Män måste börja prata om sin psykiska hälsa. Psykologen Anna Lagerblad och psykiatern Ullakarin Nyberg vill bryta deras tystnad.
Normer och värderingar tystar män som mår psykiskt dåligt. Psykologen Anna Lagerblad och psykiatern Ullakarin Nyberg har skrivit boken Den livsfarliga tystnaden, om män som döljer hur de verkligen mår – och som problemlöser på livsfarliga sätt.
– Män är överrepresenterade i alla ålderskategorier när det gäller självmord. Och de är underrepresenterade inom vården för psykisk ohälsa. Det problemet är välkänt och det ser liknande ut om man blickar ut över hela västvärlden, säger Anna Lagerblad och fortsätter:
– Det finns en tystnad och en osynlighet kring de här frågorna som vi vill hjälpa till att bryta. Och även en okunskap kring hur man från vården kan bemöta och fånga upp de här männen på ett bättre sätt.
– Min erfarenhet är att det går precis lika bra att hjälpa en man som en kvinna. Det är ingen skillnad i hjälpbehov eller möjligheter att hjälpa. Men den här tystnaden och skammen gör att männen inte ber om hjälp på ett adekvat sätt och inte heller erbjuds hjälp, säger Ullakarin Nyberg.
Anna Lagerblad berättar om sina egna erfarenheter som psykolog på en vårdcentral:
– Det hände ganska ofta att jag frågade män hur de mådde och de sa att det väl var ok. När jag sedan tittade på deras självskattningar inför besöket så kunde det visa sig att personen uppgett att han hade tänkt så gott som dagligen på att ta sitt liv. Ett annat ganska vanligt scenario var att män sa att deras fru eller en kompis tyckt att de borde prata med någon och tog upp en tummad papperslapp där frun skrivit vad de skulle säga, säger hon och fortsätter:
– Har man inte vanan eller modet att sätta ord på vad som pågår, då är det lätt att man drar sig undan, tystnar och försöker lösa problemen på egen hand. Kanske genom att dricka alkohol, distrahera sig med spel eller porr. Den yttersta och farligaste konsekvensen är att man faktiskt avslutar sitt liv.
Hur har vi då hamnat i det här läget?
– Jag tror att det har mycket att göra med sociala strukturer och med mansrollen. Det är någonting som vi sopar under mattan i vår kultur. Vi är så jämlika och jämställda. Men när man skrapar på ytan så visar det sig att det nog inte stämmer, säger Ullakarin Nyberg och fortsätter:
– Vi tröstar en flicka som slår sig, visar att det är tillåtet att vara ledsen. En pojke får oftare en klapp i ryggen, får höra att det inte var så farligt. Man försöker distrahera ledsna pojkar. Sen går det som en röd tråd genom pojkars och mäns liv. Det är tystnad, skam, rädsla och man biter ihop. Det tyckte jag själv var så berörande i de tolv intervjuer som vi har med i boken.
En av berättelserna i boken handlar om en äldre man vid namn Sven.
– Sven är 75 år. Han gick i pension, blev nedstämd och kände sig ganska vilsen, sålde huset och slutade arbeta. Han blev sen också utsatt för ett allvarligt bedrägeri, men berättade inte för någon. Beskrev det som att han kröp genom ett smalt rör med hullingar och inte kunde backa. Han kände sig väldigt naiv och skamfylld, försökte dämpa sin ångest med alkohol och hade också tankar på att avsluta sitt liv. Det som skyddade var att han inte ville utsätta sina barn för det. Till slut var det också för en son han berättade om bedrägeriet.
– Det är väldigt karaktäristiskt att man fortsätter för att bekräfta sin egen livslögn, fyller Ullakarin Nyberg på:
– Vi vet också via forskningen att män har svårare att kompensera för förluster av olika slag. Kvinnor är ofta betydelsefulla inom många olika sammanhang, medan män har alla ägg i samma korg. Man kanske bara pratar med sin partner om känsliga saker, eller har alla sina sociala kontakter via jobbet eller innebandylaget. Förlorar man det så är man mycket mer sårbar.
Så vad behöver då förändras för att läget ska förbättras? Ullakarin Nyberg minns en föreläsning hon hade på en mindre ort.
– Efteråt kom en man runt 85 fram och sa: ”Jag är en av dem du pratar om. Varje gång någon frågar mig hur jag mår, så säger jag att det är bra, fast det inte alls är det. Nu tänker jag ändra på det. Nu tänker jag börja berätta hur jag mår egentligen.”, berättar hon fortsätter:
– Man måste bestämma sig för att berätta. Man kan inte förvänta sig att någon ska fråga. Men det är också viktigt att andra faktiskt ställer frågan om man blir orolig över förändring hos någon som drar sig undan, som blir lite aggressiv eller börjar tacka nej till sociala aktiviteter. Då ska man aldrig vara rädd för att säga: Jag känner inte riktigt igen dig. Jag blir orolig. Kan jag hjälpa till?
Anna Lagerblad betonar också vikten av att våga fråga:
– Det finns en föreställning att man inte ska väcka den björn som sover. Man kanske triggar i gång någonting och sätter griller i huvudet på en person. Men ingen tar ju livet av sig för att någon har frågat om har man har tankar på att avsluta sitt liv. Så där ska man också våga vara lite modig.
Ullakarin Nyberg fyller i:
– Det är lite läskigt att ställa frågan, men det är aldrig någonsin så att man triggar igång någonting genom att fråga.
Hon påpekar också vikten av att kunna lyssna.
– Det behöver vi också öva på. Att sitta kvar, att lyssna klart. Att inte komma med en massa käcka råd och uppmuntrande tillrop. Tänka att det spelar roll att du och jag sitter här och pratar med varandra. Det kommer att kännas bättre av att vi delar din situation. Även om jag inte kan göra ett enda dugg för att hjälpa dig så ska man öppna upp och se på sig själv som en medmänsklig resurs.
Här finns hjälp
Om du vill prata mer med någon om dessa frågor kan du kontakta Hjälplinjen, en ny nationell stödlinje för psykisk hälsa och suicidprevention. Telefonnumret till Hjälplinjen är 90 390.
Akut
Vid akuta lägen eller vid tankar på självmord, ring alltid 112.
1177
Vårdguiden har en samlingssida med råd och kontaktuppgifter till psykiatriska akutmottagningar. Tel: 1177
TIPS!
I detta avsnitt av Seniorens podd kan du höra hela intervjun med Anna Lagerblad och Ullakarin Nyberg:
