 individer följs över tid. Deltagarna har nu svarat på enkäter vid tre tillfällen och fler planeras. Dessutom intervjuas personer som har flyttat sedan de kom med i programmet.
Marianne Kylberg är projektledare för det Sverigeunika upplägget.
– Här kommer vi bland mycket annat att kunna se vad man är beredd att betala mer för att få i sitt nya boende. Analysen är inte klar än, men närhet till service och kollektivtrafik verkar stå högt i kurs, säger hon och fortsätter:
– Bilden är förstås jättekomplex. En del säger sig vara beredda att lägga mer om det finns en egen parkering, medan andra prioriterar närhet till grönområden.

Att sammanställa och analysera variationerna i svaren blir nu forskarnas uppgift – och sedan för samhällsplanerare och äldre själva att dra slutsatser av. Nyfikenheten lär vara stor hos inte minst bostadsbolag och politiker när de ska planera sina byggen och detaljplaner.
– Det ger också politikerna en chans att tänka och agera mer hälsofrämjande och förebyggande än vad man gör idag. Hittills är man mest reaktiv, anser Susanne Iwarsson.

Reloc-Age har börjat leverera sina första resultat. Frida Nordeström har nyligen lagt fram en doktorsavhandling inom programmet.
– För att kunna förbättra möjligheterna till aktivt åldrande behöver hemmet vara meningsfullt och kontrollerbart. Då handlar det inte enbart om att trösklar ska bort och att det finns hiss. Om man flyttar bara för funktionens skull tror jag att man kan bli besviken. Bostaden betyder så mycket mer, även om man får en funktionsnedsättning.

På sikt kommer vi att få veta mer om det finns faser i åldrandet då det är bättre eller sämre att flytta.
– Det är inte självklart att en flytt alltid är rätt i förhållande till ett önskat aktivt åldrande, säger Susanne Iwarsson.
Sambandet mellan flytt och hälsa tangerar kanske frågan om hönan eller ägget.
– Är det ett aktivt åldrande som leder till att man flyttar till ett boende som stödjer välmående och hälsa på äldre dar? Eller är det en lyckad flytt i rätt tid som har störst betydelse?

– Vi växer upp och går in i arbetslivet och plötsligt blir vi ”seriösa och viktiga personer”, menar forskaren och författaren Naomi Bagdonas. Många är rädda för att visa sitt sinne för humor och sin sanna personlighet på jobbet varje dag. Vilket är ett feltänk. Humor är ett kraftfullt sätt för att framstå som mer autentisk och mer mänsklig. Det står inte i konflikt med att vara seriös. Dessutom sänker det stress och underlättar den sociala samarbetsförmågan.

Forskarna Jennifer Aakers och Naomi Bagdonas fynd har publicerats i boken Humour, Seriously. Här skriver duon om hur humorn sakta börja avta redan vid 23 års ålder. Fenomenets namn – humorstupet – kommer från utseendet på grafen: linjen som sträcker sig mellan födelse och död faller i en djup dal mitt i livet och når absoluta botten runt 70 års ålder.
Orsakerna tycks vara flera: jobb, barn och ansvar dämpar humorn och förstärker allvaret. Moral och etik tycks också spela in. Med större livsinsikter skrattar vi allt mindre åt det olämpliga och mer åt det passande. Samtidigt menar forskarna att det går att motverka humorfallet. Ett sätt är att träna sig att se möjligheterna till humor i olika situationer.
– Det är som att träna vilken annan muskel som helst och detta skriver vi om i boken, förklarar Jennifer Aaker. Skratt har också en otrolig positiv inverkan på den fysiska hälsan och delade skratt svetsar oss samman socialt. Dessutom är det gratis.

I Sverige hittar vi teologiprofessorn Ola Sigurdson som själv har skrivit tre böcker om humorns historia och filosofi: Antiken till renässansen, Tysk romantik och Kritik av den existentiella humorn. Han undersöker ”vilket väsen en människa måste vara för att kunna uppfatta något som kul”.

– Det finns perioder för varje människa där sinnet för humor minskar, säger han. Då handlar det om att vårt kontrollbehov tar över handen och humorns kraft att få oss att tappa fattningen får svårare att göra sig gällande. Många skrattskeptiker genom historien har hävdat att om man vill behålla sin värdighet så ska man inte skratta för mycket utan bara le litet avmätt.
Du har själv skrivit mycket om humor. Vad har du kommit fram till?
– Humor handlar om ambivalens. I historien – och även i samtiden – har den använts på många sätt. För att fånga åhörarnas intresse, håna någon eller hantera en omöjlig fysisk, mental eller politisk situation. Men för att kunna uppfatta något som roligt måste vi sannolikt redan ha insett på något sätt att vi själva är lustiga.

