Har du syskon? Skulle du önska att ni fick bättre kontakt? Systrarna Jeanne, Gabrielle och Anna har hittat sitt eget sätt - och vill inspirera andra. Läs deras - och expertens - tips för en bra relation.
Tre gånger i veckan, året runt, brukar de tre systrarna, alla SPF Seniorerna-medlemmar, ses och prata via skärm. Måndag, onsdag och fredag kväll mellan klockan 18 och 19 turas de om att ringa upp.
När systrarna för ovanlighetens skull möts hemma hos Gabrielle är det åtta månader sedan de sågs sist, fysiskt. Anna, den yngsta, bor relativt nära. Äldsta systern Jeanne har tagit bussen de 45 milen till Stockholm från Söderåkra söder om Kalmar.
– Typiskt för oss som systrar idag är att vi håller samman. Och vi har känt att det vi gör och har gjort är så bra att vi gärna vill missionera lite. Syskonrelationen är den längsta vi har och kan betyda mycket. Även om syskon har olika bakgrund och förutsättningar är det värt att kämpa för en bättre kontakt. Men det krävs att man själv vill, säger Gabrielle.
Anna och Jeanne instämmer.
– Vi blir inte arga på varandra eller osams längre, säger Anna.
– Det kunde vi bli förr. Men vi har verkligen tränat – i över 40 år nu, säger Jeanne.
Kan reda ut
Att kunna prata och reda ut svåra saker är en uttalad ambition hos systrarna som nu pratar och skrattar ihop över varsitt glas bubbelvatten.
Även under barndomen vid matbordet i föräldrahemmet ingick samtal och en öppen atmosfär.
–Det var ofta diskussioner och vi var inte tillsagda att sitta tysta när de vuxna pratade, tvärtom. Det har vi med oss och det är vi glada för. Men vi har ju förstått att det inte är kultur i alla familjer, säger Gabrielle.
Vi hade ett telefonsamtal som spårade ur totalt.
Som barn var de varandras lekkamrater, men kunde även hamna i bråk ibland. Två mot en i växlande kombinationer. De tilläts bli arga men fick lära sig att reda ut konflikter själva.
För 46 år sedan small startskottet till det som blivit systrarnas metodbank och lycka som vuxna. Allt började med ett telefonsamtal mellan Gabrielle och Jeanne i samband med kärnkraftsomröstningen i mars 1980.
– Jag höll på linje 3 men Jeanne tänkte annorlunda. Då var vi väldigt arga och någon av oss slängde på luren, minns Gabrielle.
– Vi hade ett telefonsamtal som spårade ur totalt. Jag minns inte hur orden föll, men det slutade med gråt och tandagnisslan. Det var inte bra, konstaterar Jeanne.
Efter det tog hon initiativ till det första systermötet, på Visingsö.
– Jag kände att så här fick det inte vara. Vi måste kunna ha olika åsikter utan att bli arga på varandra.
De andra tackade ja.
– När vi kom dit var vi sams och hade trevligt. Det var en sorts frihet att det bara var vi dessutom, säger Gabrielle.
– Sedan blev det ett mönster. Vi pratade ihop oss på telefon och försökte ordna systermöten en gång om året, minns Anna.
De har setts på Gotska Sandön, Fårö, i Nådendal, på Bornholm och i Skagen.
Böcker inspirerar till samtalen
Forna möten kunde innehålla ”Harriet-samtal”, där en vald bok av Harriet Goldhor Lerner fick inspirera. På senare tid har de läst Patricia Tudor Sandahl och Anders Hansen.
För goda samtal gäller att tänka sig för, våga vara öppen, lyssna, och inte gå i försvar utan tänka efter.
”Nu går du i försvar” har de lärt sig att säga till varandra. Men de har haft
mycket lek och skoj på sina möten också.
– Trams, mycket skratt och ”inom-familjen-prat” som ingen annan förstår, berättar Gabrielle.
De har ordnat födelsedagsmöten där varje syster som fyllde 50 och sedan 60 bjöds på resa utomlands av de andra. Systrarna organiserade även familjemöten, gemensamma resor med och till föräldrarna utanför Söderhamn.
