De är födda av kärlek – men också av nödvändighet. Som en seger över nazismen som ville utplåna dem. Syskonen Margit och Willy Silberstein är barn till två överlevare av Förintelsen. Ett trauma som bärs av flera generationer. OBS - tidigare publicerad text. 27 januari är Förintelsens minnesdag.
Det är lättvindigt och själviskt att sätta barn till denna värld, skrev Ernst Silberstein till sin älskade Ili Grunzweig i ett brev den 7 maj 1947.
Han befann sig i Rumänien, hon i Norrköping. De var ett förälskat par i Transsylvanien redan före andra världskriget men kriget och ett folkmord skilde dem åt och ödelade deras planerade framtid. Mot alla odds hade Ernst överlevt sovjetisk fångenskap och Ili hade överlevt Auschwitz och dödsmarschen till Bergen-Belsen och räddats till Sverige av Folke Bernadottes vita bussar i krigets slutskede.
De hade inte setts sedan våren 1944. Nu var de rotlösa och trasiga, de hade förlorat föräldrar och syskon, de var märkta av kriget och lägren. Men de hade ändå lyckats spåra varandra med hjälp av Röda Korset. Nu kunde de brevväxla och det fanns hopp om en gemensam framtid, trots allt.
Men barn? I denna värld?
Själviskt, skrev alltså Ernst Silberstein till sin älskade den 7 maj 1947. Men bara några rader längre ned i brevet:
”Om vi judar inte sätter barn till världen, då har vi själva löst judefrågan.”
Ja, vilken triumf det var för dem att få barn. Det blev en seger över nazismen.
Knappt ett år senare, en tidig morgon i mars 1948, återförenades Ernst och Ili. Han kom med tåg till Norrköping. Hon väntade på perrongen vid centralstationen. Två år senare föddes dottern Margit, och ytterligare fyra år senare deras son Willy.
Så Hitler lyckades inte med den totala utplåningen, skriver Margit Silberstein i sin bok Förintelsens barn som handlar om föräldrarnas liv och öde: ”Att mammas sargade kropp kom att bära liv tänker jag på som ett mirakel.”
Hennes bror Willy Silberstein uttrycker samma sak när jag träffar de båda syskonen.
– Ja, vilken triumf det var för dem att få barn. Det blev en seger över nazismen,
Barnen blev föräldrarnas räddning, ett halmstrå till normalitet, deras universum, själva livsnerven, som Margit Silberstein skriver:
–Vi gav dem mening och de älskade oss över allt annat på denna jord.
Hon berättar vackert om familjens liv i 50-talets Norrköping, om faderns arbete på först en textilfabrik och sedan en elektroteknisk fabrik och om moderns hemarbete som skicklig maskinbrodös. Det var inget överdåd, men i mitten av 1960-talet kunde paret Silberstein öppna en egen skoaffär i utkanten av Norrköping, med framgång.
Den judiska identiteten var viktig och ständigt närvarande i familjens liv men det var också viktigt att integreras i det svenska samhället. ”Stick inte ut, men glöm inte heller vem du är.”
Både Ili och Ernst förlorade sina föräldrar och syskon i Förintelsen och kriget. Ili Grunzweig såg sin mor föras till gaskammaren i Auschwitz och tre systrar dö i Belsen. Hennes dotter Margit fick sitt förstanamn efter en av systrarna.
Förintelsen och kriget var alltid närvarande i Margits och Willys uppväxt.
– Jag är född 1950 och var ju närmare kriget än Willy. Mamma pratade väldigt mycket med mig om det. Jag är inte säker på att det var bra, men det gjorde hon. Hon ville berätta om den familj som inte längre fanns, hon ville ge mig den familjen, mina mostrar och fastrar. Jag älskade historierna om dem, jag tyckte att jag kände dem – men jag hade dem ändå inte i mitt liv.
Den fyra år yngre Willy exponerades av naturligt skäl inte riktigt lika mycket för krigets och Förintelsens fasor, noterar han.
– Men det fanns där ändå. När vi tittade på någon långfilm på tv var jag jätterädd för att det på något sätt skulle handla om kriget, för då skulle mamma börja gråta. Våra föräldrar ville inte förmedla lidande och sorg, men de kunde inte undvika det, de var så märkta av det.
Mamma gick dit, vi ville inte att hon skulle göra det, men vi kunde inte stoppa henne.
Till skillnad från mamma Ili talade pappa Ernst inte så mycket om sina upplevelser under kriget och fångenskapen. Inte heller om alla de anhöriga han förlorade i Förintelsen.
– Han ville inte, säger Margit, och vi skulle inte prata med honom om allt detta tragiska. Han skulle bara bli ledsen, särskilt om det handlade om hans älsklingssyster Irma som blev ett offer för Förintelsen. Efter hans död berättade mamma att han gick till brevlådan varje dag i hopp om att kanske få ett brev eller kort från Irma.