Han förklarar vidare:
– Aristoteles skriver att människan är det enda djur som skrattar – vilket man kan ifrågasätta. Men under 1500-talet, dårskapens århundrade, hävdar Michel de Montaigne och andra att det som kännetecknar människan också är att hon själv är skrattretande. Det är med andra ord inte bara de andra som är lustiga, utan jag själv som är skrattretande.
Vad betyder det att som människa behålla humorn?
– Humor är ett sätt att förhålla sig till ambivalensen i tillvaron. Den gamle biskopen Nathan Söderblom skrev en gång följande: ”Människor, som fyllas av ett patos, vare sig det gäller livets eller tankens problem, blir lätt om de saknar humor och självironi innestängda i en het atmosfär utan luftväxling”.
Han fortsätter:
– Alternativet till den humoristiska livshållningen, enligt Söderblom, är moralismen som tror att allt går att förändra och är otålig gentemot alla de som inte insett sanningen och inte förmår leva efter den. Eller cynismen, som insett att livet inte är som det borde vara, men givit upp varje förhoppning om att det skulle gå att förändra.
Är det viktigt att fylla sin humorkvot? Stannar man vid Monty Python-humor och Hasse & Tage eller kan man ta in nya intryck och finna dem roliga?
– För de flesta förändras nog humorn med ökande bildning, erfarenhet och livsomständigheter. Förutom ambivalens finns det också ett inslag av överraskning i humor och därför kommer det nya nog att framstå som roligare. Det finns mig veterligen inget som säger att de flesta tycker en och samma sak är lustig livet igenom.

Jag ringer upp komikern Babben Larsson i hemmet på Gotland. Hon är inne på samma spår när det gäller humor och åldrande: Skämt behöver överraska.
– Jag tror att vi tappar humorn med åren eftersom vi kanske har hört skämten tidigare och då förlorar de lite fräschhet, förklarar hon. Det behövs inte mycket för att roa ett litet barn, som man säger.
Vad hjälper humorn oss med i livet?
– Jag tror att det är viktigt att orka se humoristiskt på saker som händer oss i livet. Det kan bli räddningen i många situationer när det är tufft. För mig har humor varit en räddningsplanka i perioder av livet när jag har haft motgångar. Händer något allvarligt kan man kläcka ett skämt och skratta åt det. Den distansen gör att det lättar lite för stunden.

Det finns ljuspunkter i Jennifer Aakers och Naomi Bagdonas forskning. Vid 80 års ålder händer nämligen något i forskarnas underlag. Grafens linje börjar plötsligt stiga igen. Vi blir gladare, mindre tyngda. Skrattet ligger plötsligt närmare igen.
– Min mamma jobbade på ett vårdhem, berättar Jennifer Aaker. Det som folk säger under sina sista dagar är: ”Jag önskar att jag inte tog mig själv på så stort allvar”.

Vi återvänder till Babben Larsson. Hon funderar kring detta att vi har närmare till skratt när vi passerat 80 år.
– Det är inte så mycket som spelar någon roll längre. Inte som det gjorde tidigare i livet i alla fall. Då var det mer allvar och fler saker att bekymra sig över. Jag tror att man tänker att nu har jag nått bonusfasen. Nu släpper jag allt och försöker bara ha kul.

Text: Victor Johansson

Senast den 28 november ska Socialstyrelsen redovisa uppdraget till regeringen.

Samarbetet bygger på det samarbetsavtal som regeringen ingick med Ukraina år 2023.

Betyder mycket

– På plats i Ukraina har det varit tydligt att Sveriges stöd gör skillnad. Det betyder mycket för att upprätthålla motståndskraften och förbättra stödet till drabbade efter Rysslands fullskaliga invasion, säger Anna Tenje i ett pressmeddelande.

– Därför är jag stolt över att Sverige nu även vill stötta Ukrainas äldre, en grupp som är särskilt sårbar i både krig och fredstid.

Sedan 2024 har Socialstyrelsen i uppdrag att samordna uppbyggnads- och reformsamarbetet med Ukraina inom hälso- och sjukvård och på det socialpolitiska området. Insatser finansieras av Sida.

