Hennes hjärta klappar för kvinnor

Många tänker fortfarande på Alexandra Charles som nattklubbsdrottning. Själv har hon lagt allt det där bakom sig. Sedan tre decennier är det kvinnors hälsa och en jämlik vård hon slåss för. Hennes liv har nu också blivit film.

Alexandra kommer med taxi till fotostudion i sällskap med maken Bengt von Hofsten. Han är nästan alltid med henne nu när hon ska ut eftersom hon har så lite syn kvar.
– Jag ser bara nio procent med ena ögat, säger hon.
Ett försök att rädda synen genom en operation gick tyvärr inte som det skulle. Före operationen hade hon trettio procents syn på ögat. Efteråt bara fjorton. Nu har det gått tre år sedan dess och synen är nere i nio procent.
– Jag ser ljus och mörker och silhuetter. Jag ser att du har glasögon på dig, säger hon och ler.
Det innebär en hel del svårigheter att inte se men Alexandra har inte låtit det stå i vägen. Hon fortsätter oförtrutet sitt arbete – som de senaste trettio åren handlat om kvinnors hälsa och att kvinnor ska få lika bra vård som män. Fortfarande är det så att mycket av forskningen som görs baseras på män.

Jag visste vad jag ville göra med resten av mitt liv.

Det var när Alexandra förstod att det låg till på det sättet som hon bestämde sig för att starta 1,6 miljoner-klubben. Året var 1997 och siffran syftade på hur många kvinnor över 45 år det fanns i Sverige då.
– Jag gick på en föreläsning om kvinnohälsa där hjärtprofessor Karin Schenck-Gustafsson och Britt-Marie Landgren, professor i gynekologi, berättade om hur mansinriktad forskningen var. Hur få kvinnor som ingick i studier kring läkemedel och annat. Jag hade inte haft en aning! Där och då visste jag vad jag ville göra med resten av mitt liv. Jag hade också sett hur min mamma och hennes jämnåriga inte fick den hjälp de borde få när de blev sjuka. Det var som om man tänkte: ”Äsch, det är äldre kvinnor som ändå snart ska dö”.
Organisationen utökades ett par år senare med 2,6 miljoner-klubben för att inkludera även kvinnor mellan 25 och 45 år. Nu har man bytt namn till Alexandra — för kvinnor och hälsa, för att ingen ska missförstå och tro att det handlar om pengar. De driver också insamlingsstiftelsen Kvinnor och hälsa som samlar in medel för att sprida kunskap, bedriva lobbyarbete och dela ut stipendier till forskning.

För många är och förblir Alexandra förknippad med nattklubben.

När Alexandra startade organisationen hade hon varit konsult inom pr och marknadsföring i tio år. Och innan dess var hon ”nattklubbsdrottning” i tjugo år, 1968–1988. Nattklubben Alexandra var stället dit alla gick, inte minst kändisarna.
– Det var en rolig tid men också väldigt jobbig. Inte alls bara glitter och glamour som man kan tro. Det var mycket jobb, sena kvällar och dessutom en inte så sund arbetsmiljö. Alla rökte ju på den tiden.
För många är och förblir Alexandra förknippad med nattklubben. Själv tycker hon att det där är länge sen nu.
– Det finns alltid bara en väg och det är framåt.

Under hösten har hon haft fullt upp med att åka landet runt med filmen om henne som hade premiär den 31 oktober. Filmen, som heter Alexandra – syns vi inte finns vi inte, är en dokumentär om hennes liv, producerad av Folke Rydén och regisserad av Olivia Kastebring.
– Jag blev väldigt överraskad när Folke Rydén sa att han ville göra en film om mig. ”Varför det?” tänkte jag först. Han sa också att det inte skulle bli en hyllningsfilm utan ett porträtt där även mindre roliga saker kunde komma fram. Jag undrade om jag inte kunde få vara med och styra innehållet något. Men det fick jag inte.
Inte lätt för någon som alltid varit van att hålla i taktpinnen själv. Men Alexandra är en ja-sägare som gillar utmaningar så naturligtvis ställde hon upp. I filmens inledning ställer Olivia Kastebring en del frågor kring det förflutna och genast uppstår en dragkamp. ”Det där är länge sen. Jag vill hellre blicka framåt. Jag är ingen föredetting.”
Fram träder i alla fall ett porträtt av en ung flicka som redan från början vet vad hon vill: förverkliga sina drömmar. Inte som sin mamma som egentligen ville bli skådespelare men blev hemmafru — för att Alexandras pappa ville det.
– Jag var äldst av fyra systrar och fick ta rätt mycket ansvar. Min pappa var ganska sträng också och kanske mest mot mig. Mamma var mer tillåtande när det gällde känslor och sånt.

Jag mådde verkligen dåligt och ville försvinna för evigt.

