Ett popsnöres bekännelser

Niklas Strömstedt föddes rätt in i kultureliten och blev så småningom en av våra mest folkkära artister. Nu turnerar han med föreställningen Tyck om mig där det även blir en hel del prat. Om livet, musiken och manlig tystnad.

Vi ses i Niklas studio på Södermalm i Stockholm. På gångavstånd hemifrån för honom. Han sätter på kaffe och spelar singeln han gjort med Johanna Frostling. Långholmsgatan 2 heter den och är vackert vemodig.
– Att spela in den blev att få komma tillbaka in i melodiernas värld igen efter att jag har hållit på med texter ett bra tag nu. Tyck om mig blir något helt annat än det jag gjort tidigare. Mycket mer prat än det brukar vara. Kanske 60 procent prat och 40 procent musik. Jag är faktiskt jättenervös, nåt sånt här har jag aldrig gjort förut.

Föreställningen bygger på boken Om Niklas Strömstedt som kom 2023 där han berättar om den stökiga uppväxten i Hagsätra, sina föräldrar, musiken, turnéerna, kärlekarna och mycket annat. Hans liv helt enkelt.
– När jag blev klar med den tänkte jag att man kanske kunde göra en scenföreställning av den. Jag har alltid gillat att göra något mer och inte bara stå på scen och spela mina låtar rakt upp och ned. Så jag kontaktade Irena Kraus som är dramaturg och frågade om hon ville skriva ett manus utifrån boken.

Sagt och gjort, nu blir det turné i hela Sverige med start i Stockholm i september. Och det känns nervigt på ett sätt det aldrig gjort förut.
– Jag var ute på en turné med psykolog Per Naroskin för några år sedan. Då pratade vi också på scen, det var som en terapiföreställning. Men vi var två. Och när jag var ute med GES (Anders Glenmark, ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt) var ingen av oss direkt nervös. Men det här blir lite mer att blotta sig själv.

Niklas föräldrar var Bo Strömstedt som var chefredaktör för Expressen och Margareta Strömstedt som var författare och bästis med Astrid Lindgren. De första åren av Niklas liv bodde de högst upp i ett höghus i Hagsätra.
– Jag var rätt stökig när jag var liten. Jag hade en period när jag inte mådde bra och blev utåtagerande. Dels var det inte så bra mellan mina föräldrar och så jobbade min pappa väldigt mycket och var nästan aldrig hemma. Jag blev självdestruktiv.
Föräldrarna stod handfallna och visste inte riktigt vad de skulle göra med honom. Som nioåring hamnade han på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus på Kungsholmen i Stockholm.
– Jag minns inte så mycket av den där perioden men när jag kom hem därifrån var det som att pappa hade förändrats lite. Han blev rädd för mina reaktioner och var mer avvaktande mot mig. Min strategi blev att inte visa några känslor.
När han skulle börja sjuan flyttade familjen in till stan och Niklas började i Högalidskolan vid Hornstull. Ändrade stil totalt och efter ett år var han ordförande i elevrådet.

Musiken hade kommit in i hans liv redan långt tidigare. Han hade börjat spela trummor på en ungdomsgård i Hagsätra och snart kom även gitarr och också piano in i bilden.
Så småningom blev han DJ på diskoteket Atlantic i Stockholm. Han kom i kontakt med artisten och producenten Lasse Lindbom och började spela i hans band. När Lasse sedan blev producent för Ulf Lundell kom Niklas med där också och fick hänga med på Lundells turnéer några år på 1980-talet.
– Jag lärde mig enormt mycket. Jag var 21 när jag fick åka med Lundell på turné första gången, det var som en dröm för mig. Och Lasse och jag var ute enormt mycket, vi hade runt 300 spelningar på ett år. Det fanns massor av ställen att spela på då. Små klubbar och folkparker.

Det var med Lasse Lindbom han skrev den ikoniska låten Tänd ett ljus som brukar gå varm vid jul varje år. De som såg Så mycket bättre när Niklas var med (2015) kanske minns artisten Miriam Bryants reaktion när hon fick veta att det var Niklas som skrivit den: ”Va!? Har du skrivit den låten? Den är ju som … Santa Lucia!”
– Den låten kommer nog att överleva både mig och Lasse, säger Niklas och ler.
Hans gamla hit Om som han skrev för 35 år sedan fick också nytt liv – tack vare Tiktok. Någon la upp låten och skrev: ”Så här borde fler killar skriva till tjejer”. Och plötsligt spred den sig som en löpeld och kom upp i tio miljoner visningar.
– Det är helt absurt. Jag frågade på skivbolaget hur sånt där går till egentligen, men det är ingen som riktigt vet. Det är det som är charmen.
Själv lyssnar han mest på sina gamla idoler, Bruce Springsteen, Beatles – som är grunden till hans musikaliska liv – och en del country.
– Egentligen har jag en ganska bred musiksmak. Men hårddisken är så full nu så det är lite svårare att få in ny musik. Och det är inte som förr när man gick och köpte album och verkligen lyssnade på dem. Nu är det en massa låtar och folk vet inte alltid vem som sjunger ens. Men mina barn skickar mig sånt de tror jag skulle gilla. Så det blir en del nytt också.