Extrem press

– Demografin i Ukraina sätts nu under extrem press, när landet förlorar söner och döttrar i kriget, födelsetalen viker och en stor del av befolkningen har lämnat landet. Kvar blir många äldre som inte vill eller klarar av att lämna sina hem, säger Anna Tenje i en kommentar till Dagens Samhälle.

Samarbetsavtalet är en del av regeringens arbete med att främja ett framtida ukrainskt EU-inträde.

– Detta jag gör mig förbannad. Man måste agera när sånt här händer och här har vissa kommuner inte ens polisanmält. En sådan flathet kommer jag inte att acceptera.

Anna Tenje menade att tryggheten i samhället måste bli bättre och lyfte bland annat fram regeringens arbete mot den organiserade brottsligheten, men hyllade även de insatser som SPF Seniorerna och andra lagt för att motverka bedrägerier mot äldre.

– Ni har använt er konsumentmakt för att flytta bankernas positioner i denna fråga.

Anna Tenje lyfte även frågan om ålderism på arbetsmarknaden.

– Den saken gör mig så upprörd. Det är det största resursslöseriet just nu. Vi pensionerar bort så mycket kompetens och erfarenhet samtidigt som det inte finns en enda bransch som inte skriker efter kunnigt folk. Dessutom blir pensionerna bättre om fler jobbar längre.

Anna Tenje menar att det handlar om att ändra attityder och värderingar hos arbetsgivarna i första hand. Någon förändrad lagstiftning är inte aktuell:

– Åldersdiskriminering är redan så olagligt som det kan bli.

Ministern uppmanade även de närvarande kongressdeltagarna att verka för en snabb implementering av den nya socialtjänstlagen i sina kommuner. Och hon vill gärna bli inbjuden för att ta del av såväl goda som dåliga exempel.

– Man blir inte bättre om man inte får till sig det som inte funkar.

Under den avslutande frågestunden fick Anna Tenje även frågan om varför inte de kommunala pensionärsråden (KPR) inte är lagstadgade.

– Det fanns ett sånt förslag, men då hade alla landets kommuner utom två fungerande KPR. Och vi har ju kommunalt självstyre. Under min tid som kommunalråd la jag KPR direkt under kommunstyrelsen, vilket jag starkt rekommenderar. Kan inte förstå varför inte alla gör så. Men nu verkar fler kommuner istället välja att inte ha KPR. Så jag utesluter inte…. eller så här: Vi får se helt enkelt.

Anna Tenje fick även frågan om hur hon vill höja statusen på vårdyrket inom äldreomsorgen.

– Socialstyrelsen kom nyligen med en rapport om arbetsmiljön som visade att inget hade förbättrats på 20 år. Det är ett stort misslyckande. Vi måste ta arbetsmiljön på stort allvar. Jag brukar säga till mina partikamrater i kommunerna att ta ledartröjan i denna fråga. Om fler sjukskrivna återvänder till jobbet finns det skattepengar att tjäna och kompetens att frigöra. Men framför allt handlar det om medmänsklighet och sunt förnuft, sa hon och fortsatte:

– Det måste också finnas fler karriärvägar och synas i lönekuvertet när du väljer att specialisera dig inom vårdyrket. Vi måste även satsa på ledarskap och införa fler mellanchefer. Men framför allt måste vi sluta snacka skit om yrket.

Anna Tenje förvarnade också om att regeringen nästa vecka kommer att presentera en nyhet kring god och nära vård.

Nyligen lanserade hon boken Från mitt köksbord. En bok med akvareller hon gjort genom åren, men också med fotografier från hennes liv. Bilder från hennes privata liv som aldrig tidigare visats och också en hel del bilder från hennes långa karriär.
– Egentligen började allt det här med att jag skulle flytta, berättar Siw.

Hennes livskamrat Fredrik Ohlsson gick bort i november 2023 och en tid efter det bestämde sig Siw för att flytta till en mindre lägenhet. Hennes barn, dottern Tove och sonen Henrik, hjälpte till att rensa och packa inför flytten.
– ”Herregud mamma, vad mycket målningar du har!” sa de då, säger Siw.
– Och sen kom de med idén att jag skulle göra en bok med målningarna och också en hel del foton. Jag tvekade först men sen tyckte jag att det inte var en så dum idé.

Arbetet med boken har blivit lite som en summering av hennes liv. Inte minst fotona har påmint henne om så mycket. Alla åren med turnéer, hur det var att försöka få ihop artistkarriären med familjelivet, kampen för att få bestämma själv över sitt liv och sitt arbete, vänskapen med andra folkkära artister som Lill-Babs och Ann-Louise Hansson … Och sen att inte tappa bort sig själv mitt i alltihop.

