Det är fredag förmiddag i början av maj när vi träffas på en parkering i Borlänge. Pälle och hans fru Maria Nordqvist är först på plats och förhoppningen är att ett tiotal motorcyklister ska dyka upp. Regnet ligger i luften och vid dåligt väder ställs körningen in. Det är alla redan överens om. Men det är ändå en varm dag och när motorcyklarna börja rulla in en efter en på parkeringen skiner både Maria och Pälle upp.

– Titta där kommer en till! Och en till, utbrister Maria glatt.
Varannan vecka fram till september ska man träffas för att köra motorcykel tillsammans. Det är inte inplanerat några långresor utan turerna är mest för att träffa andra och åka och fika tillsammans.
– Det medlemmarna vill göra är att fika. Det framkom under det första mötet vi hade. Det kommer mest att bli turer till olika fik kring Borlänge med omnejd. Man får tänka på att vi är gamla och motorcyklar är inte alltid så bekväma, säger Pälle och skrattar.

Motorkommittén riktar sig inte bara till motorcyklister utan är till för alla som har ett motorintresse. Åkgräsklippare är dock inte inräknat, skojar Pälle, de får ha en egen grupp.
– Dyker det upp något bra event som vi kan besöka så har vi ju både en bra app, en hemsida samt finns på Facebook där vi kan informera om vad som händer och vad vi kan besöka. Det finns ju till exempel flera kommande sportbilsevent som är intressanta, säger Pälle.

Intresset för motorträffar är stort bland medlemmarna i Borlänge men även andra distrikt i närområdet har hört av sig. Dalarna och länen runt omkring är ju välkända för ett stort motorintresse. Att kommittén kan utvecklas och hitta på olika saker tillsammans råder det inga tvivel om.
SPF Borlänge har cirka 1 200 medlemmar men både Pälle och Maria tror att motorintresset och den nya kommittén kan göra att de får fler medlemmar.

– Vi har ett mål att vi ska bli 1 500 medlemmar i SPF Borlänge, säger Maria Nordkvist, så kommer det någon motorcyklist som inte är medlem i föreningen så får den gärna följa med och givetvis bli medlem.
Det finns cirka 340 000 motorcyklar registrerade i Sverige idag och snittåldern på motorcyklisterna är runt 54 år, enligt statistik från Trafikverket.
– Allting handlar om gemenskap berättar Maria. Det är ju det som genomsyrar hela föreningen. Många lever ensamma och då är det här ett bra sätt att träffas på och få komma ut och umgås med andra som har samma intresse.
– Flera personer har sagt att de inte kört på många år för att de inte har haft någon att köra motorcykel tillsammans med. Men nu finns ju en större möjlighet för det genom de här träffarna, säger Maian Sunebäck som också är ledamot i kommittén.

Det finns även planer på att åka på husbilsträffar tillsammans då flera av medlemmarna äger en husbil.
– Jag tror att det finns ett stort intresse för det, fortsätter Maian Sunebäck. Då bokar man in sig på ett lämpligt ställe eller bestämmer en plats att träffas på och så stannar man där ett par nätter. Vi kan också ordna olika aktiviteter tillsammans där vi står uppställda.
Det finns dock en begräsning i hur många de kan samlas på ett och samma ställe i så fall. Husbilar tar ju en del plats. Så fler än tio kan bli lite svårt.

Även om det är långt till vintern och kommittén är nystartad så är det ett aktivt gäng som håller i trådarna. De har redan flera idéer på vad de ska hitta på tillsammans under vintern. Som att erbjuda föreläsningar och gå på motormuseum. Gruppen funderar även på att göra en längre resa tillsammans i januari nästa år.
– Det var en fråga som kom upp om att vi borde fixa en resa genom föreningen för att åka på MC-mässan nästa år. Det blir ju i så fall en lite längre resa med fler övernattningar säger Pälle.
MC-mässan har tidigare genomförts vartannat år i Göteborg och vartannat år i Stockholm. Men nästa år ska den för första gången ska hållas på Elmiamässan i Jönköping.

När klockan är tio har alla som vill delta kommit till samlingsplatsen. Alla har tankat sina motorcyklar och det är dags att dra på sig hjälmarna och handskar. Ljudet av motorer som mullrar i gång drar blickarna till sig på parkeringen. Det är en salig blandning av modeller, allt ifrån stora touringcyklar till mindre caféracers. Gänget drar i väg och regnet som ligger i luften ser ut att haka på. När vi möter upp dem igen strax utanför Stora Skedvi ett par timmar senare lyser solen men asfalten är blöt. De lyckades inte undvika regnet utan fick köra genom en rejäl skur och stanna för att ta skydd vid en busshållplats.

De fortsätter vidare genom dalaidyllen med röda hus och vita knutar mot Torsångs café utanför Borlänge. Cafét är ett klassiskt ställe för motorcyklister att stanna och fika på.
Utanför parkerar de motorcyklarna på en lång rad bredvid varandra. Det är ett glatt gäng som kliver av sina maskiner trots att de ser lite blöta ut.
– Jag hade inte fodret i jackan så det blev lite kallt men jag är nöjd med turen, säger Bernt Andersson. Jag tycker att det här är väldigt roligt att det arrangeras och jag kommer absolut vara med på fler turer.

Maian Sunebäck håller med och säger att det var en trevlig tur och fina vägar.
– Det bästa med att åka motorcykel är att uppleva naturen och det sociala runt omkring, säger hon.

Text: Malin Westling

Så tråkigt tyckte hon det var att ingen frågade att hon tänkte att skulle de ändå till slut fråga skulle hon säga nej. Men sen gick det ytterligare ett antal år och hon slutade tänka på det.

– Sen när Bibi Rödöö ringde är det klart att jag blev glad. Det var lite på tiden!

Vad hon skulle prata om visste hon direkt.

– Inte om mig själv, jag har redan skrivit mina memoarer. Men jag ska prata om feminismen, om genus och kvinnor. Om efterkrigstiden fram till nu med ordet kvinna som ledord. Det är fortfarande ett väldigt nervöst ord. Kanske värre nu än någonsin faktiskt.

Hon tycker att det känns besvärligt att berätta om genus ur ett historiskt perspektiv och hur det först blev så enormt mycket bättre, men hur det sedan på något vis föll platt ändå.

– Revolutionen har ju inte inträffat. Det är fortfarande samma manssamhälle. Och militariseringen som pågår nu är förfärlig. Och de kvinnor som är i toppen, de är som duktiga små karlar. Jag kan tyvärr inte se något lyckligt slut på det här.

