Vi är lika i sorgens ögonblick
Foto: Ulrika Palmcrantz
Krönikor | Annika Hagström

Vi är lika i sorgens ögonblick

Den här hösten är inte lik någon tidigare höst eller vår eller sommar eller vinter. Den här hösten är annorlunda. Allt är annorlunda.

Tidningen Senioren
Publicerad 2019-10-30

Det blev inte några äpplen på träden i år. Inte ett enda ett.
Nattfrosten tog blommorna med sig in i kylan och lämnade efter sig fem ståtliga äppelträd utan ett enda litet äpple. Det har aldrig hänt förut.
Den här hösten är inte lik någon tidigare höst eller vår eller sommar eller vinter.
Den här hösten är annorlunda. Allt är annorlunda.

Jag går upp på övervåningen i det som en gång var vårt gemensamma hus, fast besluten att påbörja städningen efter dig. Mitt rationella jag säger att det är det enda rätta. Det har redan gått många månader sedan vi tog avsked av dig. Och på ett sätt kan man säga att allt gått bra – hittills. Vad man nu menar med det.
Jag öppnar garderobsdörren och plockar ner några av dina tröjor från hyllan. De är gröna och grå. Ett par grova skor tar jag också med mig. Jag är fast besluten att påbörja det nya livet med ny ordning och reda bland pinalerna.

Två stora bärkassar står redo på sängkanten. Jag viker ihop tröjorna … biter ihop och börjar lägga ner dina kläder i kassarna. Då är det som en störtflod av känslor väller över mig och tårarna bara rinner. Jag kan inte med bästa vilja i världen hejda det som sker. Det som händer nu sker utom min kontroll.

Kvällen som följer liknar inte heller den något jag tidigare upplevt. Som i en film spelas delar av mitt liv upp i mitt inre. En inspelning i Kista hemma hos ett par som mist sin tolvåriga dotter i en bussolycka i Måbydalen dyker upp i minnet. Försiktigt steg jag in i flickans rum som pappan ville visa mig. Ingenting hade ändrats sedan flickan bodde där. Böckerna på skrivbordet låg uppslagna, nallen var nerbäddad i sängen. Bara resväskan, som kommit tillbaka till familjen efter olyckan, låg på sängkanten, oöppnad.
Man vill inte ändra någonting, sa den sorgsna pappan.
Det var bilden av pappan och det orörda flickrummet som fick mig att inse hur lika vi är i sorgens ögonblick. Att inte vilja ändra något är helt enligt sorgens egen dramaturgi. Det sa mig de trettio år gamla minnesbilderna.

Jag går ner för den knarrande trappan, förbi de stora stövlarna i hallen, förbi vedhögarna under vedspisen, förbi klockan som säger ding dong varje timme och går ut på gräsmattan som haft påhälsning av vildsvin under natten. Jag tyckte jag hörde dem i mörkret men trodde jag drömde.

Innan jag tar farväl av torpet går jag ner till tujan som du planterade en gång för länge sen. Den växer ända upp till himlen nu. Och vid dess fot finns hjärtat av rosor som fanns vid din kista. Slitet nu – men ändå vackert.
När jag kommer in till stan går jag till din gravplats som ligger helt nära min port. Trädet intill graven som blommade så rikt på försommaren dignar nu av små gulröda hårda äpplen. Äpplena har flyttat hit. Jag tror de kallas paradisäpplen.

Annika Hagström

 

Tidningen Senioren
Publicerad 2019-10-30

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2024 Senioren - När insidan räknas