Plus och minus med tandvårdsreformen

Den nya tiotandvårdsreformen har som grundregel att Försäkringskassan ersätter 90 procent av patientavgiften för vanliga behandlingar. Det som inte marknadsförts är allt som inte ingår – och hur patienternas valfrihet begränsas kraftigt.

Tandvårdsreformen för 67-plussarna hade inte ens blivit sjösatt förrän en flodvåg av kritik strömmade in från tandläkarskrået. För att inte tala om patienter som läst på och snabbt upptäckte att allt inte var riktigt lika bra som regering och myndigheter hade gett sken av.
De som fyllt 67 år, eller fyller i år, har visserligen fått hem information från Försäkringskassan om tiotandvården. Men där finns inga siffror och hur patientavgifterna ska beräknas får man ta reda på själv.
– Informationen är obegriplig, konstaterar Björn Klinge som själv är specialisttandläkare och därtill sakkunnig i tandvårdsfrågor hos SPF Seniorerna.
Han är mycket positiv till tillskottet på 3,5 miljarder kronor öronmärkt för äldretandvården och att reformen på många sätt kommer att gynna stora grupper som har behov av enklare tandvård. Vilket inte alltid är det som behövs när man kommit upp i åren. Då får man tvärtom behov av en mer komplex tandvård.

Allt ingår inte

De behandlingar som ingår i reformen är lagningar, tandutdragningar, rotfyllningar och mycket annat. För alla tänder.
Däremot blir det ingen rabatt för undersökningar, röntgenbilder eller tandstensborttagning i förebyggande syfte. Inte heller ingår kronor, bryggor eller implantat långt bak i munnen.
– En nackdel är att tiotandvården inte ersätter protetik, alltså kronor eller implantat, på de bakersta kindtänderna. De tänder vi tandläkare kallar ”äkta kindtänder” för att de är så avgörande för tuggförmågan, säger Björn Klinge.

Betalar upp till högkostnadsskydd

Han finner det också märkligt att undersökningar och röntgen inte ingår i det nya systemet. Eftersom alla behandlingar normalt föregås av undersökning och röntgen.
Behandlingar utanför tiotandvården betalar patienten precis som förr själv tills högkostnadsskyddet träder in, enligt tandläkarens egen prislista. Att tandläkarräkningen därmed kan bli mångdubbelt högre än de utlovade tio procenten, framgår inte i Försäkringskassans utskick.

Referenspriset är lägre

Högkostnadsskyddet ger en subvention på 50 procent på behandlingar över 3 000 kronor och 85 procent för kostnader som överstiger 15 000 kronor.
Subventionen på 90 procent i tiotandvården beräknas på ett referenspris, som Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) räknat fram. Referenspriset är oftast betydligt lägre än det som finns i din tandläkares egen prislista. Vilket kan komma att visa sig förödande för patienten.

”Het potatis”

67-pluspatienten kan nämligen aldrig byta bort tiotandvården mot det vanliga tandvårdsstödet som gäller för resten av befolkningen. Det är endast åtgärder som inte omfattas av tiotandvården som ersätts av det vanliga tandvårdsstödet och där patienten själv fritt kan välja kvalitet på behandlingen.
Den som omfattas av tiotandvården och vill ha en dyrare behandling får alltså inte betala mellanskillnaden själv utan hänvisas sannolikt då till privata kliniker eller utomlands för att där betala 100 procent av kostnaden själv.
– Men detta verkar ännu inte helt klarlagt och en het potatis. Skulle det bli så blir många patienter diskriminerade, i glesbygd är det inte säkert att det finns några helprivata kliniker alls, säger Björn Klinge.

Inte heller på TLV kan utredaren Peter Karlsson ge ett definitivt besked vad som gäller utan ber att få återkomma.

Priset kan skilja

De flesta tandvårdsmottagningarna i Sverige har högre priser än referenspriset. Det gäller även Folktandvården. Dessutom kan priserna skilja sig kraftigt åt beroende på var i landet du bor. Folktandvården drivs av 21 olika regioner och varje region sätter sina egna priser.