Men samtidigt tycker hon inte att man ska förgifta det lilla livet för att det stora är så förfärligt.

– Nej, jag tänker på slutscenen i Fanny & Alexander när Jarl Kulle står där och pratar om det lilla livet. Då gråter jag alltid. Man måste skilja på det lilla livet från det stora. Simone Weil kunde inte det. Hon svalt sig nästan till döds i solidaritet med de som led under andra världskriget. Ingenting blir bättre för det.

Tydlig kontrast. För att en trädgård med vildare delar ska bli vacker behöver du visa att det är uttänkt. Att bara sluta klippa gräset på hela tomten blir sällan ett lyft. Det är i kontrasterna mellan det välordnade och det vilda som poesin skapas.
Ett enkelt exempel är att klippa en gång i halvhögt gräs. Det visar ”Jag har släppt upp gräset med vilja”. Precis så gör jag i min egen trädgård. Jag klipper en liten rundel under päronträdet där man kan sitta och få skugga under soliga dagar. Sedan klipper jag två slingriga gångar, en ner till brevlådan och en till grinden vid infartsvägen.
I övrigt får gräset växa.

Bygg på det du redan har

Har du ett ställe där det kommer gullvivor på våren? Eller kungsängsliljor? Eller har några stora blåklockor hoppat ur rabatten och tagit plats i gräsmattan? Ja, då kan du plantera förgätmigej bland gullvivorna. Lägga till prästkragar bland blåklockorna. Jag tar inte bort all grässvål och börjar om. Jag gräver bort lite gräs och planterar och ger på så sätt perenner eget utrymme medan de etablerar sig. Lökar planterar jag direkt i gräset.

Vänta med att klippa gräset

Låt sedan dina ängsliknande områden växa fritt tills föreställningen är över och växterna har fått stå kvar och fröa av sig. Är skådespelarna vårlökar? Ja, då slår du gräset i maj eller juni. Är det aklejor, prästkragar, förgätmigej, violer, vitsippor och tjärblomster eller andra maj- och juniblomster? Ja, då slår man ängen i juli.
Du behöver inte kunna slå med lie. Du kan också köra med trimmer eller röjsåg. Eller så ställer du helt enkelt gräsklipparen på högsta läge. Resten av säsongen blir platsen gräsmatta.

Återvildande i världen

No mow May och Rewilding är två populära begrepp som synts och hörts allt oftare de senaste åren. Men vad betyder de?

No mow May startade i England och går ut på att inte klippa din gräsmatta, eller delar av gräsmattan, under månaden maj. Tanken är att bin, fjärilar och insekter då får ett ökat utbud av välbehövlig nektar tack vare en större mängd vilda blommor. Exempelvis maskrosor och klöver. Och glada bin och insekter är viktigt för oss alla.

Rewilding är att låta naturen få större utrymme. En ekologisk restaurering där man dels kan återskapa försvunna livsmiljöer, återintroducera nyckelarter eller bara låta naturen vara ifred så att den kan återställa sig själv.

Text: Ellen Forsström

Målet är ett mer inkluderande samhälle där alla har lika tillgång till information och tjänster. Visionen är en enad europeisk marknad där alla företag lyder under samma regler.
Mer jämlikhet, alltså. Alla ska fullt ut kunna delta i samhället.

Så här är det tänkt att den digital tillgänglighetslagen ska fungera:
Webbplatser, appar och elektroniska tjänster blir tillgängliga för alla genom krav på tydlig navigering, anpassad design och stöd för hjälpmedel.
I praktiken innebär det att kunder på nätet ska kunna ta del av information oavsett syn-, hörsel- eller rörelsenedsättning.

Vilka är det då som ska leverera den nya tillgängligheten?
Beroende på om man är tillverkare, importör, distributör eller tjänsteleverantör har man olika skyldigheter att säkerställa att produkter eller tjänster är tillgängliga för alla.

Men om det inte fungerar som utlovat – vem ser då till att lagen följs?
Som konsument kan man anmäla brister till olika tillsynsmyndigheter:

• I Sverige är det Post- och telestyrelsen (PTS) som kontrollerar e-handelstjänster, banktjänster, elektroniska kommunikationstjänster och alla produkter.

Andra myndigheter ansvarar för andra specifika områden:

• Mediemyndigheten – kontrollerar tillgängligheten för tv- och medietjänster.
• Konsumentverket & Transportstyrelsen – ser till att olika transporttjänster följer lagen.
• Myndigheten för tillgängliga medier (MTM) – ansvarar för e-böcker.

Det är lätt att blanda ihop tillgänglighetsdirektivet med webbtillgänglighetsdirektivet som är en lag som trädde i kraft den 1 januari 2019. Båda lagarna har samma mål – inkludering för alla. Men det finns skillnader.

• Webbtillgänglighetsdirektivet eller DOS-lagen (lagen om tillgänglighet till digital offentlig service) gäller för offentliga aktörer som myndigheter och kommuner.
• Tillgänglighetsdirektivet är alltså bredare och omfattar både offentliga och privata företag. Den gäller inte enbart digitala tjänster – också andra produkter och tjänster ska vara tillgängliga för alla.

Inte bara konsumenterna har mycket att vinna på de nya kraven. Också företagen kan nå en större och mer varierad målgrupp genom att vinna kundernas lojalitet.
– Förändringen kommer förhoppningsvis att förebygga en del av ålderismens följdverkningar, tror Christoffer Persson som är tillgänglighetsexpert på CGI som är ett it- och affärstjänsteföretag.
– Vi vill alla känna oss inkluderade och väl behandlade och vi vill kunna ta del av information oavsett vilka funktionsnedsättningar vi har idag eller kan få i framtiden.
Producenternas nyckelfråga som kan bli riktigt lönsam att ställa sig är enligt Christoffer Persson den här: ”Hur skulle mitt framtida jag vilja bli behandlat om jag behöver stöd?”
– Det är där vi hittar svaret till varför tillgänglighet ska leda snarare än åka med långt bak i ledet.

Enligt Statistiska centralbyrån SCB har mer än en av tre personer någon form och grad av funktionsnedsättning. Då räknas inte tillfälliga hinder eller funktionsnedsättningar in.
– Det kan vara allt från att försöka läsa text på en skärm en solig dag där ett kontrastkrav blir ytterst viktigt till att kanske endast kunna använda tangentbordet för att surfa på en webbplats när man har en tillfälligt skadad hand eller arm och musen inte går att använda, säger Christoffer Persson.
– Vi kan alla när som helst drabbas av tillfälliga eller permanenta funktionsnedsättningar och då vill vi som vem som helst kunna ta del av information utan hinder.

