I fotbollens tjänst

Pia Sundhage är Sveriges mest framgångsrika kvinnliga fotbollsspelare. I sommar är det dags för EM i Schweiz – där hon nu är förbundskapten.

Ungefär en kvart med spårvagn utanför Bern ligger schweiziska fotbollsförbundets lokaler där vi ska träffa Pia Sundhage. Med knappt två månader kvar till EM i damfotboll där Schweiz den här gången står som värdland har hon minst sagt fullt upp som förbundskapten för det schweiziska damlandslaget.
– Jag har inte riktigt spikat alla spelarna än, de sista ska tas ut nu till truppen. Och så har vi två landskamper innan allt startar. Det är många små detaljer att bestämma, säger hon utan att se det minsta stressad ut.

Att vara förbundskapten har hon lång erfarenhet av. Efter att ha fört USA till två OS-guld under sina år som förbundskapten där, har hon även varit förbundskapten för Sverige, Brasilien och nu Schweiz. Och Schweiz tycker hon faktiskt är den största utmaningen hittills.
– Jag trodde att de schweiziska spelarna skulle vara ungefär som de svenska, men det är större skillnad än man tror. Vi håller på att träna på att de ska våga ta mer plats, använda rösten och vara lite mer flexibla. De är väldigt inne på att de vill göra ”rätt”, men ibland krävs mer än så.

Är det någon som vet vad hon pratar om när det gäller såväl själva spelet som dynamiken i ett lag så är det Pia. Hela hennes liv har fotbollen stått i centrum. Och hon har inte fått något serverat utan alltid fått kämpa för att som tjej få spela fotboll på samma villkor som killarna. Riktigt där är vi väl inte än idag men det har hänt enormt mycket sen Pia som liten började spela med killarna hemma i Marbäck utanför Ulricehamn under täcknamnet ”Pelle”.
– När jag var liten fanns inga flicklag i fotboll. Tjejer skulle inte spela fotboll. Men jag såg grannkillarna spela och började vara med. Och det var ju så kul! Ingen annan i min familj var intresserad men jag tycker ändå att jag har blivit uppmuntrad. Jag har haft turen att ha vuxna runt omkring mig som har sett och förstått. Tränaren i pojklaget som såg till att jag fick vara med, min idrottslärare i skolan som lät mig spela fotboll med killarna på gymnastiktimmarna. Och så mamma som gav mig en läderboll. Det var det bästa hon kunde göra!

Det blev mer och mer fotboll för Pia. Läderbollen satt antingen under armen eller på pakethållaren på cykeln. Som elvaåring fick hon börja spela med ett vuxet damlag. Det var inte ofta hennes föräldrar kom och tittade när hon spelade eftersom de helt enkelt inte var så intresserade. Men vid ett matchtillfälle var Pias pappa där med en kompis.
– Jag har fått höra av mina syskon i efterhand att pappas kompis sa när jag skulle lägga en hörna: ”Hur ska den där lilla ungen kunna fixa det?” När jag lagt hörnan konstaterade pappa bara helt kort att ”Det där gick ju bra”.

Vid ett annat tillfälle, många år senare när Pia spelade i Jitex, var pappa också där på en match. En match som gick väldigt bra och där Pia gjorde fyra mål.
– Då sa jag till pappa efteråt: ”Tjyven, idag var jag väl bäst?” ”Börjesson var bättre”, sa pappa lite pillemariskt.
Börjesson var Anette Börjesson som också spelade i Jitex. Och att Pia kallade sin pappa för ”Tjyven” har sin förklaring i att han när han blev irriterad kunde dra till med uttrycket ”tjyven också”.
– Det var väl också det grövsta han sa. Han kunde säga ”bövla onge” också, då var det värre. Då drog man därifrån, säger Pia och skrattar.

Hon har bara positiva minnen av sina föräldrar som trots bristen på fotbollsintresse gav henne en stabil grund att stå på. Pappa var busschaufför och stod för tryggheten, mamma lät Pia vara precis som hon ville vara.
– Det jag fick med mig hemifrån var att man hjälps åt. Min grund är att man står med båda fötterna på jorden. Kombinationen av pappas trygghet och mammas ”Du kan bli vad du vill” var bra för mig.

Pias resa från lilla Marbäck till de stora fotbollsarenorna runt om i världen har varit sensationell. Som 15-åring debuterade hon i landslaget. Hon har tagit fyra SM-guld, fyra svenska cup-titlar, fem internationella mästerskapsmedaljer med EM-guldet 1984 som höjdpunkt där den då 24-åriga Pia sköt in den avgörande straffen mot England. Efter det blev hon Sveriges första kvinnliga utlandsproffs i italienska Lazio. Lagets president Domenico Micali ville verkligen ha Pia efter att ha sett henne spela i EM, där Sverige också slog ut Italien i semifinalen. Pia packade två väskor och drog till Rom.
– Jag fick ju ingen jättelön direkt, men bara att få vara där och spela var mäktigt. Det var så jag tänkte hela tiden, även när jag började spela i landslaget. ”Nu är jag bland de bästa”. Det var en stor känsla.

Det var också under den här tiden, på 80-talet, som damfotbollen började växa explosionsartat. Under 70-talet hade Svenska fotbollförbundet tagit upp damfotboll i sina register första gången och antalet registrerade spelare ökade i enorm takt.
– Från att vara en fluga, som många nog trodde i början, blev det accepterat som en stor sport. Och jag hade lite tur som fick vara med där från början, säger Pia.
1973 spelades den första landskampen för damer. Trettonåriga Pia var inte med då men såg det på tv.
– Jag minns att jag tänkte att där ska jag vara en dag! Och också att jag tyckte att jag nog hade gjort vissa saker bättre än spelarna som var med, skrattar hon.