– Jag tänker att det hänger ihop allting. Vi fick en väldigt god träning i att samtala på våra systermöten. Det kunde vi sedan använda till att också ställa frågor till våra föräldrar. Även om lite känsliga ämnen, berättar Anna.
Föräldrarna svarade och kände sig trygga, intygas enigt.
– Vi bestämde oss för att kunna ta i det svåra också. Och undan för undan blev det mindre svårt, säger Anna.
Det var hon som i mars 2020 under pandemin föreslog en ny typ av systersamtal via skärm och Messenger.
– Vi var alla rädda och oroliga då, så vi hade videosamtal med varandra varje kväll, minns Jeanne.
– Det var en ventil som var väldigt skön att ha, säger Gabrielle.
Det blev långa dagliga samtal och efter en tid föreslog någon en gräns på en timme, med växlande ansvar för tidtagning och uppringning.
Efter hand minskades antalet systersamtal via skärm till nuvarande tre.
Samtalen har en tydlig struktur med en inledande runda där alla berättar vad som hänt sedan sist och avslutas med vad som är på gång.
I mitten kan det vara fritt prat eller ett bestämt tema. Ofta tipsar de varandra om artiklar, böcker, filmer eller tv-program.
Djupare kunskap om varandra
Om någon tar illa vid sig i ett samtal kan det redas ut på nästa.
– Allt det här har bidragit till en djupare kunskap om både varandra och oss själva, tycker Anna.
– Det är trevligt med den vardagliga kontakten. Vi lär känna varandra mer och har fått större förståelse för allas respektive situation, säger Gabrielle.
Med dubbla känslor kan de påminna sig om döden. Kanske kan syskon som tvekar hitta kraft i att livet har en gräns.
– Den dagen när någon av oss dör, vilket är en fruktansvärd tanke, då är det för sent. Det är viktigt att ta vara på tiden innan, menar Anna.
– Att syskon inte hinner komma nära varandra innan döden är så sorgligt, tycker Jeanne.
I morgon när hon är hemma igen är det hennes tur att ringa systrarna.
Systrarnas råd
Viljan måste finnas. Om ni är överens och vet att de andra också har viljan att förbättra er relation: Hitta er egen väg. Börja någonstans och hoppas att de andra nappar. Till exempel med att föreslå en träff.
Struktur hjälper. Att till exempel talas vid en bestämd dag och tid kan bli en trygghet.
Pröva skärmsamtal – och sträva efter goda samtal. För oss har det varit revolutionerande att kunna ha samtal via skärm. Det berikar samtalet att vi kan se varandra.
Träna på att tänka dig för och inte reagera med ryggmärgen. Våga lyssna och försök låta bli att gå i försvar.
Expertens syskontips
Syskonkärlek är inte alltid lätt. Men relationen är ofta livets längsta och värd att vårda. Här ger Caroline Erkers, leg psykolog och vd på Svea KBT, några goda råd på vägen.
- Håll kontakten! Investera i relationen och ge den andrum när livets olika faser gör det svårare att ses.
- Prata om relationen. Planera för den. Hur ofta vill ni ses och höras? Bestämda dagar? En årlig semesterresa?
- Om något skaver – prata om det i terapi eller med varandra. Skapa tid och rum så att ni kan samtala lugnt och tryggt. Prata i jag-form: ”Jag upplever att vår relation inte är så nära som jag skulle vilja. Vad tycker du?” Genom att uttrycka sig så undviker ni att någon går i försvarsställning.
- Man måste inte acceptera en dålig relation eller säga upp den. Det finns ett tredje sätt. Fråga er: I vilken konstellation funkar relationen bäst? Kanske ska ni inte ha familjemiddagar – ni kanske ska shoppa tillsammans. När ni hittar något som funkar bäst – då har ni något värdefullt att bygga på.
- Fortsätt vara nyfiken på ditt syskon. Våga fråga! Du kan lära dig något nytt om den andre och om dig själv.
Text: Karin Tufvesson
