Så är det för Ruth att bli äldre i Sverige
Ruth i mitten, uppvaktas av vännerna Ulla-Britt Edlund och Birgitta Sjöberg, på sin 94-årsdag.
Personligt | Matilda Matsson

Så är det för Ruth att bli äldre i Sverige

Matildas berättelse om Ruth som snart fyller nittiofyra år och nyligen har flyttat till ett äldreboende.

Publicerad 2014-04-23

Ruth föddes 1920 i den tyska staden Lieberose. Där hade hennes pappa ett tegelbruk. Under barndomen hade äldre en annan mening för henne. Hon skrev till exempel uppsats i skolan om att hon skulle gifta sig med skohandlarens pojke  när hon blev äldre och hon hade en äldre klasskamrat som beskyddade henne. Hon var också medveten om sin ställning som den äldre av syskonen och kände ansvar för sin lillasyster men också starka känslor när lillasystern blev utbjuden trots att det var Ruth som var den äldre.

Ruths mormor bodde hemma hos familjen, lagade mat och hjälpte till med hushållssysslor och barn. Hennes mormor hade dålig syn så Ruth och hennes lillasyster gjorde henne sällskap på promenader i parken. När mormorn blev sjuk hjälpte Ruth doktorn, för hennes mamma tålde inte se sprutor och blod. Mormorn dog hemma när hon var i sjuttioårsåldern.

Under ungdomsåren i Berlin bodde Ruth hos sin faster och hennes man och skötte deras hushåll. Ibland kom parets föräldrar, som kallades de äldre, på besök. De var i nittioårsåldern, bodde i egen lägenhet och hade hemhjälp.

Omvårdnaden om sin mormor påverkade starkt ett tidigt beslut att bli sjuksköterska. Sjuksköterskeutbildning påbörjades i Berlin men kunde inte fullföljas på grund av Nürnberglagarna. Som flykting i London tog Ruth engelsk sjuksköterskelegitimation och som invandrare i Sverige; svensk sjuksköterskelegitimation på Sophiahemmet i Stockholm. Hon arbetade på Radiumhemmet och andra sjukhus i Stockholm. På Laborantskolan var hon sjukvårdslärare fram till pensionen. Hon kände samhörighet och gemenskap med sina kollegor och idag tänker hon ofta på den tiden och saknar umgänget och gemenskapen.

Upplevelsen av att vara äldre kände Ruth när hon inte längre kunde cykla och när hon en dag inte kunde simma på grund av stela axlar. Hon kände sig gammal och gammaldags när hon skulle prova på internets kommunikationsmöjligheter och andra sociala medier. Det är klart att hon är gammal som 90+ men hon känner inte så. Det beror på omständigheterna och på andras bemötande. De som känner henne, ser henne inte som gammal. ”Det värsta var när jag började glömma”, säger Ruth. Hon tycker ändå att det är ”utståbart” att vara gammal och att det beror på en själv hur man blir behandlad. ”Jag har tur”, säger Ruth. ”Mitt namn baklänges blir tur!”

Ruth fyller snart nittiofyra år och har nyligen flyttat till ett äldreboende efter att ha bott själv i en villa i trettio år, varav tjugofem år som änka. Att vara äldre betyder idag att hon vill mycket mer än hon orkar. En vanlig dag läser hon tidningen och promenerar. Äldre är inte produktiva, säger Ruth. ”Många som bor här är trötta och det är tråkigt. Föreningar kan stimulera till att vara mer aktiv men idag behöver jag sällskap om jag ska någonstans. Det är trevligt med vänner – inte bara ledsagare – och vänner saknar jag. Jag har vänner som också bodde på hem men de lever inte längre. Jag vill undvika att bo på institution men det är praktiskt. Man får hjälp. Det är säkrare. Man ska vara tacksam. Jag behöver inte oroa mig. De (personalen) får göra som de vill och då blir det inga problem. Hjälpen är trevlig och jag kan vara mig själv. Vi kommer överens. Det är inga problem. Man behöver inte gå upp tidigt. Det är bra men när jag bodde på institution (sköterskehem) var man mer alert för man visste vad som väntade. Idag är jag slö – vad heter det? – institutionaliserad!”

”Min mormor såg dåligt och kunde inte gå ut själv. M (en kvinna på äldreboendet) påminner om mormor. Hon ser också dåligt. Hon är mycket trevlig. Jämfört med henne (mormor och/eller M) så är det bästa att jag kan gå själv med rullator. Jag kan uträtta saker. Jag kan räkna.”

”Äldre kan passa barn. Jag skulle kunna laga mat…men jag får inte… bäst att bo hemma. Det är inte roligt att behöva hjälp men nödvändigt. Har så ont i axlarna. Behöver hjälp med kläderna ibland.”

”Sämsta är att vara beroende och vara orolig för att göra något dumt.” Ruth känner frustration över att inte kunna göra vad hon vill. Hon hoppas på att bli bättre i axlarna. Hon behöver kontakt med yttervärlden. Om hon inte kommer ut och får känna tillhörighet blir hon deppig. Att känna glädje är svårt men det är viktigt att bli väl bemött och inte bli undanskuffad och utanför.

Sorgen håller hon för sig själv och då återupplever hon hemska saker som har hänt och ser sitt liv som i en film. Hon har starka drömmar och kan falla ur sängen. Ruth vill inte vara ensam hur länge som helst. Hon vill ha en vän. Kärlek känner hon till familj och barn. Känsla av irritation och ilska får henne att tänka på jobbet. Hon tänker på hur patienter reagerar och håller med om att hon kanske har ett mer professionellt förhållningssätt till att bli äldre beroende på tidigare yrkesliv.

Matilda Matsson

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2024 Senioren - När insidan räknas