Just det har målandet hjälpt henne med. Att ibland bara få landa i att sitta och måla och låta både penseln och tankarna gå. Det har varit som terapi för Siw.
Redan som barn hemma i Landskrona satt hon runt det stora bordet i köket i barnrikehuset med alla sina syskon och målade. Alla pysslade med sitt, någon stickade, någon grejade med någon pryl. Siw ritade.
– Jag älskade att teckna och måla. Men sen kom det en massa annat emellan, akrobatik och sång och allt möjligt. Så jag slutade med det. Men så satt jag på ett hotell i Helsingborg en gång och hade tråkigt. Jag bestämde mig för att gå ner och köpa en bok. Det råkade bli en bok om att lära sig måla akvarell. Jag köpte både den och penslar och färg och satte i gång. Jag var 57 år då, ett bevis för att det aldrig är för sent!

Först tyckte hon att allt hon gjorde blev fult. En tulpan som såg ut som en gammal purjolök, nej fy så svårt det var!
Något fick henne ändå att fortsätta. Hon kände hur det grep tag i henne, hon ville måla mer.
– Jag tyckte att det var roligt! Att sitta och måla gjorde att jag kände mig lugn och kunde koppla bort allt annat för ett tag.

Förutom lanseringen av boken och en hel del uppträdanden hon fortfarande gör blir det också en film om henne som har premiär i september. Den heter kort och gott Filmen om Siw och är producerad och regisserad av Stina Gardell.
Så det är full fart för Siw med andra ord.
– Ja, nu är det mycket! Jag beklagade mig lite inför Tove häromdagen att det var lite mycket på gång. ”Men vad skulle du göra annars då”, sa hon. Och det har hon i och för sig rätt i, säger Siw och skrattar.

Award of Garden Excellence – så heter det fina internationella priset som Rosenlunds rosarium tilldelades av självaste World Federation of Rose Societies (WFRS) 2022. Det var första gången priset gick till Sverige. WFRS motiverade med att rosariet är välskött, estetiskt vackert, gratis, samt pedagogiskt uppbyggt med information om grupp och sort.
Om du älskar rosor – och vem gör inte det – är den här parken i Jönköping väl värd ett besök. Här finns 550 sorter. Några blommar redan, men störst prakt ser du i juli då klätterrosor och gammaldags buskrosor slagit ut. Från och med augusti tar moderna rabatt- och buskrosorna vid, liksom återblommande gammaldags sorter.
Här finns också ett klonarkiv där ett 30-tal äldre sorter bevars.
På Rosenlunds herrgård kan du fika och ta del av diverse kulturevenemang.

Kunglig skönhet

Rosa, rött, vitt och guld. När rododendron och azalea blommar i Sofieros slottsträdgård blir resultatet färgsprakande. Parken ligger förstås i anslutning till Sofieros slott i Helsingborg.
På 1930-talet började Gustav VI Adolf bit för bit bygga upp samlingen i parkens båda raviner som har ett klimat som passar finfint för rododendron. Idag finns här 10 000-tals rododendron och dess släkting azalea.
Underbart är kort och de här skönheterna sprider sin fägring från mitten av maj till mitten av juni. Vanligtvis kommer mycket folk från när och fjärran för att se denna happening.
Missar du denna tid finns massor att se senare i de olika trädgårdsrummen. I september är dahliakvarteret som allra vackrast. Då bjuder ett tusental av rabattens primadonna på otaliga färger och former.
Mat och dryck finns. Det bjuds också en del konserter i sommarkvällen.

Friserat och varierat

Vad gör inte en man med tjock plånbok för att tjusa sin 19 år yngre käresta? Tja, läkaren och författaren Axel Munthe – ja, han som uppförde San Michele på Capri – lät bygga sommarhuset Hildasholm till sin nyblivna hustru Hilda.
Hilda hade ett stort trädgårdsintresse. Under uppväxten omgavs hon av klassiska trädgårdar i England, Frankrike och Italien. När huset i Leksand stod klart började hon genast skissa på trädgården – eller snarare på trädgårdarna. För här finns olika rum av vitt skild karaktär. Vissa är vilda och rufsiga, andra stramare. Ett nytillskott är medicinalträdgården fylld av örter.
De formklippta granarna har blivit något av Hildaholms signum. Som gröna skulpturer står de där – bulliga, mulliga och friserade – intill huset. Fult eller snyggt? Oavsett smak är formationerna fascinerande. Om kaffesuget slår till finns ett fik.

