På spanska Solkusten finns SPF Seniorernas enda utlandsförening: Costa del Sol. Den består av knappt 200 medlemmar som trivs väldigt bra ihop.
En grupp svenska seniorer står och väntar vid en busshållplats i Fuengirola, ett samhälle som ligger strategiskt mitt emellan Malaga och Marbella på den spanska sydkusten. En utflykt till Manilva-distriktet en bit längre bort på kusten står på agendan.
Bussen fylls. Det pratas och skrattas och det tar ett tag för guiden Milla att få tyst i bussen för att berätta om dagens program.
Egentligen var det tänkt att man skulle åka till Casares idag. En välkänd by uppe i bergen som också kallas ”den vita byn” tack vare de vita husen som klättrar längs de branta bergsväggarna. Men Milla har fått ett meddelande att den lokala guiden som skulle möta upp där har råkat ut för en olycka.
Målet blir nu i stället en vinodlare i Manilvaregionen som fortfarande odlar på traditionellt vis.
När vi åkt en bit längs kusten och kommit förbi Marbella börjar bussen slingra sig allt högre upp. Tittar man åt ena hållet tornar bergen upp sig, åt det andra glittrar havet som pärlemor.
– Men gud så vackert, hörni! utbrister en kvinna och lutar sig mot fönstret. Utsikten är hänförande.
Väl framme vid vinodlingen Bodegas Nilva tar den hängivne entreprenören Archimedio emot. Han har drivit odlingarna här de senaste tio åren. Detta inom ett kommunalt projekt som ska värna om det traditionellt småskaliga och hindra att marken exploateras hela vägen ner till havet. Manilva har en speciell jordmån som lämpar sig väl för vin och är den enda kommunen på hela Solkusten som bevarat vinodlingarna ända ner till kusten. Eftersom odlingarna ligger så nära havet klarar sig vinstockarna utan bevattning och kan också bli väldigt gamla.
– Känner ni att vinet har en sälta i sig tack vare havsvattnet? undrar Milla när vi lite senare får provsmaka Moscatel-vinet med lite ost som tilltugg.
Efter ett tag går färden vidare till en lokal restaurang för lunch. Det blir ”arroz con mariscos”, ris med skaldjur. Som en paella, ungefär. Två killar står och lagar till den i en enorm wokpanna.
Ljudvolymen i lokalen stiger snabbt i takt med att samtalen sprider sig längs borden.
En myt de gärna slår hål på är att det bara skulle vara välbärgade pensionärer som flyttar hit.
Det pratas mycket om fördelarna med att bo i Spanien. Leif Wallin från Hudiksvall berättar att han drömt om ett eget ställe här ända sen 80-talet.
– Redan då åkte de runt i Sverige och gjorde reklam för bostäder i Spanien. Jag minns att jag tänkte att ”det vill jag ha som pensionär sen!”
Drömmen blev sann och nu har han och hustrun Susanne en egen lägenhet i Fuengirola sedan många år tillbaka.
– Livet är så lätt här. Man behöver inte ens lära sig spanska. Vi kan lite, men ofta svarar de på engelska. Vi har en svensk läkarmottagning som är ansluten till Försäkringskassan hemma. Ett besök kostar 20 euro, du skriver på ett papper och sedan sköter de allt, säger Susanne Wallin.
– Den fungerar som det inte gör i Sverige. Man går dit och får en tid direkt, flikar Leif in och ler.
För spanska pensionärer är sjukvården gratis så de skulle också kunna gå till en spansk vårdcentral eftersom man som EU-medborgare har samma rättigheter som spanjorerna. Men de flesta föredrar att gå till den svenska.
Många av svenskarna här bor fortfarande delvis i Sverige. De åker hem över jul och spenderar de varma sommarmånaderna hemma. Då är det lite väl varmt här nere, tycker de flesta. Oktober och november är bäst. Ljumma vindar och fortfarande skönt i havet. Då, när det börjar bli mörkt och blött hemma, är det ljuvligt att gå längs havet här.
– Hemma är du ju livrädd att du ska halka omkull när du är ute och går, säger Leif Wallin.
– Ja, det är ju här man ska vara om man ska leva ”rätt”. Vi äter medelhavskost, är ute mycket och rör på oss. Jag köper bläckfisk när det finns i fiskdisken och lagar till det med vitlök, persilja, lök och olivolja. Hasse älskar det!
Det säger Pia som flyttade hit efter att blivit änka och träffade Hasse Forsberg som också han var änkling.
– Jag har varit här i sex år nu, Hasse i tjugofem. Jag älskar att bo här med honom. På sommaren är vi hemma i Stockholm.
Hasse hade en lägenhet i Mijas, kommunen bredvid Fuengirola, när de träffades. Den hade han ägt med sin fru och Pia hade svårt att känna sig hemma där.
– Så vi sålde och köpte en annan tillsammans i Fuengirola. Hasse kan bra spanska, han har haft häst här och i stallet var det ingen som kunde svenska. För mig har det varit svårare att lära mig språket. Jag var 70 när jag kom hit. Jag säger alltid att jag kan ”un poco”. Vi bor i ett hus med 60 lägenheter där bara fyra inte ägs av spanjorer. Så vi umgås med folket här. Men vi gillar att träffa svenskar också förstås.
Förutom att klimatet är behagligare än hemma är det också en lägre prisnivå. Även om skillnaderna minskat nu efter pandemin och inflationen.
– Jo, det har blivit dyrare. Nu är inte skillnaderna så stora mellan Sverige och här. Förut när jag handlade en kundvagn med mat inför helgen kunde det kosta 50–60 euro. Hemma kostar det runt tusenlappen. Men nu är det runt 100 euro här också, så inflationen har slagit hårt. Men att gå ut och äta är fortfarande billigare än hemma, säger Susanne Wallin.