Säkrad tillgänglighet är alltså en avgörande fråga för alla, förr eller senare. Men kommer vi att märka tydliga förbättringar redan den 28 juni?
Lisa Larsson Falk är samordnare på Enheten för tillgänglighetsregler på Post- och telestyrelsen (PTS).
– Jag hoppas att konsumenten kommer att uppleva en tillvaro där man inte är utestängd utan kan använda produkter och tjänster oavsett vem man är och vad man kan.
– Exempelvis ska användaren av en mobiltelefon kunna ställa in volym och hastighet när produkten använder ljud, det ska finnas en funktion för att förstärka ljudet och det ska också vara möjligt för produkten att ge en flexibel tidsperiod för interaktion.
En konsument som ska e-handla ska kunna göra det på en webbplats oavsett synnedsättning eller annan nedsättning.
– Konsumenten ska också få information om tillgängligheten i det den köper, till exempel om en smartphone har stöd för hörselhjälpmedel. Det kan också handla om att en konsument ska kunna använda sig av realtidstext, vilket betyder att skriva och ta emot tecken för tecken med en smartphone, alltså som att prata i text.
Man ska också kunna betala på ett tillgängligt sätt, säger Lisa Larsson Falk.
Vad betyder det?
– Det handlar om att betallösningar ska vara tillgängliga. Direktivet anger som exempel att göra betaltjänstens utseende tillgängligt via talkommunikation så att blinda personer på egen hand kan göra inköp via internet.
Hur säkra kan vi vara på att det blir som lagen utlovar?
– Det kommer att ta några år för alla aktörer att anamma detta och det finns övergångsregler som gör att vissa aktörer inte kommer att uppfylla allt på en gång. Men generellt sett så gäller reglerna från den 28 juni.
Och på lång sikt?
– Då kan vi förvänta oss att tillgänglighetsaspekterna finns med automatiskt när produkter och tjänster tas fram.

Att vara förbundskapten har hon lång erfarenhet av. Efter att ha fört USA till två OS-guld under sina år som förbundskapten där, har hon även varit förbundskapten för Sverige, Brasilien och nu Schweiz. Och Schweiz tycker hon faktiskt är den största utmaningen hittills.
– Jag trodde att de schweiziska spelarna skulle vara ungefär som de svenska, men det är större skillnad än man tror. Vi håller på att träna på att de ska våga ta mer plats, använda rösten och vara lite mer flexibla. De är väldigt inne på att de vill göra ”rätt”, men ibland krävs mer än så.

Är det någon som vet vad hon pratar om när det gäller såväl själva spelet som dynamiken i ett lag så är det Pia. Hela hennes liv har fotbollen stått i centrum. Och hon har inte fått något serverat utan alltid fått kämpa för att som tjej få spela fotboll på samma villkor som killarna. Riktigt där är vi väl inte än idag men det har hänt enormt mycket sen Pia som liten började spela med killarna hemma i Marbäck utanför Ulricehamn under täcknamnet ”Pelle”.
– När jag var liten fanns inga flicklag i fotboll. Tjejer skulle inte spela fotboll. Men jag såg grannkillarna spela och började vara med. Och det var ju så kul! Ingen annan i min familj var intresserad men jag tycker ändå att jag har blivit uppmuntrad. Jag har haft turen att ha vuxna runt omkring mig som har sett och förstått. Tränaren i pojklaget som såg till att jag fick vara med, min idrottslärare i skolan som lät mig spela fotboll med killarna på gymnastiktimmarna. Och så mamma som gav mig en läderboll. Det var det bästa hon kunde göra!

Det blev mer och mer fotboll för Pia. Läderbollen satt antingen under armen eller på pakethållaren på cykeln. Som elvaåring fick hon börja spela med ett vuxet damlag. Det var inte ofta hennes föräldrar kom och tittade när hon spelade eftersom de helt enkelt inte var så intresserade. Men vid ett matchtillfälle var Pias pappa där med en kompis.
– Jag har fått höra av mina syskon i efterhand att pappas kompis sa när jag skulle lägga en hörna: ”Hur ska den där lilla ungen kunna fixa det?” När jag lagt hörnan konstaterade pappa bara helt kort att ”Det där gick ju bra”.

Vid ett annat tillfälle, många år senare när Pia spelade i Jitex, var pappa också där på en match. En match som gick väldigt bra och där Pia gjorde fyra mål.
– Då sa jag till pappa efteråt: ”Tjyven, idag var jag väl bäst?” ”Börjesson var bättre”, sa pappa lite pillemariskt.
Börjesson var Anette Börjesson som också spelade i Jitex. Och att Pia kallade sin pappa för ”Tjyven” har sin förklaring i att han när han blev irriterad kunde dra till med uttrycket ”tjyven också”.
– Det var väl också det grövsta han sa. Han kunde säga ”bövla onge” också, då var det värre. Då drog man därifrån, säger Pia och skrattar.

Hon har bara positiva minnen av sina föräldrar som trots bristen på fotbollsintresse gav henne en stabil grund att stå på. Pappa var busschaufför och stod för tryggheten, mamma lät Pia vara precis som hon ville vara.
– Det jag fick med mig hemifrån var att man hjälps åt. Min grund är att man står med båda fötterna på jorden. Kombinationen av pappas trygghet och mammas ”Du kan bli vad du vill” var bra för mig.

Pias resa från lilla Marbäck till de stora fotbollsarenorna runt om i världen har varit sensationell. Som 15-åring debuterade hon i landslaget. Hon har tagit fyra SM-guld, fyra svenska cup-titlar, fem internationella mästerskapsmedaljer med EM-guldet 1984 som höjdpunkt där den då 24-åriga Pia sköt in den avgörande straffen mot England. Efter det blev hon Sveriges första kvinnliga utlandsproffs i italienska Lazio. Lagets president Domenico Micali ville verkligen ha Pia efter att ha sett henne spela i EM, där Sverige också slog ut Italien i semifinalen. Pia packade två väskor och drog till Rom.
– Jag fick ju ingen jättelön direkt, men bara att få vara där och spela var mäktigt. Det var så jag tänkte hela tiden, även när jag började spela i landslaget. ”Nu är jag bland de bästa”. Det var en stor känsla.

