Annika Jankell är en av våra mest kända programledare som numera har det populära Melodikrysset under sina vingar. Privat har hon gått igenom mycket och det har lärt henne att välja sina krig.
I år genomfördes Nationaldagskrysset live på Skansen för första gången med Annika Jankell och parhästen Anna Charlotta Gunnarsson. Varannan vecka under året har de ansvar för varsitt Melodikrysset i radion men den 6 juni gjorde de alltså ett tillsammans framför publik.
– Ambitionen är att det ska bli lite som Kalle Anka på julafton, säger Annika. En trygg lägereld att samlas kring.
Annika Jankell
Familj: Döttrarna Félice och Happy, två barnbarn.
Bor: Utanför Stockholm, flyttar snart in till stan igen.
Gör: Programledare för Melodikrysset i Sveriges Radio, en av grundarna av Wakai, ett nätverk för kvinnor i medelåldern och uppåt. Ambassadör för Alzheimerfonden, Alexandra – för kvinnor och hälsa, Flicka (ett projekt inom Svenska FN-förbundet).
Läser just nu: Kött av David Szalay. Fantastisk!
Lyssnar på: All tänkbar musik och ljudböcker.
Drömmer om: Fred på jorden (nu kan man säga det utan att låta klyschig). Sen drömmer jag alltid om nyp-mig-i-armen-kickar i form av möten, mat, kärlek, resor!
Melodikrysset med sina 1,3 miljoner lyssnare varje vecka är kanske en av få ”lägereldar” vi har kvar, något många lyssnar på och också gör tillsammans. Ofta över generationsgränserna vilket Annika tycker är glädjande.
Men när hon först fick frågan om hon ville bli programledare för Melodikrysset tvekade hon en aning.
– Jag trodde att det fanns en redaktion som gjorde krysset och blev lite perplex när jag insåg att det var jag själv som skulle göra det, säger hon och skrattar.
När hon sedan fick veta att hon skulle göra programmet med Anna Charlotta Gunnarsson var det inte längre något att tveka om. Klart hon skulle säga ja!
Vilket Annika ofta gör till saker. Hon är inte den som räds att prova nytt. Sedan åtta år tillbaka driver hon även Wakai tillsammans med en grupp andra, en plattform för kvinnor i medelåldern och uppåt. Wakai är japanska och betyder ”young at heart”.
– Det är lite som en arbetsförmedling för kvinnor kan man säga. Syftet från början var att lyfta en intressant målgrupp. En rätt osynlig grupp men som har en massa erfarenhet och inte ska gömmas undan. Det är mycket som händer i livet då, barnen flyttar ut, man kanske har föräldrar som blivit gamla. Men det är samtidigt ens ”time to shine”. Nu ska man dra nytta av allt man lärt sig genom livet. Och det är fler kvinnor än män som startar något nytt i den åldern.
Kuppade in minnestest
Annika har själv befunnit sig precis där. Med unga vuxna barn som då och då behöver stöttning och samtidigt en mamma som behövde alltmer hjälp i tillvaron.
– Allt började 2016. Mamma bodde hemma och klarade sig själv. Men så föll hon och bröt höften. Efter det började jag märka subtila saker. Hon som alltid varit så noga med räkningar, plötsligt kom post från inkasso. Och hon kunde köpa tre kartonger ägg men inget bröd. Till söndagsmiddagen kunde hon koka tre potatisar fast vi var tio personer.
Först tänkte Annika att det var stress eller trötthet. Hon försökte hitta förklaringar till mamma Kerstins konstiga beteende. Hennes starka mamma som alltid, alltid funnits där för henne. Som varit så närvarande även under Annikas två döttrars uppväxt. Men snart blev konstigheterna lite för många. Det gick inte längre att hitta bortförklaringar till allt.
