Idag för 80 år sedan tågade folk ut på gatorna för att fira fredens återkomst. Några av våra läsare minns än denna dag i maj 1945.
Lill Höiem:
”Jag, var 8 år då freden efter andra världskriget blev kungjord över hela världen den 8 maj 1945, men i Narvik där jag bodde, härskade fortfarande 10 000 beväpnade tyska soldater. Befolkningen väntade fortfarande otåliga. Den 10 maj klockan 14:43 kom tåget från Sverige med de norska ”polititrupperna”, norska soldater utbildade i Sverige, till Narvik. Klockan 18:45 10 maj mottog norske överste O. Munthe Kaas övertaget av staden från tyska överstelöjtnant Reisscach vid Narvik järnvägsstation. ” Free at last”. Nu kunde segern firas.
Jag kommer ihåg att barnen fick karameller av de norska soldaterna, och de vuxna fick cigaretter. Alla var glada och det var ingen ordning på nånting. Jag har en minnesbild av en rysk fånge som släppts från fängelset. Han står högt uppe i luften med spretande armar och ben. En härlig och lycklig dag att minnas resten av livet.
Min make, också född i Narvik, fick arbete på ASEA i Västerås. Så nu har jag bott här i mera än 60 år.”
Kerstin Johansson:
”Jag var då fem och ett halvt år. Vi bodde på andra våningen i morfars hus. En dag kom min mamma hoppande glädjestrålande nerför trappan och ropade: Nu är det fred, nu är det fred! Ett mycket starkt minne ”
Barbro Törnblom:
”Häromdagen visade jag min dotter ett brödfat som mina föräldrar köpte i Stockholm den 7 maj 1945. Hon sa: Men mamma du måste skriva ner allting sådant så vi vet vad ni varit med om.
Mamma, pappa och jag gick av tåget på Centralstationen i Stockholm och vi möttes av en massa människor som trängdes och jag hörde en man som skrek åt min pappa att en sån här dag ska man inte ha ungar med sig.
Jag skulle fylla sex år den 16 maj. Pappa och mamma höll mig hårt i handen och på något konstigt vis kom vi fram till Kungsgatan och vidare upp på bron som går över gatan en bit bort.
Sen minns jag bara att vi stod på den bron och såg människor kasta papper ut från fönsterna och när papperna tog slut tog de toalettpapper. Jag har fortfarande kvar sådana blanka papper på vårt gamla dass som jag visar mina barn och talar om hur de blåste ner från fönstren.
Jag fick två rullar gröna serpentiner av en farbror som stod bredvid mig på bron.
Hur vi kom iväg från bron bland alla människor har jag ingen aning om men vi kom i alla fall fram till Vasagatan där pappa skulle träffa en man och mamma köpte kakfatet och fyra äggkoppar.”
Eivor Långström, f Sundquist:
”Jag var sex år och hade inte börjat skolan i Storuman i Lappland. Jag var ensambarn (sedan kom jag att få tre systrar), och minns barndomen som glad och trygg, omhuldad av min unga mamma, morföräldrar, mostrar och morbröder. och tant Agnes som var närmaste granne, hon satte vänligt maskrosor jag plockat i senapsglas…
Det där med KRIG var det ingen som förklarade, visst dundrade en farbror på radion, det passerade tåg med unga män som vinkade genom tågfönstren när tågsätt rullade förbi på väg mot norska gränsen förstod jag långt senare…
Min pappa minns jag inte mycket av från den tiden – han var en farbror som hälsade på . Han var i beredskapen, sa man.
Solen sken – himlen var blå – överallt i samhället hissades svenska flaggor. Tant Agnes ord minns jag: Spring hem och säg till mamma att nu kommer PAPPA hem!
Vad det betydde har ett långt liv någorlunda förklarat.”
Björn Fjellström:
”Jag var fyra och ett halvt år och lekte på gården. Då kom min mor ut på balkongen i trapphuset och ropade att det var fred. Får jag bananer nu, var min första fråga. Men det dröjde nog några år till.”
Bengt Borkeby:
”Jag är född och uppvuxen i en liten ort i södra Östergötland. Tisdagen den 8 maj 1945 kommer jag ihåg mycket tydligt. Vi hade kommit till skolan som vanligt straxt före åtta och väntade på att fröken skulle komma ut på trappan med skolklockan och ringa in. Men både hon och magistern kom ut på gården och sa att vi skulle samlas vid flaggstången. De hissade flaggan och talade om att i går var kriget slut. Vi fick sjunga psalmen Härlig är jorden och efter det var vi lediga från skolan hela dagen. Det fanns några stora lindar på skolgården och om jag kommer i närheten av en blommande lind på våren så kommer jag ihåg fredsdagen. Dessutom, vilken lättnad att inte längre behöva vara rädd för flygplan.
Det visade sig vara en kortvarig lättnad. I augusti kom ett allvarligare hot, atombomb mot Japan. Vi var hos mormor och morfar söndagen den 6.e på något slags kalas. Då pratades det mycket om att Amerika skulle fälla en ny sorts bomb över Japan. Man visste inte hur farlig den var, men en del hade sagt att jorden kunde spricka.”
Biss Schalling:
”Min moder födde mig på Pro Patria Stockholm maj 1945. Mödrarna fick tårtor dekorerade med fredsflaggor, berättar min mor.”
Lisa Beyer:
Min mamma som är född 1936 brukar berätta om just fredsdagen:
”Magistern i Kampingemåla folkskola bad oss elever följa med ut på gården. Han hissade flaggan och vi elever stod i en ring runt flaggstången. Vi sjöng Du gamla du fria. Efteråt sa Magistern att nu barn får ni gå hem. ”
Eva Göransson Apelqvist:
”Jag föddes den 7 maj 1945, sent på eftermiddagen i Göteborg så några minnen från den dagen har jag inte. Har däremot fått berättat för mig om den dramatiska färden min mamma upplevde på väg till KK 1. Taxin hade svårt att komma fram bland alla människor som var ute på gatorna och firade i glädjeyra.
Barnmorskorna på förlossningen önskade att jag skulle döpas till Fredrika eftersom en del pojkar döptes till Fredrik men jag är så nöjd att min mamma stod emot för jag trivs med mitt namn Eva. Har alltid varit stolt över att just kommit till världen den dagen som en liten fredsängel!”
AnnaLena Carlson:
”Jag var fem år och hade varit med min mamma nere på stan runt Stureplan i Stockholm. På väg mot spårvagn 10 överraskades vi av ett folkhav. För att skydda mig tog mamma spjärn mot en husvägg och placerade mig mot väggen. Jag kunde då stå trygg mellan henne och väggen till dess vi kunde ta spårvagnen hem.”