Det var också under den här tiden, på 80-talet, som damfotbollen började växa explosionsartat. Under 70-talet hade Svenska fotbollförbundet tagit upp damfotboll i sina register första gången och antalet registrerade spelare ökade i enorm takt.
– Från att vara en fluga, som många nog trodde i början, blev det accepterat som en stor sport. Och jag hade lite tur som fick vara med där från början, säger Pia.
1973 spelades den första landskampen för damer. Trettonåriga Pia var inte med då men såg det på tv.
– Jag minns att jag tänkte att där ska jag vara en dag! Och också att jag tyckte att jag nog hade gjort vissa saker bättre än spelarna som var med, skrattar hon.

Bollen har alltid varit hennes bästa vän. Så länge bollen var med var Pia trygg för då hade hon alltid något att göra.
– Boll och vägg, det var allt för mig när jag växte upp. Jag var väl egentligen inte störtpolare med någon. Varken med killar eller tjejer. Egentligen hade jag varit världens bästa mobboffer men jag var ju bra på fotboll så jag klarade mig. Jag gillade matematik också och har alltid hållit på och räknat även när jag tränar; att jag ska göra så och så många övningar, så och så många upprepningar. Tävlat mot mig själv på något vis. Och så drömde jag att jag var Cruyff, Pelé eller Beckenbauer.
Just den här envisheten, eller hängivenheten som det också är, tror Pia är en viktig faktor om man vill bli riktigt bra på något.
– Min lillasyster är ridlärare. Hon säger samma sak, att anledningen att hon fortfarande är kvar på ridskolan är för att hon är hängiven. Man måste vara det om det ska gå bra.

Trots sin otroligt framgångsrika karriär både som spelare och tränare var det först när Pia blev förbundskapten i USA 2007 som hon började tjäna bättre med pengar.
– Efter fem år där hade jag pengar kvar med mig hem. Så hade det aldrig varit innan. Sedan är allting relativt och det är fortfarande långt ifrån herrarnas nivå. Här i Schweiz tjänar jag mindre än en svensk förbundskapten. De ligger ungefär femton år efter Sverige vad gäller damfotbollen här. Det finns lite kvar att göra.

Hon har alltid brunnit för att sätta damfotboll på kartan. Passionen för fotbollen har också gjort att hon växt in i rollen som ledare. Hon är mycket intresserad av ledarskap, grupper, dynamiken i ett lag och hur vi påverkar varandra.
– Tommy Svensson i Öster, han blev förbundskapten sen också, brukade säga: ”Vi är bra tillsammans”. Men jag brukar säga ”Vi gör varandra bra”, för det tycker jag stämmer ännu bättre. Det är laget före jaget. Men också jaget för laget.
Pia har i alla år skrivit fotbollsdagbok där hon reflekterar över vad som händer på plan och mellan spelarna.
– Det är medan jag skriver som jag reflekterar. Sen bläddrar jag väl igenom den där någon gång per år, inte hela tiden. Men jag läser mycket om ledarskap också. Som ledare handlar det om att skapa miljö. Jag är fascinerad över vad man kan göra med en grupp.
Hennes ledarstil är långt ifrån auktoritär. När hon var i USA fick hon höra att spelarna var vana att få skäll av tränarna som på så sätt ville pusha dem att göra bättre ifrån sig. Men Pia vill göra tvärtom och peppa på ett positivt sätt.

Enligt FIFA är oddsen för att Schweiz ska gå vidare från gruppspelet i EM bara 30 procent. För Norge som de möter i första matchen är oddsen 70 procent.
Gör det henne orolig?
– Nej! Jag gillar ju utmaningar, att hitta de berömda knapparna. Vad kan vi göra bättre, vad kan vi utveckla. Jag har varit här i ett år nu. Jag skulle behöva två till för att nå fram.
Kontraktet löper året ut och redan frågas det om Pia kan tänka sig att stanna lite till. Det vet hon inte om hon vill.
– Det är så mycket annat jag vill göra också. Jag kan ju faktiskt pensionera mig för jag har ju åldern inne för det. Men just nu hinner jag inte tänka så mycket på framtiden, säger hon och fortsätter:
– Jag läste en bok som handlade om tiden och hur man ska stanna upp och titta tillbaka på vad man gjort och njuta av framgångarna. Men man ska också drömma om framtiden – och vara här och nu. Allt det parallellt. Och jag är faktiskt ganska bra på de olika delarna.

Även om Pia inte hinner tänka på framtiden just nu finns det ändå en hel del hon faktiskt drömmer om att få mer tid till.
– Egentligen förbereder jag mig nog på att bli pensionär fast mina tränarkollegor inte tycker att jag ska bli det. Men jag har en lägenhet och en sommarstuga i Sverige, jag har till och med köpt syrrans bil. Jag ska bli bättre på att spela gitarr och piano. Och så ska jag rida! Min häst är 14 år nu, hon har några år till på sig. Och jag har skaffat en häst till.
Vi får väl se vad som drar mest. Först är det i alla fall EM, resten får vänta.

Röster om Pia:

Ingalill Sundhage, storasyster
”Som barn var Pia envis. Väldigt mycket ’unge’ om man säger så. Hon syntes och hördes mycket. Så är hon inte nu, hon är egentligen lite blyg. Men otroligt passionerad i det hon tycker är kul. Hon har också en otrolig förmåga att se allt positivt. Där är hon faktiskt min förebild. Fotboll är hennes liv och hon vill alltid ha mycket på gång. Så vi brukar le lite nu när hon säger att hon ska bli pensionär … Vi tror inte riktigt på det.”

Lilie Persson och Anders Johansson, Pias assisterande tränare i Schweiz
Lilie: ”Pia är glad, prestigelös, glömsk och rolig. Vi har spelat ihop i Hammarby och Jitex, första gången var 1986. Nu har vi varit tränare ihop länge. Det var Pia som ”tvingade” mig att gå tränarkurs eftersom det inte fanns några kvinnliga tränare. Annars vet jag inte om jag hade blivit tränare.”
Anders: ”Hon är en fantastisk ledare, alltid glad. Vi skrattar väldigt mycket. Hon är påhittig också, man ska alltid göra något nytt vid samlingen. Hon överraskar ofta i sitt ledarskap, det är kul.”

Brunt torrt gräs. För många år sedan följde jag en dag ett par goda vänner från Ammarnäs när de drev sin renhjord på Vindelälvens is mot sommarbetet. Då hittade vi en ”barfläck” på sydsluttningen ner mot älven. Gräset var brunt och torrt och solen värmde så vi kunde sitta direkt på marken. Runt om låg snön kvar. Vi njöt av elden och kaffet och vi beundrade renhjorden som långsamt flöt västerut. Det är först nu när jag är gammal som jag inser hur stark den upplevelsen var. Jag minns den dagen och ”barfläcken”. Det kan vara då känslan föddes: Torrt brunt gräs är början på något nytt.