– Jag ville att mamma skulle göra en minnesutredning men visste inte hur jag skulle få henne att gå med på det. Men jag visste att hon tyckte mycket om sin husläkare så jag gjorde en liten kupp. Jag bad honom att kalla henne till en hälsocheck och då passa på att göra ett initialt minnestest.
Alzheimers sjukdom
Annika följde med när dagen kom. Mamma Kerstin klarade frågorna hyfsat bra men när hon skulle rita en klocka och sätta dit visare blev det svårare. Hon fick remiss till en större minnesutredning och fick så småningom diagnosen Alzheimers sjukdom.
Först bodde hon kvar hemma med hjälp av hemtjänst men snart bestämde sig Annika för att flytta hem till sin mamma. Hon stod inte ut med att se hur allt föll runt omkring henne.
– Mamma blev orolig. Hon hade mycket integritet och det var jobbigt att det kom hem olika människor. Människor hon inte kände.
Mamma till sin mamma
På dagarna när Annika var i väg och jobbade kom hemtjänst och hjälpte till. Det fungerade bra, i alla fall bättre.
– Jag blev verkligen mamma till min egen mamma. Vissa moment var jobbiga i början, som att duscha sin egen mamma. Men vi var i symbios och bytte successivt roller med varandra. Det var både vackert och vemodigt.
När Kerstin blev allt sämre och började blanda ihop garderoben med toaletten försökte Annika få ett boende till henne.
– Jag kämpade som en iller. Ordet ”livskvalitet” återkom hela tiden från biståndshandläggarna, att den skulle vara bättre hemma. Och man talade över huvudet på mamma.
Att det här med att bli talad över huvudet på skulle drabba hennes mamma kändes så fel för Annika som beskriver Kerstin som någon som alltid såg den som satt längst bak i klassrummet, den som inte hördes eller syntes. Som lärde sina barn att respektera alla människor.
– Hon lärde mig och brorsan att alltid duka fram en extra tallrik ifall någon som behöver kommer. Hon fick oss att se andra och förstå att livet kan te sig väldigt olika för olika människor.
Fick plats på boende
Till slut fick Kerstin i alla fall plats på ett boende. Annika hade besökt många och valde ett där det doftade kanelbullar i köket och där en man i personalen odlade blommor på balkongen. Den mannen kom på Kerstins begravning, senare.
Men även om det kändes som ett bra boende var det oerhört smärtsamt för Annika att lämna sin mamma där.
– Som anhörig känner man nästan att man begår ett övergrepp, samtidigt som man vet att det är det bästa man kan göra. Mamma vande sig ändå relativt snabbt. Vi gjorde mysigt i hennes lilla lägenhet och satte upp fotografier på väggarna. Jag var där nästan jämt de fyra år hon bodde där. När hon väl somnade in hade jag varit vaken i tre dygn. Hon somnade till slut i min famn. Jag satte på henne finklänningen och blomsterkrans. Det var tungt när de hämtade henne sen. Hur förberedd man än är har man aldrig beredskap för alla känslor som väller upp.
”Lite kompasslös är jag”
– Mamma har alltid varit min andra lunga. En bästa vän, en klok famn. Någon man kunde prata med allt om. Men hon har ingjutit så mycket kraft i mig så jag klarar mig. Fast med en tomhet i mig som inte syns utanpå. Lite kompasslös är jag.
Ju längre ett liv pågår, desto fler sår får vi. Saker händer, en del som gör ont.
– Jag tycker att man ska bära sina sår som medaljer. Det är mitt mantra i livet. Någonstans vill jag tro att man lär sig något av allt. När man går igenom tuffa grejer blir man också lite coolare kring småsaker. Man lär sig att välja sina krig.
Mötte Thorsten Flinck
Hon vet vad hon talar om. Rubrikerna kring hennes privatliv har varit många genom åren och hon har likt en tigermamma försökt skydda sina döttrar från den här biten.
I början av 90-talet mötte Annika Thorsten Flinck som då var en av landets mest hyllade skådespelare. Ingmar Bergman handplockade honom till huvudrollen i sin uppsättning av Misantropen på Dramaten 1995.
