Du kan konservera tid. Men du kan också bli av med den konserverade tiden. Bodil Jönsson skriver om det här.
Kan man konservera tid? Ja, man kan faktiskt det.
Bara tänk på hur du har det där hemma. Du har möblerat och möblerat om. Målat och målat om. Sytt och snickrat och skapat och kombinerat och förbättrat och lagat. Investerat i ny teknik och nya verktyg. Och städat och fejat i alla dessa ständiga försök att få till en rimlig ordning och hålla något så när rent.
Allt detta har tagit mycket tid. Fast den tiden har inte bara försvunnit – den finns liksom kvar inbyggd i ditt ”hemma”. Konserverad.
Allt där talar tillbaka till dig om det som varit. Vilket både fungerar som påminnare och skapare av sammanhang. Typ: ”Det var det här vi gjorde ihop med Urban – tänk att det håller än?!” Eller: ”Kommer du ihåg hur varmt det var den sommaren då vi skaffade markiser?” Eller: ”Jag gjorde ju en till Annika också när vi ändå skulle ha den här.” Eller: ”Det var där jag satt när jag kom på vart jag ville resa.”
Själv upplever jag mitt hemma inte bara som en plats utan också som ett antal olika tider. Först av dem alla är
1) revirtiden. I hemmareviret kan jag ju vara mig själv. Rakt upp och ner. Fri utan att känna mig instängd, fri att göra vad jag vill, fri att tänka vad jag vill. Hemma fungerar också som 2) ställtid – en möjlighet att ostört ha tid till att ställa om mellan det ena och det andra. Under ställtiden kan man inte bara byta yttre kläder – man kan också byta om på insidan genom att reflektera över det som varit. Och ha tanketid framåt för planering eller till och med drömmar, vilket är en vida underskattad del av livet.
”Revirtid” och ”ställtid” behöver vi ha både var för sig och tillsammans.
När många viljor och tidsperspektiv ska rymmas under samma tak krävs det mycket god vilja och många kompromisser. Förr dominerade det gemensamma helt. Av nödtvång. Man hade mindre yta att röra sig på, det var få som hade ett eget rum, det fanns bara en tv-kanal, etc.
Numera ryms också 3) o-tiden där hemma, en som helt och hållet är individuell. Under den kan var och en över nätet träffa andra utanför hemmet. Eller bara stänga in sig i sin egen bubbla. Man befinner sig på samma plats, men man delar definitivt inte tid under o-tiden.
Tillbaka till det jag började med: 4) den konserverade tiden. Den verkar så trygg och inbyggd, men inte ens den är säker. Man kan faktiskt bli av med den.
Den insikten brände till i mig när jag stod och konserverade tid av bara den genom att olja in utemöbler och måla metallstativ så det blänkte. Det omskötta utstrålade ett välmående i klass med min inre tillfredställelse. Och solen sken, alla försommarens dofter omgav mig, fåglarna sjöng, livet lekte och jag kände mig rakt upp och ner nyttig. Vad mer kan man begära?
Men då, just då, när jag mådde som allra bäst slog det ner som en blixt inuti mig: också detta är ju precis tvärtom mot hur de har det i Ukraina! Den massiva förstörelse som de invaderande ryssarna utövar är inte bara förödande i stunden och för framtiden. Den utgör också en stöld av konserverad tid.
Bärsärkagången inte bara mördar människor, raserar hus och hela byar och städer – den tar också ifrån ukrainarna all den tid som de och deras förfäder hade konserverat i det som nu smulats sönder. Likväl hör vi den ena hemvändande ukrainaren efter den andra säga: ”vi ska bygga upp det här igen. Alltihop! Bara sedan ryssen aldrig mer kommer tillbaka … ” För människan ger inte upp. Varken sin framtid eller sin önskan att skapa något som längre fram finns bevarat från det förflutna.
BODIL JÖNSSON är fysiker, författare och professor emerita i rehabiliteringsteknik. Hon är även hedersdoktor vid Göteborgs universitet.