Varje dag är en gåva som man måste hushålla med.

När man är ung är livet så långt, men när man närmar sig åttio är det kort, mycket kort. Varje dag är en gåva som man måste hushålla med. Man ser sådant som man tidigare inte ens lade märke till. Med åren kommer skröpligheten och med den viljan att försvara och skydda allt som är litet och skört.

För ett par år sedan överhörde jag ett samtal. Jag hade inget med vare sig personerna eller samtalet att göra men jag blev oerhört provocerad. Jag hörde någon säga ”Tagetes är en omodern blomma, en riktig tantblomma”. Hur kan man säga så om en blomma, kanske den vackraste som finns? En blomma som hela sommaren lyser i gult och rött. Kanske hade irritationen att göra med att jag vuxit upp med tagetes. Den har alltid funnits med och den finns lagrad i mitt minne. Den påminner mig om den tid då jag hade livet framför mig och allt jag minns är bara ljust och vackert. Tagetes är för mig framtidens blomma.

Allt detta ledde till att jag började med något jag aldrig sysslat med förut. Kalla det gärna den gamle mannens protest. Jag började köpa tagetesfrö och sedan ett par år driver jag upp mina egna plantor och jag njuter av att se hur det lilla fröet blir ett skört blad som blir en vacker blomma, en gul framtidsblomma.
Livet är inte lika självklart längre. Det känns vanskligt och det verkar vara en slump vilka som får ett år till och kanske ytterligare ett. Det gör att respekten för livet ökar med åren och då tänker jag inte bara på det egna livet. Jag tänker på respekten för livet i allmänhet, miraklet.

Det blev så tydligt när jag pratade med en kär gammal släkting för några år sedan. Han har hela livet levt med jorden och skogen som arbetsplats och älgjakten har varit en självklar del av hans liv. För ett par år sedan säger han att det är inte är lika lätt att skjuta längre. ”Det är synd om dem ”, säger han. Ändå var han med i senaste jakten och jag frågade hur det går ihop. ”Det är roligt med kompisarna och eftersom jag är ensam på älgpasset låter jag dom springa förbi” säger han.
För den gamle mannen är respekten för livet viktigare än både troféer och älgkött i frysen.

Att bli gammal är att upptäcka så mycket nytt. Helt plötsligt ser man storheten i det lilla och det är underbart att förstå det man tidigare inte ens såg. Man förändras och man minns och ofta går dessa två hand i hand.

Sverker Olofsson är journalist och aktiv senior.

– Det var en inbjudan till en digital enkät som skickats till ett antal utvalda invånare. De ville veta hur vi föredrog att kommunicera med kommunen.

Han loggade in med hjälp av en QR-kod i brevet och började fylla i enkäten.

– Men efter att jag fyllt i min ålder blev det tvärnit. Jag var för gammal.

Enkäten visade sig vara begränsad för medborgare mellan 18 och 79 år.

– Jag kan förstå att en undersökning måste ha en maxgräns för antal deltagare, men det här är ju absurt. Jag kan ju leva i 20 år till. Ska mina åsikter då inte vara värda något för kommunen?

Åke Bööses irritation blev inte mindre av att enkäten avslutades med: ”Tack för att Du bidrar till att utveckla Lidingö Stad!”

– Jag kontaktade kommunen som hänvisade till företaget Origo som utförde enkäten. De svarade att de inte diskriminerat någon med en övre åldersgräns och erbjöd mig att fylla i enkäten i efterhand. De sa också att jag alltid kan anmäla till DO.

Och det gjorde Åke Bööse. Men precis som i de flesta fall valde Diskrimineringsombudsmannen att inte heller gå vidare med hans anmälan.

Lidingö Stad menar att de inte diskriminerar äldre genom att utesluta dem från enkäter.

”Undersökningen genomfördes i samarbete med Origo Group, som har lång erfarenhet inom området. Urvalet av deltagare gjordes tillsammans med dem, baserat på undersökningens syfte.
Vissa avgränsningar gjordes, som ålder, språk (endast svenska) och att deltagarna behövde ha ett mobilnummer. Dessa val gjordes för att få ett relevant resultat – inte för att utesluta någon”, skriver Mikael Högskoog som är pressansvarig på kommunen i ett mejl till Senioren.

På vilket sätt blev enkäten mer relevant genom att utesluta de över 79 år?

”Vid enkäter görs olika urval, varav ålder är en faktor. Åldersspann kan begränsas både uppåt och nedåt i åldrarna. I bedömningen av urvalet för denna enkät ansågs inte antal respondenter i åldersgruppen över 80 år så stor av det totala antalet respondenter att det skulle påverka utfallet av svaren för just den här enkäten. Däremot görs flertalet andra enkäter och undersökningar inom olika ämnen riktade till åldersgruppen 80 år och äldre. För ytterligare frågor om enkäten och urval hänvisar vi till Origo som vi anlitade och som är experter på enkäter”, skriver Mikael Högskoog på Lidingö Stad till Senioren.

Detta har inget med diskriminering att göra utan måste göras av såväl praktiska som kostnadsskäl.

Analysföretaget Origo menar även de att det inte finns något diskriminerande i att utelämna alla över 80 år i en medborgarenkät. Via Annika Persson Kvarnbergs som är kommunikationsansvarig mejlar Origo följande kommentarer till Senioren:

”Vid genomförande av undersökningar gör man i princip alltid olika typer av avgränsningar. I det aktuella fallet gjordes bland annat avgränsningar i form av ett valt åldersspann, enkäten erbjöds enbart på svenska och endast personer där mobilnummer kunde identifieras ingick i urvalet. Skälet till att avgränsningar görs varierar men kan t ex handla om kostnader, att en uppdragsgivare bara är intresserad av en viss grupp med vissa egenskaper eller att syftet med undersökningen antas uppnås även om inte ett helt representativt urval av hela befolkningen tillfrågas.
Detta har inget med diskriminering att göra utan måste göras av såväl praktiska som kostnadsskäl. Det finns åtskilliga parametrar och behov att ta hänsyn till om precis alla skall delta på samma villkor i alla undersökningar. Ålder är bara en av dessa.
Med detta sagt så tar vi givetvis till oss av kritiken och medborgarens synpunkter. Vi kommer även i framtiden att genomföra noggranna överväganden över vilka som bör ingå i ett urval där ålder är en av flera parametrar. I den aktuella undersökningen var det en person som hade synpunkter på att 80 år och äldre inte gavs möjlighet att svara. Vi erbjöd också den personen att svara.”