I filmen blottar Alexandra saker hon aldrig talat om förut. Och heller inte hade tänkt tala om. Som att det fanns en period när hon faktiskt inte ville leva längre.
– Jag har aldrig pratat om det förut, men tänkte att det är nog bra om jag gör det. Det är så mycket psykisk ohälsa nu och det är viktigt att vi vågar prata om det.
Den mörka tiden inträffade när Alexandra var runt femton. Hennes pappa hade träffat en annan kvinna. Hennes mamma mådde dåligt och i samma veva hade Alexandra träffat sin första kärlek, en tysk kille hon brevväxlat med och som var i Sverige på besök.
– Han var min första kärlek. Vi gick på en promenad i skogen och så hände det — att han blev den som tog min oskuld. Mamma märkte att något hänt och berättade för pappa som blev rasande och körde ut honom med buller och bång. Planen hade varit att jag skulle åka till Tyskland och hälsa på honom, men allt föll. Jag mådde verkligen dåligt och ville straffa pappa och försvinna för evigt.
Hon skar sig i handlederna, men överlevde. De kroppsliga såren läkte. Längre tid tog det för de själsliga. Men efter tre eller fyra år förlät Alexandra sin pappa. Han hade gift om sig och fick så småningom två nya barn. Alexandras yngsta halvsyskon är 37 år i dag. Hon har kontakt med alla sina syskon.
– Min styrka kommer från att jag alltid haft min stora familj. Det har varit min stora trygghet.

Jag ville ju vara med och förbättra världen.

Som ung var Alexandras dröm att få jobba inom FN och vara med och förändra världen. Hon pluggade hårt i skolan, fick stipendium och åkte till USA efter gymnasiet för att plugga.
– På den tiden trodde man att FN kunde lösa världsproblem. Jag läste statsvetenskap och ”speech and drama” för jag tänkte att jag måste lära mig att prata inför folk. Min plan var att ta mig till tolkskola och sen vidare till FN.
Men ödet ville annorlunda. Hon och svenska bästisen Bissana, som hon träffat i USA, åkte till Mallorca och gick en reseledarkurs. Där träffade Alexandra Noel Charles från Trinidad. Han kom att bli hennes förste man och också den hon startade Alexandras med. Noel hade bott i London och tyckte att Stockholm var ganska dött.
– Han hade visat mig London och det fantastiska nattlivet där. Det sjöd av liv överallt, musik och människor. Så vi satte i gång här hemma.
Resten är — som man säger — historia. Efter några år öppnades en Alexandra-filial på Barbados; den höll Noel i. Paret skilde sig 1976. Alexandra drev klubben i Stockholm vidare på egen hand.
Folk strömmade dit, men Alexandra själv kände mer och mer att det här egentligen inte var det hon hade velat göra.
– Det var ju inte nattklubbslivet jag drömt om. Jag ville ju vara med och förbättra världen.
– Och det vill jag ju fortfarande. När jag tänker efter är det nog det jag hållit på med hela tiden. Åren med Alexandras ville jag att folk skulle få bli sedda för dem de var när de kom dit. Numera ser jag mig som folkbildare.

Man måste ha hopp om något, annars går det inte.

Kvinnors hälsa och jämställd forskning och vård är det hon brinner för och också det som hennes organisation har som kärnämne. Idag har föreningen runt 15 000 medlemmar.
– Och sedan 2005 har vi delat ut nästan 11 miljoner i stipendier till olika forskare, berättar Alexandra stolt. Ämnen vi brinner lite extra för är hjärthälsa. Endometrios, som är ett stort gissel för många kvinnor, är också en hjärtefråga för oss, liksom osteoporos. Nytt är att vi också delar ut stipendier till forskning kring reumatism.
Hon drömmer om en Alexandra-akademi där människor med olika expertis ska kunna träffas. Redan idag finns en medicinsk expertgrupp på 40 personer där många eminenta personer ingår. Och dessutom en rad kända ambassadörer som sprider kunskap om föreningen. Lill Lindfors, Lisa Nilson och Loa Falkman för att nämna några.
Man måste ha något man brinner för. Annars blir livet tomt, menar Alexandra.
– Jag vet att det är många äldre som drabbas av depression. Vänner och kompisar försvinner och man hamnar i ofrivillig ensamhet. Men det finns också en ofrivillig hopplöshet. Man måste ha hopp om något, annars går det inte.
Föreningen har blivit lite som hennes barn, säger hon. När hon nu inte fick några egna barn.
– Jag valde att inte skaffa barn när jag var ung, gjorde en abort när jag var 22. Jag tänkte att min tid kommer sen. Men när jag sen ville, när jag var runt 35, då gick det inte. Det var hemskt. Med missfall på missfall. Sen träffade jag min andra man Anders som hade barn. Vi fick bara tio år tillsammans. Han dog i en hemsk cancersjukdom. Efter hans död begravde jag mig i arbete ett tag.
Men nu finns Bengt i hennes liv sedan tio år tillbaka. Livet är fortfarande rikt och ljust. Hopplösheten håller hon långt ifrån sig.