I föreställningen i höst kommer han att prata en del om tystnaden, särskilt den manliga tystnaden. Pappa Bo kunde dra sig undan i perioder, stänga dörren om sig och bli tyst. Niklas har själv haft en tendens att hamna där, i tystnaden.
– Tystnaden är en ganska vanlig åkomma bland män. Man är rädd att visa svaghet, inte räcka till. Rädd att prata om känslor. När Jenny och jag gjorde tv-programmet Tillsammans med Strömstedts som handlade om relationer kunde det hända att det kom fram gubbar när jag stod vid mjölkdisken i Haninge eller nåt. Jag trodde de ville prata fotboll. Men det hände att de sa: ”Du det där programmet du och frugan gör, det är ju skitbra. Jag och frugan har börjat snacka nu, vi har inte snackat om sån där skit på trettio år”. Kan man bara få några att börja prata är mycket vunnet. Tystnad driver folk ifrån varandra.

Själv har han lärt sig hantera tystnaden nu. Han fastnar inte längre i den, orden kommer lättare.
– Framför allt vågar jag lita på mig själv och dem jag har omkring mig. Och jag är inte rädd för att prata längre. Vilket gör allt lättare, inte minst i relationer. Jenny och jag har varit ihop i arton år nu. Det är rekord för oss båda. Om det inte hade funnits en grundmurad lätthet hade det inte gått. Framför allt måste man hålla samtalet i gång. Man måste inte prata djupa saker men det måste finnas ett intresse. Att man vet var den andra befinner sig, vad den ser fram emot, gruvar sig för.
Kanske inte alltid så lätt att få till ändå i en hektisk tillvaro?
– Fast vi har ganska mycket tid nu, jag och Jenny, vi har inga barn hemma längre.

Två katter av rasen Devon Rex finns i alla fall därhemma och förgyller både hemmet och tillvaron. Deras företrädare, katten Kerstin Strömstedt, hade Sveriges populäraste kattkonto på Instagram. Kontot finns fortfarande men nu är det efterträdarna Britt-Marie och Benny Bo det handlar om. Niklas lägger upp bilder och låtar, skriver reflektioner och humoristiska kommentarer. Kontot har över 100 000 följare.
– Det är kul. Men jag har aldrig varit med om en sådan konstig sorg, fysisk på något vis, som det blev efter Kerstin. Det var som om något gick sönder. Det är ju en sån villkorslös kärlek.
Ändå var han ingen kattmänniska från början. Det var Jenny som hade katt när de träffades.
– En gammelkatt som också var en Devon Rex, men före Kerstin. Så skulle Jenny till USA i tre veckor och bevaka valet. Hon sa att jag måste ta hand om katten. Vi var väldigt skeptiska båda två till en början, jag och katten. Men när Jenny kom hem satt vi där i soffan tillsammans.
Förutom musik och numera katter har fotboll alltid varit ett stort intresse för Niklas. Han är ett hängivet AIK-fan och går på i princip alla deras hemmamatcher.
– Ibland hänger Jenny med, men mer när hon var nyförälskad, säger han och skrattar. Men hon har lovat följa med på derbyt mot Hammarby.
Ibland när Niklas sitter där på läktaren och iakttar andra hängivna supportrar, nästan alltid män, brukar han försöka analysera vad alla känslor som tar sig uttryck där egentligen handlar om.
– Det där är ju också något typiskt manligt. Att det på något vis är godkänt att leva ut de där känslorna då. Riktig sorg och oförblommad glädje. Då kommer alla känslorna på en och samma gång, de som det annars kan vara så svårt att uttrycka.

Annat som Niklas kommer att prata om i Tyck om mig är terapeuterna han gått till. Och musiken förstås och turnerandet. Om att vilja hänga med de balla när man inte var ball själv. Om kärlek. Och lite om sina föräldrar och sin lillasyster Lotten. Hon som faktiskt var förebild när Astrid Lindgren skrev Ronja Rövardotter.
– Mamma och Astrid Lindgren pratade med varandra i telefon flera gånger i veckan. Min syster Lotten var ute på hal is i några år och ville inte anpassa sig efter några regler. Det där vilda och okuvliga inspirerade Astrid när hon skrev Ronja.

Det var många celebra kulturpersonligheter som dök upp i hemmet när Niklas var barn. En gång ringde Evert Taube när bara Niklas var hemma. Han svarade och blev ombedd att skriva ned ett långt meddelande han skulle framföra till sin pappa. När Evert ville att han skulle läsa upp vad han skrivit kunde han inte det, eftersom han inte hängt med bland alla ord. Men just då dök mamma Margareta upp och kunde ta över samtalet.
– Det var inget jag tänkte på då, att det var kända människor som kom till oss. Det var bara mammas och pappas kompisar. Men jag minns att Astrid Lindgren hade en speciell blick. Hon såg en, på något vis.
Och nu ska han rikta sin egen blick – mot sig själv. Och låta andra se på medan han gör det. Ganska modigt faktiskt.

RÖST OM NIKLAS

Johanna Frostling, sångerska
När jag och Niklas började jobba ihop var det en ”grej” att vi var från helt olika generationer. Men när jag lärt känna honom har jag insett att Niklas inte har någon ålder, han är lika tidlös som sin musik. Han har en nyfikenhet och en öppenhet inför människor som är helt unik.