Vilka konkreta utmaningar av praktiska eller ekonomiska skäl kan uppstå om ni inte använder en övre åldersgräns vid en medborgarenkät?  

”I Lidingö stad bodde det år 2024 cirka 3 600 personer som är 80 år och äldre. Att ta med samtliga av dessa innebär en nästintill fördubbling av urvalet vilket givetvis skulle öka kostnaderna signifikant.
De 80 år och äldre svarar för knappt 10 procent av befolkningen i Lidingö stad. Det innebär att deras svar bara skulle påverka totalresultatet marginellt och inte ha någon påverkan på slutsatserna av undersökningens resultat. De analyser som görs på ålder innehåller resultat för gruppen 65–79 år. Vi ser där att denna grupp avviker i vissa frågor. Det handlar om mediavanor, hur man tar del av information etc. Vi finner ingen anledning att tro att de som är 80 år och äldre skulle förändra den bilden, möjligen förstärka den något.
Så de avgränsningar som görs har ingenting med diskriminering att göra. Det är avvägningar som görs mellan kvalitet och kostnad. I analysen får man helt enkelt bära med sig att det finns avgränsningar och förenklingar där en av många är att åldersspannet i denna undersökning har varit 18–79 år”, skriver Origos Annika Persson Kvarnbergs till Senioren.

Vi finner ingen anledning att tro att de som är 80 år och äldre skulle förändra den bilden

Så hur ser då Diskrimineringsombudsmannen (DO) på detta med övre åldersgränser på medborgarenkäter? Myndigheten lade alltså omgående ned Åke Bööses anmälan, men de motiverar aldrig den typen av beslut. Inte heller i detta fall vill DO kommentera den enskilda anmälan, men deras pressansvarige Clas Lundstedt ger ändå en allmän bild av läget.

– Generellt om medborgarenkäter kan man väl säga att det oftast inte finns en direkt koppling till något av de samhällsområden där det finns ett diskrimineringsförbud i lagen. Vi bedömer också att vi skulle ha svårt att i en domstolsprövning kunna påvisa att det har varit ett missgynnande i lagens mening.

En enkät där en kommun som Lidingö endast vill inhämta åsikter om kommunikationsmetoder hos myndiga medborgare under 79 år är alltså inte ett samhällsområde som berörs av diskrimineringslagstiftningen?

– Om det inte är ett av de områden som räknas upp i lagen så ligger det utanför diskrimineringslagens tillämpningsområde.

Så myndighetskommunikation kan aldrig vara diskriminerande enligt lagen?

– Det kan vi däremot inte säga. Det kan finnas situationer när det finns koppling till ett område där det finns ett förbud som exempelvis hälso- och sjukvård eller socialtjänst. Så vi måste fortfarande titta på varje situation enskilt, avslutar Clas Lundstedt.

I en intervju med Senioren 2022 sa DO Lars Arrhenius att myndigheten ”måste våga driva fler fall i domstol” och att de skulle ”pröva lagen fullt ut”:
– Skulle det visa sig att den inte räcker till så kommer jag att vända mig till riksdagen och lagstiftarna för att få en ändring, sa Lars Arrhenius då.

Åke Bööse är besviken över att DO inte gick vidare med hans anmälan.

– Det tycker jag var klent. Då vill man ju inte tränga in i åldersdiskrimineringen i vårt samhälle. Att utesluta alla över 80 år i medborgarenkäter är ju helt galet. Jag vill bara säga: Du får väl se själv när du blir äldre hur det känns att bojkottas.

SPF Seniorernas förbundsordförande Maria Larsson är kritisk till hanteringen.

– Hela den myndiga befolkningen i kommunen borde representeras i den här typen av medborgarenkät, allt annat är orimligt. Jag ställer mig frågande till hur Lidingö stad kan stå för detta. Åke bor på Lidingö och borde ha samma rätt att tycka till om kommunens framtid som de yngre, säger Maria Larsson.

– De siffror vi nu presenterar är långt högre än vad man tidigare antagit, säger forskningsledaren Geir Selbæk som är professor i geriatrik vid Oslo universitet och fortsätter:

– Under drygt fyra år utvecklade 14 procent av deltagarna i studien demens. Detta indikerar att cirka 29 000 norrmän utvecklade demens år 2023. Denna siffra kommer sannolikt att öka till nästan det dubbla år 2050.

År 2050 kan det årliga antalet personer som utvecklar demens uppgå till så mycket som 56 000, enligt Selbaek:

– Det är nästan en fördubbling på bara en generation.

Den norska hälso- och sjukvården står inför växande utmaningar i och med en åldrande befolkning och det ökande antalet som kommer att utveckla demens varje år. Samtidigt sker en snabb utveckling inom diagnostik och behandling. Nya läkemedel och blodprover som kan upptäcka tidiga tecken på demens ger hopp om bättre diagnostik och behandling i framtiden.

– Om fler får diagnosen tidigare och lever längre med demens kommer behovet av uppföljning och vård att öka, inte minska. Detta kan sätta ytterligare press på tjänsterna, säger Geir Selbæk till forskning.no.

Han menar att den nya studien ger en god grund för att planera framtiden.

– Den kommer att bidra till att resurserna fördelas på ett sätt som tar hänsyn till den förväntade ökningen av antalet nya fall av demens. Men detta kräver också att vi nu tänker nytt kring hur vi organiserar och prioriterar våra hälso- och omsorgstjänster. Detta är inte bara en medicinsk utmaning, utan en av de största utmaningarna vi som samhälle står inför under de kommande decennierna.

År 2022 var utgifterna relaterade till demens över 42,6 miljarder norska kronor, varav en stor del gick till vårdhemsplatser, enligt en rapport från Folkehelseinstituttet. Rapporten visar också att utgifterna för demens förväntas öka i Norge till 98,8 miljarder år 2050.

– Vi hittar meningiom ibland hos äldre personer som bifynd på magnetkameraundersökning när vi letar efter annat. De är ofta godartade, i de flesta fall ger de inga besvär alls och växer mycket långsamt. Elakartade varianter förekommer men är mycket ovanliga, kommenterar Erik Thurin som är hjärnforskare på Göteborgs universitet och röntgenläkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Meningiom blir vanligare med stigande ålder. De är också betydligt vanligare bland kvinnor, något som alltså bekräftas i den aktuella studien.

– Meningiom är främst den äldre kvinnans sjukdom. För kvinnorna var det fem gånger större risk än för männen, säger Erik Thurin i ett uttalande där han fortsätter:

– Vi hade fått indikationer från andra länder på att det finns många oupptäckta meningiom bland de äldre, och ville undersöka hur väl detta stämde bland svenska 70-åringar, säger Erik Thurin. 