Bollen har alltid varit hennes bästa vän. Så länge bollen var med var Pia trygg för då hade hon alltid något att göra.
– Boll och vägg, det var allt för mig när jag växte upp. Jag var väl egentligen inte störtpolare med någon. Varken med killar eller tjejer. Egentligen hade jag varit världens bästa mobboffer men jag var ju bra på fotboll så jag klarade mig. Jag gillade matematik också och har alltid hållit på och räknat även när jag tränar; att jag ska göra så och så många övningar, så och så många upprepningar. Tävlat mot mig själv på något vis. Och så drömde jag att jag var Cruyff, Pelé eller Beckenbauer.
Just den här envisheten, eller hängivenheten som det också är, tror Pia är en viktig faktor om man vill bli riktigt bra på något.
– Min lillasyster är ridlärare. Hon säger samma sak, att anledningen att hon fortfarande är kvar på ridskolan är för att hon är hängiven. Man måste vara det om det ska gå bra.

Trots sin otroligt framgångsrika karriär både som spelare och tränare var det först när Pia blev förbundskapten i USA 2007 som hon började tjäna bättre med pengar.
– Efter fem år där hade jag pengar kvar med mig hem. Så hade det aldrig varit innan. Sedan är allting relativt och det är fortfarande långt ifrån herrarnas nivå. Här i Schweiz tjänar jag mindre än en svensk förbundskapten. De ligger ungefär femton år efter Sverige vad gäller damfotbollen här. Det finns lite kvar att göra.

Hon har alltid brunnit för att sätta damfotboll på kartan. Passionen för fotbollen har också gjort att hon växt in i rollen som ledare. Hon är mycket intresserad av ledarskap, grupper, dynamiken i ett lag och hur vi påverkar varandra.
– Tommy Svensson i Öster, han blev förbundskapten sen också, brukade säga: ”Vi är bra tillsammans”. Men jag brukar säga ”Vi gör varandra bra”, för det tycker jag stämmer ännu bättre. Det är laget före jaget. Men också jaget för laget.
Pia har i alla år skrivit fotbollsdagbok där hon reflekterar över vad som händer på plan och mellan spelarna.
– Det är medan jag skriver som jag reflekterar. Sen bläddrar jag väl igenom den där någon gång per år, inte hela tiden. Men jag läser mycket om ledarskap också. Som ledare handlar det om att skapa miljö. Jag är fascinerad över vad man kan göra med en grupp.
Hennes ledarstil är långt ifrån auktoritär. När hon var i USA fick hon höra att spelarna var vana att få skäll av tränarna som på så sätt ville pusha dem att göra bättre ifrån sig. Men Pia vill göra tvärtom och peppa på ett positivt sätt.

Enligt FIFA är oddsen för att Schweiz ska gå vidare från gruppspelet i EM bara 30 procent. För Norge som de möter i första matchen är oddsen 70 procent.
Gör det henne orolig?
– Nej! Jag gillar ju utmaningar, att hitta de berömda knapparna. Vad kan vi göra bättre, vad kan vi utveckla. Jag har varit här i ett år nu. Jag skulle behöva två till för att nå fram.
Kontraktet löper året ut och redan frågas det om Pia kan tänka sig att stanna lite till. Det vet hon inte om hon vill.
– Det är så mycket annat jag vill göra också. Jag kan ju faktiskt pensionera mig för jag har ju åldern inne för det. Men just nu hinner jag inte tänka så mycket på framtiden, säger hon och fortsätter:
– Jag läste en bok som handlade om tiden och hur man ska stanna upp och titta tillbaka på vad man gjort och njuta av framgångarna. Men man ska också drömma om framtiden – och vara här och nu. Allt det parallellt. Och jag är faktiskt ganska bra på de olika delarna.

Även om Pia inte hinner tänka på framtiden just nu finns det ändå en hel del hon faktiskt drömmer om att få mer tid till.
– Egentligen förbereder jag mig nog på att bli pensionär fast mina tränarkollegor inte tycker att jag ska bli det. Men jag har en lägenhet och en sommarstuga i Sverige, jag har till och med köpt syrrans bil. Jag ska bli bättre på att spela gitarr och piano. Och så ska jag rida! Min häst är 14 år nu, hon har några år till på sig. Och jag har skaffat en häst till.
Vi får väl se vad som drar mest. Först är det i alla fall EM, resten får vänta.

Röster om Pia:

Ingalill Sundhage, storasyster
”Som barn var Pia envis. Väldigt mycket ’unge’ om man säger så. Hon syntes och hördes mycket. Så är hon inte nu, hon är egentligen lite blyg. Men otroligt passionerad i det hon tycker är kul. Hon har också en otrolig förmåga att se allt positivt. Där är hon faktiskt min förebild. Fotboll är hennes liv och hon vill alltid ha mycket på gång. Så vi brukar le lite nu när hon säger att hon ska bli pensionär … Vi tror inte riktigt på det.”

Lilie Persson och Anders Johansson, Pias assisterande tränare i Schweiz
Lilie: ”Pia är glad, prestigelös, glömsk och rolig. Vi har spelat ihop i Hammarby och Jitex, första gången var 1986. Nu har vi varit tränare ihop länge. Det var Pia som ”tvingade” mig att gå tränarkurs eftersom det inte fanns några kvinnliga tränare. Annars vet jag inte om jag hade blivit tränare.”
Anders: ”Hon är en fantastisk ledare, alltid glad. Vi skrattar väldigt mycket. Hon är påhittig också, man ska alltid göra något nytt vid samlingen. Hon överraskar ofta i sitt ledarskap, det är kul.”