Ett annat problem för patienterna kan vara att de åtgärder som faktiskt ersätts av tiotandvården är beräknade på vissa material och tidsåtgång för tandläkaren. Det är dessa som referenspriset är baserade på. Varken patienten eller tandläkaren får nu välja dyrare material eller åtgärder. Inte ens om patienten är villig att betala merkostnaden själv.
Kritiken från tandvården och från expertis som företräder patienterna är att patienternas valfrihet sätts ur spel. Tandläkare befarar att deras ersättning inte kommer att täcka deras kostnader. Patienternas oro gäller att de i vissa lägen inte skulle kunna få tillgång till optimal behandling.
– Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, som sätter referenspriserna, hävdar att de gör omsorgsfulla beräkningar men den uppfattningen delar inte tandläkarkåren. Kritiken gäller att TLV inte beräknar priserna på de verkliga kostnaderna. Om jag vill investera i modern utrustning måste den betalas, men detta verkar inte TLV har tänkt på, påpekar Björn Klinge.

Men detta tillbakavisar Tandvårds- och läkemedelsverket (TLV):
– Referenspriset ska spegla medelpriserna i Sverige och de är baserade på svenska kvalitetsmaterial och i beräkningen finns utrymme för investeringar och vinst för tandläkaren, säger seniorutredare Peter Karlsson på TLV, själv tidigare tandläkare inom privattandvården.

Höjda patientavgifter

Han hänvisar till att också Riksrevisionen konstaterat att tandvårdens aktörer på senare år har höjt sina patientavgifter långt över konsumentprisindex så snart staten ökar sina subventioner.
– Det innebär att tillförda medel inte kommit patienterna till del när tandvården hela tiden höjder priserna, påpekar Peter Karlsson.
Han anser att det i princip bara är några få högspecialiserade tandläkare främst i storstäderna som kan hamna i kläm i den nya tandvårdsreformen, men att de utgör undantagen.

Kliniker kan gå back

Denise Abadji är specialisttandläkare inom tandlossningssjukdomar på en privat specialistklinik som drivs av vårdföretaget Capio. Hon anser att reformens begränsningar kommer att påverka behandlingsmöjligheterna i alla led.
– Ibland måste käkbenet byggas upp på nytt för att möjliggöra implantat.  Bara materialet kan kosta mellan 6 500 och 14 500 kronor medan den statliga ersättningen för hela ingreppet nu ligger på 6 810 kronor, säger Denise Abadji.
När Denise Abadji sedan räknar in lönen för sitt eget arbete på minst 1,5 timmar, sköterskans lön och lokalkostnaden kommer kliniken enligt henne att gå back med 14 500 kronor.

– Hälften av mina patienter är över 67 år, en del 80 år eller äldre. TLV verkar ha missat att behandlingarna då ofta är mer tidskrävande än för yngre patienter till följd av mediciner, nedsatt motorik och behov av pauser.
Samtidigt har dessa patienter ofta stora tandvårdsbehov och ibland många tänder som måste räddas eller ersättas. Det är ofta därför de blivit remitterade just till specialisttandvården.

Systemet under uppbyggnad

Denise Abadji befarar att konsekvensen blir att specialisttandvården tvingas anpassa behandlingen efter den ersättning som staten har fastställt.
– Eftersom patienten inte kan välja att själv betala mellanskillnaden blir resultatet en sämre tandvård. Jag tycker att det är moraliskt fel att patienten förlorar sin valfrihet.
Peter Karlsson har förståelse för att just Denise Abadji och vissa andra specialisttandläkare kan missgynnas men att systemet fortfarande är under uppbyggnad och att TLV redan nu börjar se över effekterna.
– Vi har alla, både myndigheter och tandvårdsbranschen, drabbats av snabba politiska beslut. TLV har redan börjat utvärdera vad som eventuellt behöver skruvas på. Hittar vi något som är väldigt fel nästa år hoppas vi att det kan vara åtgärdat 2027, säger Peter Karlsson.

Text: Marianne Hühne von Seth