De flesta med meningiom blir helt botade om tumören opereras bort. Men ofta kan kirurgi undvikas så länge tumören inte växer för snabbt. Då räcker det att följa upp tumören med magnetkameraundersökning.

– Det är viktigt att inte överreagera om tumören är liten. Jag har tidigare forskat på hur det går för patienter med meningiom efter operation och sett att kirurgin i vissa fall kan få svåra konsekvenser, kommenterar Erik Thurin och fortsätter:

– En fallgrop kan vara då tumören hittas samtidigt som det finns ett annat besvär, till exempel om man varit på vårdcentralen för yrsel och gjort en magnetkameraundersökning för säkerhets skull. Om det då upptäcks en liten tumör som ett bifynd kan det hända att tumören felaktigt kopplas ihop med besvären, så att man riskerar att opereras i onödan. Men självklart finns det också situationer där man behöver opereras. Man bör alltid rådgöra ordentligt med sin läkare.

Forskarna hoppas nu att resultaten ska bidra till en mer nyanserad syn på meningiom.

– Vi måste hitta en balans mellan vaksamhet och onödig oro. Det här handlar om att ta hand om våra äldre med både vetenskap och sunt förnuft, avslutar Erik Thurin.

Seminariet ägde rum på onsdagen (26/6) intill Cramérgatan som leder fram till själva Almedalen där partiledarna håller sina tal. Många intresserade åhörare stannade till och kunde lyssna till bland annat kriminalkommissarie Jan Olsson vid NOA, Polisens nationella operativa avdelning.

– Läget har kanske förbättrats något sedan bankerna har börjat samverka och infört vissa ändringar. Men vi talar om en situation som innebär att bara förra året polisanmäldes 235 000 bedrägerier i vårt land.

– Jag har räknat på vad det kan kosta det svenska samhället och kommit fram till en siffra på 370 miljarder årligen. Det är åtta procent av BNP. Det här är tydligen något vi accepterat, konstaterade Jan Olsson retoriskt.

Bara sju procent

Johanna Hållén, generalsekreterare på Sveriges Konsumenter, berättade att hon möter skam, uppgivenhet och ilska från många drabbade.

– Av dem vi möter är det ytterst få som får sina pengar tillbaka från bankerna, bara sju procent hade fått tillbaka hela eller delar av beloppet de blivit lurade på.

Ny lag

I England trädde i oktober 2024 en ny lag i kraft som innebär att den som blir lurad ska få tillbaka sina pengar – hälften från den bank som man hade sina pengar på och hälften från den bank som tog emot de stulna pengarna.

– Det finns inga tecken på att så kallade vänskapsbedrägerier har ökat, vilket är ett vanligt argument mot den här ordningen från svenska bankers sida.

Peter Göranson senior advisor vid Svenska Bankföreningen höll med om att bankernas årsgamla åtgärdspaket har gett resultat, men att ”mer finns att göra”.

– Vi har länge begärt och utlovats av ledande politiker att få ett målvaktsregister, men fortfarande har ingenting hänt. Det är fortfarande alldeles för svårt att polisanmäla brott online och vi vill se begränsningar av användandet av swish.

Finansinspektionens vikarierade generaldirektör Malin Alpen konstaterade att mängden sociala manipulationer har ökat. Det är uppenbart att konsumentskyddet brister.

– Digitaliseringen av finansiella tjänster har medfört att man lagt över risk på kunderna på ett sätt man inte förutsett. Det behöver man åtgärda, sa Malin Alpen men utan att peka direkt på bankerna eller politikerna.

Riksdagsledamoten Malin Björk (C) fångade bollen. Hon vill se hårdare straff för bedrägerier som ger stora vinster och ändra i grundlagen:

– Vi behöver begränsa tillgången till personuppgifter på nätet. Digitaliseringen och offentlighetsprincipen har gjort Sverige till ett Klondyke för den som vill begå den här typen av brott.

– Man kan enkelt googla sina offer. Det är bara i Sverige man så enkelt kan sätta ihop listor på 85-plussare.

Bör kompensera

Malin Björk höll med Johanna Hållén om att det är dags att följa Storbritanniens exempel att ställa större krav på bankerna att kompensera kunder som drabbats.

En annan lagändring skulle kunna göra det möjligt för Finansinspektionen att berätta hur stora belopp som varje bank släpper iväg till bedragarna. Myndigheten har dessa fakta och skulle alltså teoretiskt kunna berätta vilka bankers kunder som är mest respektive minst drabbade.

Kan fungera

Peter Göransson på Bankföreningen avvisade förslaget.

– Det är ingen bra idé att en bank ska behöva redovisa brottsförluster. Banker ska konkurrera med tjänster.

Jan Olsson gick inte på den linjen.

– Jag tror att säkerhet som konkurrensmedel kan fungera.

Under en avslutande frågestund gav Brottsofferjouren Stockholm/Gotland ett medskick till bankerna.

– När man drabbats av ett bedrägeri och kanske förlorat alla sina besparingar drabbas man av mycket skuld och skamkänslor, fast man inte borde. I det läget får man ofta ett brev från banken där det påstås att man har varit ”grovt oaktsam”. Det lägger en tung sten på börda att få ett sådant brev. Sluta med det! sa Annelie Björkander.

Karin Strömqvist Bååthe, forskare och ordförande för Stockholms Judo4Balance Förening, modererade seminariet som arrangerades av Social Venture Network (SVN).

– Många är omedvetna om att det faktiskt går att träna sig till en bättre fallteknik, vilket i sin tur kan minska risken för allvarliga skador vid ett fall.

Stockholms Judo4Balance Förening lanserade under seminariet sitt ”Fallborgarmärke”, ett certifieringssystem för fallkompetens som består av tre nivåer: Gult (nybörjare), Grönt (medelnivå) och Svart med Guld (avancerad nivå).

– Det gula märket kan tas efter att man har lärt dig de grundläggande fallteknikerna genom en enkel introduktionskurs, berättade Karin Strömqvist Bååthe.

Motivationen att träna kan ibland utebli, och då kan ett konkret mål som märkestagning, fungera som en efterlängtad morot, menar Karin Strömqvist Bååthe.

– Fallträning kan genomföras genom specifika Judo4Balance-kurser eller inom sporter som judo, ju jutsu, aikido och andra kampsporter eller andra typer av träningsprogram som fokuserar på säker fallteknik i sin träningsarsenal.

