Jag satt en lördagsmorgon och åt en lång sen frukost, min man vid andra änden och jag på motsatt sida, som i familjen Adams ungefär, ni vet känslan av utrymme när barnen flyttat ut och servetten ligger kvar från måltid till måltid. Ibland tandpetaren med. Det är helt klart ett ålderstecken men ganska trevligt sådant. Det man lagt nånstans får ligga kvar. Det tar tid att vänja sig vid sånt också. Egentid och ordning på grejerna. Så himla fort det gick från att vara mitt uppe i fixande med barnens alla skeenden, från att äntligen fixat högstadiet och fixat eget kontokort, till övningskörningen och studentfesten och sen alla val vad de ska läsa, resa eller jobba. Hua, ingen längtar väl tillbaka till det jäktet. Det är bara en förlängning av stökiga tonårstiden. Man vill ju framåt hela tiden, med barnen och sig själv så att man blir färdig liksom. Den där lördagsmorgonen kände jag mig så färdig med barnuppfostran och till och med barnbarnens växt och vilja kändes bra och jag njöt av långsamhetens lov och Nyhetsmorgon i bakgrunden, tidningen framför kaffet, vilande på servettstället för bästa synskärpan, ja synen blir ju mer att ” ställa in” liksom nuförtiden när jag plötsligt läser rubriken; Bill Gate skiljer sig då hans fru och han inte känner att de kan utvecklas som par längre.
Jag dricker ur kaffet, tackar mannen som alltid gör frukost, pussar honom på hjässan och säger att jag går ut i trädgården. Det var något som gnagde i mig, jag visste inte vad. Då brukar en tur i trädgården vara bra, lite pill med klohackan ger alltid tid för reflektion. Jag som fyller 64 i höst, börjat ta ut allmän pension men jobbar som både timanställd och i egen firma (max halvtid) och blev mormor samtidigt som yngsta barnet gick mellanstadiet, mormor och mamma på samma gång och sen inom 15 år fått en hel drös med barnbarn, tyckte att det gick snabbt till att börja närma sig pension. Vid 55 var det långt fram, men vid 60 började nåt gro och nu; nu ser jag fram emot pensionstillvaron på heltid.
Väl ute i vår trädgård vilade jag ögonen på bofinken, så söt och brunröd om den trinda lilla magen, där den pickar resterna av fågelbordet vi glömt ta in. Så kom jag på vad jag tänkte! Visst är det ofta så att när man inte vet vad man känner eller tänker då gör man nåt med händerna och så liksom sköter hjärnan kluririet och vips så är tanken klar!
Varför vill Bill Gates utvecklas mer som par efter 3 barn tillsammans och miljardbolag? Borde inte han vid hans ålder (läser han är 67) fått insikten att utveckling kan vara att stå stilla. ” Att stå stilla, redan det är en framgång” sa nån vem det nu var. Ni får googla vem. Det gillar ju vi som är 60+. Tänk om google funnits när vi växte upp på 50-60 talet. Nä, vi fick vara nöjda med Humle o Dumle i sitt skafferi, i svart vitt. Inte underligt vi konsumerar nyheter och bläddrar bland kanaler och googlar. Nåja, tillbaka till Bill Gates. Så synd om honom som inte erfarit detta enkla, att bara vara och stå stilla och tvärtom avvecklas lite, är ju underbart. Att reflektera, fundera, läsa bakåt och höra nyheter och känna; kul men nu får nån annan ta över utvecklingen för jag vill stå still och pussa mannen på hjässan, rätta till servetten och ha tid att se bofinken trippa på gräset. I det lilla sker utveckling, inuti mig. Inuti oss människor händer storheter. Vi behöver inte sträva efter utveckling då den kommer av sig självt. Om vi törs låta oss downshifta, rensa bland överflödiga grejer, avveckla vissa grejer, jobb och uppdrag. Livet blir ju likt champagnen bättre om vi bara snurrar på den några varv ibland och låter den ligga till sig. Och kärleken Bill Gates, har inget med utveckling att göra. Den växer om man törs stå stilla lite.
Läsartext Annika Sabelsjö
