Man kan inte förbereda sig. Det kommer som en överraskning. När man plötsligt går in i ett rum, stannar upp, och frågar sig: ”Varför gick jag hit?”
När man håller på att berätta om en person man känner mycket väl och plötsligt inte minns den personens namn.
När man inte vet om det är fredag eller lördag.
Att märka hur ens status sjunkit. Att höra sig själv säga – ”Jag är inte senil men jag hör dåligt.” – ”Jag är inte senil men jag ser dåligt.”
Närman inte längre går med raska steg trots att man mår bra utan känner sig försiktigt för varje steg, nästan släpar fötterna efter sig.
När man blir så otroligt tacksam när någon yngre människa – 30-50 år – behandlar en som en likvärdig person och till och med vill vara tillsammans med en. Fast de inte måste.
Vem förstår vilken utmaning det är att resa på egen hand. Vilka fallgropar som lurar på ens väg? Man förstår det ju inte själv.
Vi friska pensionärer med samma livsglädje och energi som när vi var 40-50 år skrivs det lite om.
Med tiden har jag förstått att min bästa tid kanske inte är nu – men definitivt den sista. Jag är 73 år. Har jag tur och hälsan står mig bi kan jag leva 10-15 år till. Det ÄR mina sista år. Det går inte att bortse ifrån. Alltså: Vad vill jag göra med dessa mina sista år? Det kan jag bara själv bestämma. Men att det är nu eller aldrig är en realitet.
Min ex-svärdotter fyller snart femtio. Vad skulle jag vilja ge henne som present. En insikt om vad som är värdefullt för HENNE. Kanske kan hon för första gången i sitt liv prioritera sig själv?
”Jag vill tacka livet.” Vem vill du och bör du tacka? Dina nära och kära som delat din glädje och sorg. Som släpper allt de har för händer och kommer störtande när de hör att du är ledsen. Som gläds med dig över dina framgångar – både psykiskt och fysiskt.
Tacka dem– innan det är för sent.
Ingalill Enbom, Optimistkonsult