– Men största anledningen att vi bor här är ljuset och klimatet, säger Leif Wallin. I Sverige är det så blött och mörkt på vintern. Det svenska klimatet främjar arbete och välstånd men när man är ledig blir det värre. Här är mycket behagligare, man mår bättre. Det är ljuvligt att kunna gå längs stranden även på hösten och vintern. Och vi har mycket umgänge i den svenska kolonin. När du kommer utomlands är svenskar mer öppna mot varandra.
En myt de gärna slår hål på är att det bara skulle vara välbärgade pensionärer som flyttar hit.
– Jag vet flera ensamstående kvinnor som är här för att de får ut mer av pensionen på så sätt. Och alla äger inte en bostad. Det är många som hyr också, säger Susanne Wallin.
Det gör till exempel Ronny och Annika Malm från Smögen. De bor här halvårsvis och hyr i andra hand.
– Vi tycker det är skönt att slippa äga. Just nu har vi ett sjumånaderskontrakt på en trerumslägenhet med balkong i Fuengirola för 1 300 euro i månaden. Då finns det plats för gäster också, imorgon kommer vår dotter hit, säger Annika.
– Det här livet, det känns så skönt. Vi pratade med Smögen igår. Då var det rått, blåsigt och kallt. Och livet är kort, man får passa på att njuta. Vi har fått massa nya vänner här som även hälsat på oss i Smögen. Både svenskar, norrmän och finnar. Jag försöker lära mig spanska, men som mitt barnbarn säger: ”Mormor du har teflon-hjärna nu”. Det rinner liksom av mig, säger Annika.
Innan det blir dags att åka hemåt igen berättar Milla att de också ska stanna till vid Castillo de la Duquesa, en fästning från 1700-talet nere vid hamnen i Manilva. Väl där råkar en man i gruppen snubbla. Han faller och slår upp en reva vid ögonbrynet. Genast är flera ur gänget framme och hjälper honom, ser till att han sätter sig ner och plåstrar om såret. Man månar om varandra och hjälpen är aldrig långt borta när den behövs.
Till slut sitter alla på bussen igen, redo för hemfärd. Milla tar mikrofonen.
– Jag har förstått att alla inte var så nöjda med maten. Men jag letade länge för att hitta ett ställe som kunde ta emot så många ska ni veta.
– Men vi hade trevligt! ropar någon.
– Ja, och det är viktigast, att ni trivs och har trevligt och får se något nytt!
”Vi gör en hemlig resa varje år”
– För ungefär fyrtio år sedan var det en svensk man som var väldigt aktiv här nere på kusten. Han fick idén att det borde finnas en svensk förening här och hörde av sig till PRO. Där fick han inget napp. Men SPF Seniorerna tyckte att det var en bra idé och på den vägen är det, berättar föreningens ordförande Inger Karlsson.
Idag har föreningen 185 medlemmar och ett 40-tal som är vän-anslutna. En del vill vara med i sin förening hemma i Sverige också och blir då vän-medlemmar här.
– Jag är medlem i Costa del Sol-föreningen medan min fru är medlem i vår förening hemma i Uppsala. Det är fler som gör så, vilket betyder att vi i praktiken är fler än 185, säger Magnus Berg som är vice kassör.
De har en väldigt aktiv del av året, vinterhalvåret, där det händer något varje vecka.
En gång i månaden ordnas en dagsutflykt, som bussutflykten till Manilva. Och en torsdag i månaden är det lunchmöte på någon restaurang i Fuengirola.
– Och sedan har vi tagit till oss SPF Seniorernas motto att ”ingen ska behöva äta ensam”. Så vi ordnar ytterligare två luncher i månaden. Vilket innebär att det händer något varje vecka. Den lunchen har vi på en restaurang som erbjuder tio procent rabatt för seniorer. Vi är måna om att alla ska kunna vara med. Det stämmer inte som en del tror att alla här nere är rika. En del har inte alls så bra ekonomi. Inflationen har också slagit hårt och att kronan är så svag hjälper inte heller, säger Inger Karlsson.
Det är ganska mycket att ordna och planera. Inger sitter varje förmiddag en stund vid datorn. Hon vill att alla ska vara delaktiga i allt som händer och planeras.
– Ja, går det en dag utan att vi får mejl blir vi oroliga, säger Peter Arnström och skrattar. Han är vice ordförande och sekreterare i föreningen.
De uppskattar att det finns ungefär 3 500 svenska pensionärer i Fuengirola.
– Det första man gör som ny här är att gå till Svenska kyrkan. Där finns mycket information att få och man kan få hjälp med det mesta. Jag fick till och med hjälp med att översätta lite papper i början när det var så mycket nytt, säger Magnus Berg.
Här får man också information om SPF Seniorerna och deras aktiviteter. Varje år i januari ordnar föreningen en överraskningsresa man kallar ”Ut i det blå” med hemlig destination.
– Den är gratis så då brukar det vara många som följer med. Man måste ha varit medlem och betalat avgift året innan för att få åka med, säger Inger Karlsson.
– Vi är ganska mycket en trivselförening eftersom vi inte kan vara med och påverka på samma sätt man kan hemma i Sverige, säger Peter Arnström. Vi har inga pensionärsråd och så. Men vi sprider nyttig information, berättar om hur sjukvården fungerar här och så vidare.
På årsmötet brukar de vara runt 100 personer. Då har de fullt sjå att hitta en restaurang där de kan vara för det är inte alla som är beredda att ta emot så många på en gång. Men det löser sig alltid. Precis som det mesta annat.