Hav av perenner

När vårens flor gjort sitt står perennerna för showen i Enköping, kommunen som storsatsat på sina parker. Mitt i stan finns 20 parker. Ska du välja en enda är Drömparken det givna valet. Den är skapad av Piet Oudolf, en nederländsk landskapsarkitekt med internationellt renommé. High Line i New York är en av hans världsberömda skapelser.
Även i Enköping har han efterliknat naturen och låtit perenner smälta samman till stora, täta, böljande och rufsiga sjok av blommor och prydnadsgräs. På kommunens webb hittar du växtförteckningar och kartor.
Guidade visningar finns. Mäktar du inte med för långa promenader finns parktåget som gör stopp just i Drömparken.
Får du mersmak kan du se Piet Oudulfs perennhav även i Skärholmen utanför Stockholm och på Vandalorum, ett museum för konst och design utanför Värnamo. Här finns en 3 500 kvadratmeter stor perennäng.

Extra allt med utsikt

I barockträdgården finns en air av Italien. Romantiska trädgården för tankarna till England. I japanska trädgården dominerar österländsk estetik. På Norrviken utanför Båstad kan du vandra mellan sju olika stilar i lika många parker och njuta av havsutsikten.
En nyhet i år är Det Molinska trädgårdsrummet som är en hyllning till svensk trädgårdskonst och namngett efter Ulla Molin, en trädgårdsarkitekt, journalist och föregångare när det gäller att skapa gröna rum.
Ta god tid på dig om du besöker Norrviken för här finns mycket att se och göra. Kulturen har sin givna plats. I sommar visas bland annat utställningen Som de älskade sin trädgård. Där berättas om Frida Kahlos, Karin Larssons, Karen Blixens och May Morris relation till grönska.
Butik finns, liksom restaurang och chocolateria där praliner frestar.

Skulpturer i sagans värld

Kanske är Rottneros park i Sunne mer känd för sina skulpturer än för växtligheten. Här kan du se skulpturer av bland andra Carl Eldh, Johan Tobias Sergel, Carl Milles, Gustav Vigeland och Christian Eriksson. Bland annat ser du en mindre kopia av Milles Orfeusbrunnen som står utanför konserthuset i Stockholm.
Trädgården fick sitt nuvarande utseende i mitten av 1900-talet. De centrala delarna har en stramare stil med drag av barocken. Utkanterna blev mer romantiska med inspiration från England.
Rottneros herrgård ligger förstås i parken. Herrgården är för övrigt förebild till Ekeby i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Författaren finns också som staty i parken. Och på tal om Selma Lagerlöf – hennes Mårbacka ligger på andra sidan Fryken. Varför inte slå två flugor i samma Värmlandssmäll?
Fika och besöka butiker kan du göra på båda ställen.

Vackrast i Sverige?

Till Ronneby brunn har folk kommit i 300 år för att dricka mineralvatten och bli alerta. Dagens spa är en modernare variant. Den trädgårdsintresserade får sitt lystmäte i parken.
För 20 år sedan utsågs Ronneby brunnspark till Sveriges vackraste park och till den fjärde vackraste i Europa. Här kan du vandra runt i flera parker med olika stil – den japanska och rosenträdgården till exempel. I Doftträdgården finns liljekonvalj, bondsyren, schersmin, lavendel, vita kungsliljor – för att nämna några av de 50 arterna.
Fina promenadstigar finns i det gröna. En titt på alla fina, gamla byggnader är förstås givet, liksom att kika på parkens konst.

Naturligt och modernt

Ockelbo må vara mest känt för prins Daniel, men Wij trädgårdar satte orten på kartan flera år innan kronprinsessan kysste sin prins. Runt millennieskiftet började trädgårdsmästare Lars Krantz, som tidigare skapat Rosendals trädgård i Stockholm, anlägga en trädgård i en något mer otacksam växtzon (4–5). Genom att utgå från den omgivande naturen skapade han en modern trädgårdspark i Gästrikland.
Idag finns här rosträdgård, örtagård, experimentodling, barnens trädgård, elevernas odlingslotter (här finns även utbildning), köksträdgård, orangeri och skogens trädgård. Den senare är designad av landskapsarkitekt Ulf Nordfjell.
Du kan lätt strosa här en hel dag. Vill du stanna över natten finns rum med utsikt över rosträdgården eller Bysjön – och förstås mat i restaurang och fik. Dessutom bjuds på en hel del kultur och lite kul grejer att shoppa.