Franske författaren Didier Eribon har skrivit en bok om sin mammas sista tid i livet. Det fick honom att fundera över upplevelsen av att bli gammal. Och vem som ska föra ens talan när man inte längre kan göra det själv?
I hemlandet Frankrike är Didier Eribon ett känt namn sedan länge. Som filosof, sociolog och författare har han gjort sig känd för att analysera och reflektera över saker han ser i sin omgivning. I senaste boken En arbetarkvinnas ålderdom, liv och död skriver han om sin mammas sista tid i livet. Vi får följa hur hon får allt svårare att klara sig och till slut får flytta in på ett äldreboende. Hon vill inte, men varken Didier eller någon av hans bröder ser till slut någon annan utväg. De bor alla långt ifrån henne och det blir alltmer uppenbart att hon inte klarar sig själv. Till slut tystnar hennes protester när alla i hennes omgivning övertygar henne om hur ”bra” allting kommer att bli.
Väl inflyttad på boendet ringer hon till Didier och gråter. Hon säger att personalen misshandlar henne, att hon inte får gå ur sängen och att det är fruktansvärt där. Efter bara sju veckor på boendet dör hon.
– Mamma skickade meddelanden till mig och klagade på hur hon behandlades. Ingen kom och stängde fönstret när hon frös eftersom det inte fanns tillräckligt med personal. Detsamma gällde duschen. Två vårdare behövdes för att hjälpa henne med det och eftersom de inte var tillräckligt många var det bara möjligt en gång i veckan. Jag blev upprörd. Detta var ett offentligt äldreboende och de offentliga tjänsterna i Frankrike (hälsovård, sjukhus, äldreomsorg) är skandalöst underfinansierade vilket leder till oacceptabla situationer. Jag hade inte vetat om detta förrän nu och jag upptäckte det lite i taget med varje meddelande från min mor, säger Didier Eribon.
Han uttrycker det som många anhöriga precis har känt när en närstående behöver hjälp och det fungerar långt ifrån optimalt. Det här känns inte bra! Men hur ska man göra, vad är alternativet? När det inte längre går att bo hemma ens med hemtjänst. Och när personalen på boendet inte räcker till. De hinner helt enkelt inte se till att alla får komma upp och kanske till och med komma ut i friska luften en stund varje dag.
Som den filosof han är analyserar Didier Eribon varje skeende i sin mammas sista tid. Vad gör allt det här med henne som person och vad gör det med den som står bredvid? Vad är kvar av ens jag när det inte längre spelar någon roll vad man själv vill?
”Hon hade dömts till ofrihet och vad hon tyckte spelade inte längre någon roll.”
Så skriver han i boken. Han reflekterar också över det politiska perspektivet. När man som äldre inte längre kan föra sin egen talan, vem ska då göra det? Hur kan människor mobilisera när de inte längre har rörlighet eller förmåga att tala och därmed säga ”vi”? Vem gör deras röster hörda?
– Detta är utgångspunkten för min bok. Jag har länge funderat på möjligheterna till politisk handling. Vem kan göra sin röst hörd i det offentliga rummet? Vem kan konstituera sig som en grupp som mobiliserar och agerar kollektivt? Vi kan räkna upp kategorier som organiserar sig för att kunna tala och säga ”vi”. Det finns en arbetarrörelse, en kvinnorörelse, en antirasistisk rörelse, en HBTQ-rörelse, och så vidare. Men för äldre människor som förlorat sin fysiska autonomi är det omöjligt.
Tankarna och åsikterna finns fortfarande där hos Didiers mamma –men hur ska hon kunna nå ut? Hur ska någon i hennes situation kunna göra det?
– De meddelanden min mor brukade lämna till mig var i högsta grad politiska. Eftersom de egentligen var en protest mot situationen på ålderdomshemmet. Men hon var isolerad i sitt rum och hennes protest hade bara en mottagare – jag. Och det är likadant för alla i samma situation som hon. De är många, men deras röster kan inte bilda en kollektiv röst. De behöver någon som gör det åt dem. ”Att göra deras röster hörda” var redan Simone de Beauvoirs projekt i sin bok Ålderdomen som kom ut 1970. Det är den roll som författare, konstnärer och intellektuella kan spela. Det är den roll jag vill att min bok ska spela.
I takt med att boken översatts till flera språk och Didier Eribon rest runt och pratat om den – han var bland annat i Sverige i november 2024 och pratade på Kulturhuset i Stockholm – har han fått reaktioner från läsare i flera länder i Europa. Alla vittnar om samma sak – att de känner igen sig i det han beskriver. Situationen ser likadan ut i de flesta länder i Europa.
När mamman varit på boendet i en och en halv månad ringde en doktor till Didier och sa: ”Er mor vill inte längre äta, hon vill inte längre dricka eller prata. Vi kommer att flytta henne till palliativavdelningen imorgon”.
Det här är också något som många närstående sett ske. Att den äldre ger upp. Inte vill längre. Slutar äta och dricka och låter sig falla in i en passiv dvala. Franska geriatriker har myntat ett begrepp för det här – bortglidningssyndromet. Man slutar kämpa, ger upp och låter sig glida bort.
Bort från ett liv man inte längre har makt över.
Skyddas äldres mänskliga rättigheter?
Äldre personer omfattas lika mycket av mänskliga rättigheter som alla andra. Naturligtvis. Men hur ser det ut i verkligheten? Inom äldreomsorgen, skyddas äldres mänskliga rättigheter där?
Institutet för mänskliga rättigheter släppte rapporten Hemma är någon annanstans lagom till internationella äldredagen den 1 oktober 2024. Man hade undersökt hur det stod till på ett antal särskilda boenden i Sverige.
Fyra av de grundläggande mänskliga rättigheterna valdes ut: rätten till värdighet, rätten till delaktighet och social inkludering, rätten till privatliv och rätten till icke-diskriminering. Sedan intervjuade man ett 50-tal personer på åtta särskilda boenden i olika kommuner i Sverige, från norr till söder. Såväl äldre, chefer som omsorgspersonal fick svara på frågor.
Tyvärr blev slutsatsen att det fanns brister på alla de fyra punkterna. Fredrik Malmberg, direktör för Institutet för mänskliga rättigheter, sa i en tidigare intervju till Senioren:
– Många beskriver en tristess och att tillvaron saknar mening. Synen på äldre personer är ofta att mat, hygien och tak över huvudet är det som ska tillgodoses. Men det räcker ju inte för att skapa mänsklig värdighet.
Han beskrev också hur flera som läst rapporten reagerat på att de inte tidigare tänkt på äldreomsorgen utifrån perspektivet mänskliga rättigheter.
För att få till en förändring tror Malmberg att ett perspektivskifte måste ske. Att man i stället för att se på de boende som ”brukare” ska se dem som personer som ska vara delaktiga.
Det finns ett antal rekommendationer i rapporten för hur man kommer till rätta med problemet. Bland annat att Sverige bör verka för en äldrekonvention i FN, som kopplar till mänskliga rättigheter.
Det krävs en förändring hela vägen från FN och ner till boende och personal på äldreboenden för att äldre ska respekteras.