Viktiga samarbeten

Samarbeten med intresserade föreningar inom SPF Seniorerna lyftes som mycket värdefullt och en bra väg framåt.

– Det är ingen slump att SPF Seniorerna är representerade i dagens panel, sa Karin Strömqvist Bååthe.

Maria Larsson betonade att stora grupper seniorer snart är uppe i 80-plusåldern.

– Det finns ett stort intresse inom SPF Seniorerna, exempelvis i Sörmland där seniorer lär seniorer i ett projekt. Det här kan förhoppningsvis växa och bli ännu större. Alla har mycket att vinna, från den enskilda individen till hela samhället som har stora summor att spara på att förebygga fallolyckor.

Hon tror att ”fallborgarmärket” kan skapa synlighet och inspiration för fler att träna sin fallteknik.

– Det är en hjärtefråga för oss. Konsekvenserna av ett fall kan vara långtgående, man blir ofta väldigt rädd vilket gör att man inte längre vågar vara lika fysiskt aktiv.

Fallolyckorna innebär också dramatiska kostnader för samhället. Varje år faller och skadar sig 270 000 personer i Sverige så olyckligt att de måste uppsöka sjukvård. Nästan 2 000 äldre personer dör årligen till följd av en fallolycka.

Nej till gräns

Panelen diskuterade frågan om man ska sätta en slutålder för när det är lämpligt att träna på fallteknik.

Absolut inte, markerade Maria Larsson:

– Det är viktigt att man inte sätter sådana gränser. Hur man åldras är väldigt individuellt. Det gäller snarare att uppmuntra 80-plussare att träna. Men det gäller förstås att det då finns tillgång till kunniga ledare och instruktörer.

Märkligt mål

Maria Larsson skickade också en passning till rikspolitikerna.

– Regeringen har satt som mål att minska fallolyckorna med 50 procent. Socialstyrelsen ska hantera detta. Men frågan blir vilken halva det är som ska fortsätta falla.

Över 1 200 seniorer mellan 65 och 84 år har svarat.

– Det är en stor grupp äldre i Sverige som befinner sig i ett pandemiläge, konstaterade Niklas Arnberg, professor i virologi vid Umeå universitet.

Nästan alla för

Nästan alla, 97 procent, instämmer i att Sverige bör ha ett vaccinationsprogram med kostnadsfria vacciner för äldre. Nästan lika många, 96 procent, anser också att det är en rättvisefråga att alla i åldern 65 år eller äldre ska ha samma tillgång till vacciner.

Undersökningen visar också att drygt åtta av tio, 82 procent, skulle vaccinera sig om det fanns ett avgiftsfritt vaccinationsprogram. Var sjunde svarar kanske och fyra procent säger att de inte skulle vaccinera sig.

Seminariet samlade upp såväl gamla som nya argument för att Sverige ska införa ett nationellt vaccinationsprogram för äldre.

Ett nytt och mycket tungt vägande kommer från Vårdansvarskommittén som nyligen föreslog att staten ska ta över ansvaret för vaccinationer.

– Med det som underlag är det upp till politiken att leverera ett konkret förslag och fatta beslut, sa SPF Seniorernas förbundsordförande Maria Larsson som var en av paneldeltagarna under seminariet.

Beredskap

Ett nationellt vaccinationsprogram för äldre är en effektiv preventiv insats mot infektioner som kan leda till allvarliga sjukdomar, något som också drabbar samhället i stort. Genom att sjukdomsutbrott och undvikbara sjukhusinläggningar förebyggs är det också samhällsekonomiskt sunt, argumenterar förespråkarna.

Det finns också ett självklart beredskapsperspektiv att anföra – vid kris och krig kommer vårdens resurser att bli överbelastade. Dumt då att inte göra uppenbart förebyggande insatser i fredstid.

Måste våga

– En reform vore lönsam för såväl individen som för samhället. Det är uppenbart för alla och borde vara tillräckliga argument för regeringen att komma fram med ett konkret förslag, sa SPF Seniorernas förbundsordförande Maria Larsson.

– Jag önskar att man nu äntligen ska våga fatta de långsiktigt kloka och lönsamma besluten.

Egentligen finns ingen partipolitisk skiljelinje i frågan. Samtliga partier är för ett nationellt vaccinationsprogram för äldre. En sådan enighet visade sig redan för ett år sedan, då ett seminarium hölls i samma ämne i Almedalen.

Anders Åkesson, ordförande för Riksförbundet HjärtLung, som modererade såväl fjolårets som årets seminarium dolde inte sin frustration utan vände sig till politikerna i panelen:

– Förra året stod alla här och var helt överens. Nu har det gått 365 dagar och inget konkret har hänt. Hur länge ska vi behöva vänta, 365 dagar till, eller?

Blir en valfråga

De närvarande politikerna diskuterade orsaken till att det inte kommer fram ett förslag trots att alla partier inser värdet av ett nationellt vaccinationsprogram.

– Satsningen ställs mot andra vårdsatsningar. Det handlar om att vårdkakan som helhet behöver bli större, sa Carl-Johan Schiller (KD), oppositionsråd i region Stockholm.

– Vi vill se ett nationellt program men så länge det inte händer något från rikspolitikerna kommer vi att driva detta som en valfråga i Stockholm.

Håller emot

Under augusti kommer regeringspartierna att förhandla fram sin sista budget innan det är dags för val.

– Om det hinner gå 365 dagar till innan något händer så tycker jag att ni ska bjuda in partiernas finanspolitiska talespersoner till det här seminariet nästa år, sa Carl Johan Schiller. Det är dem som håller emot.

Forskningen, läkemedelsbranschen, företrädare för Sveriges seniorer – alla är eniga om att nationellt vaccinationsprogram är mycket angeläget.

Malin Sjölander (M), oppositionsråd för regionövergripande frågor och ekonomi i region Kalmar förlängde listan med Sveriges kommuner och regioner (SKR).

– SKR släppte nyligen sin ekonomirapport. Den visar tydligt hur avgörande det är att äldres vårdbehov kan skjutas upp med förebyggande insatser.

– Vi måste förstå att om vi inte gör rätt saker kommer äldreomsorgen att kollapsa.

Sverige utanför

Många andra länder har infört ett nationellt eller regionalt vaccinationsprogram för sina äldre, exempelvis Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Italien. Nyligen tillkom Finland i den gruppen.

Men Sverige har alltså valt att fortsätta vänta.

SPF Seniorerna lovar att öka trycket på partierna att agera.

– Vi kommer att arbeta med denna fråga inför valet nästa år, sa Maria Larsson.