Annika och Thorsten möttes på Dramatentrappan när Annika skulle göra en enkät till ett program. Thorsten var en av de tillfrågade. Efter det ringde han Annika, flera gånger, och lämnade meddelanden på hennes telefonsvarare.
– Jag trodde först att han ville ha betalt för den där enkäten och försökte glida undan. Men när han ringde tredje gången tänkte jag att nu måste jag svara, säger hon och skrattar.
”Valde inte en narkoman”
De blev blixtförälskade och fick två döttrar, Félice och Happy Jankell, som båda är skådespelare idag. Men Thorsten försvann sedan alltmer ner i ett tablettmissbruk och Annika har i princip från första början varit ensamstående med sina döttrar. Löpsedlarna om Thorsten blev många och det var dem hon gjorde allt för att skydda sina döttrar ifrån. Det hände att hon kastade sig i en taxi och hämtade dem i skolan för att de inte skulle råka få syn på dem på vägen hem. Men finns det något som gör Annika arg så är det när någon undrar ”hur hon kunde skaffa barn med en narkoman”.
– Folk är så aningslösa ibland och tror sig veta saker de inte har en aning om. Jag valde inte att skaffa barn med en narkoman. Jag träffade en vacker själ som sedan gick vilse i ett missbruk. Hade jag inte träffat Thorsten hade jag inte fått det finaste jag har, mina döttrar. Och nu finns det två barnbarn också. Jag är så lycklig och tacksam.
– Visst, jag fick ta allt själv, försörja och uppfostra barnen. Men jag tyckte bara att det var fint. Mamma sa alltid: ”Det löser sig”. Och det gör det. När hon sa så sjönk mina axlar alltid.
Dags för nytt kapitel
Idag är döttrarna Annikas beskyddare.
– De kan ringa och säga: ”Nu tar du en taxi hem, mamma. En vanlig taxi, inte en Uber.”
Hon har i många år levt i en relation med musikern Ronnie Åström men de har nyligen valt att gå skilda vägar.
– Jag är på en bra plats i livet. Jag håller på att ömsa skinn och ska flytta tillbaka till stan. Det är dags för ett nytt kapitel. Jag är nyfiken på nytt nu!
Den nya bostaden ska helst ha en stor social yta så att det finns plats för många. Så trivs Annika bäst, med många runt middagsbordet.
– Men jag är trygg i mig själv och älskar också att vara ensam. Jag har börjat sjunga i kör också. Ledaren är fantastisk! Hon får oss alla att tro att vi är Whitney Houston.
Röster om Annika
Anna Charlotta Gunnarsson, kollega Melodikrysset:
”Det första jag tänker på med Annika är gapskrattet. Förutom att vara en fantastisk vän och musikfantast är hon också en av de roligaste människor jag vet. Vi fann varandra i mitten av 90-talet och har haft oerhört kul ihop sedan dess. Det är en ren ynnest att göra Melodikrysset med henne, våra spånmöten är som små vulkanutbrott av kreativitet och fnissattacker. Annikas humor är i toppklass och lika bra är hon på att bottna i svåra saker. Hon är analytisk och empatisk. Våra fyra år på krysset har ytterligare svetsat oss samman. Jag älskar Annika.”
Marie Göranzon, vän:
”Annika är en mycket central gestalt i mitt liv och i min familj. Mitt barnbarn Vincent är kusin med Annikas barn, så vår historia sträcker sig långt tillbaka. Vi har firat många jular tillsammans där jag har varit tomte. Jag tänker alltid på Annika som en god vän både i glada och svåra stunder. Hon är en av de människor som betytt mycket för mig genom livet och som jag känt en stark gemenskap med. Man har ju inte så många sådana människor, kanske en fem-sju stycken. Hon är en sådan för mig och det tror jag att hon vet.”