I boken ger Margit Silberstein en lika hjärtskärande ögonblicksbild av sin mor. Flera år efter kriget fick Ili Silberstein i sin hand en bok med titeln Dödsfabriken. På en av bilderna i boken får hon syn på sin egen mamma i kön av kvinnor på väg in i dödskammaren i Auschwitz. Ili hade anat att hennes mor hade gasats till döds. Nu fick hon svart på vitt att så hade skett. Samma scen ingick i en journalfilm som visades på bio i Norrköping.
– Mamma gick dit, vi ville inte att hon skulle göra det, men vi kunde inte stoppa henne. Efter den föreställningen gick mamma på bio kväll efter kväll för att gång på gång se sin mor minuterna innan hon gasas till döds.
Willy Silberstein
Ålder: 67
Familj: Gift med Cecilia Katzeff, två vuxna barn. Benjamin och Aviva
Bor: Stockholm
Lyssnar på: Leonard Cohen
Läser: Massor av ljudböcker, just nu Bomullsängeln av Susanna Alakoski.
Drömmer om: Att pandemin ska bli ett minne blott…
Aktuell med: Programledare för nya poddar för Advokatsamfundet och EU-kommissionen i Sverige.
Margit Silberstein
Ålder: 71
Familj: Särbo. Två söner, tvillingar, från ett tidigare förhållande.
Bor: Södermalm i Stockholm
Lyssnar på: Väldigt ofta blir det Leonard Cohen
Läser: Har just avslutat Natalia Ginsburgs Familjelexikon, en självbiografisk berättelse om en stor och bullrig italiensk familj där pappan är jude och mamman katolik.
Drömmer om: Att skriva en roman
Aktuell med: Boken Förintelsens barn (Albert Bonniers förlag)
Så Förintelsen har präglat syskonen Silbersteins liv. De är Förintelsens barn. Förintelsen har sipprat in i mitt blodomlopp, skriver Margit.
– Jag kan fortfarande inte föreställa mig hur det kan kännas att inte tänka på Förintelsen, säger hon. Hur det var att inte få mat, lukten från krematoriet, gasen, alla döda. Det är en börda att ha med sig, det är hemskt. Men det var nästan som en besatthet att jag ville veta hur det var.
Inte heller för Willy går det en dag utan att han tänker på Förintelsen.
–Det räcker med att någon säger något om något helt annat, man får associationer… Förintelsen är så inkorporerad i våra själar.
Syskonen insåg tidigt att de betydde oerhört mycket för sina föräldrar. I boken ställer sig Margit frågan om allomfattande kärlek enbart är av godo. ”Det kan ge självkänsla, men också en förtärande skuld. Jag ville vara vanlig, inte något underverk, inte anledningen till att mamma och pappa kunde finna mening i livet.”
Samtidigt kunde hon ju inte vara arg på sina föräldrar.
–Det var inte lätt när man blev äldre och ville leva sitt eget liv. Att klippa banden är svårt om ens mamma och pappa uppfattar det som om man överger dem. De ville ju ha oss i närheten hela tiden. Mamma berättade en gång att hon satt med mig på spårvagnen när jag var nyfödd och grät av sorg för att jag en dag skulle flytta hemifrån.
Willy ger ett annat exempel på hur föräldrarna såg på sina barn:
– De var ständigt på väg att flytta till Stockholm för att komma närmare oss Vid ett tillfälle tittade de på en lägenhet i samma hus där jag bodde. Pappa sa att jag ju i så fall kunde äta frukost hemma hos mig själv – ibland.
Både Margit och Willy Silberstein är journalister. Efter jobb på olika tidningar landade båda i etermedia. Efter pensioneringen fortsatte Margit att göra krönikor för radions Godmorgon världen tills helt nyligen. Willy driver sedan 2010 ett eget företag som medie-
tränare och moderator. Till 2016 var han ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism.
Jag tänkte länge, länge att jag en dag skulle få styrkan och modet att skriva den här boken.
Margit drömde tidigt om att bli författare, och hon visste att hon en dag skulle, eller borde, skriva om sina föräldrars trauma och hur det påverkat hennes eget och broderns liv.
– Jag tänkte länge, länge att jag en dag skulle få styrkan och modet att skriva den här boken, men jag sköt det framför mig. Till slut kände jag att man inte kan lura sig själv och sin dröm hur länge som helst. Jag måste börja skriva.
Hon var också rädd för att lämna ut sig själv och sina föräldrar. En händelse i Almedalen för några år sedan – då hon konfronterades med företrädare för Nordiska Motståndsrörelsen – hade en viss men inte avgörande betydelse för beslutet att börja skriva.
–Det var en brutal påminnelse om att jag på något sätt hade en skyldighet att berätta om det som hänt i Förintelsen och hur det drabbat min familj. Alltför många förnekar Förintelsen, andra tänker att det hände för så länge sedan att vi inte behöver bry oss. Det hände då. Men det är också här och nu.
Inför arbetet med sin bok tog Margit Silberstein också, äntligen, tag i de många brev som hennes far hade skrivit till sin älskade Ili när de väl hade lokaliserat varandra efter kriget. Breven, skrivna på ungerska på tunt, skört papper, hade legat i en kartong som växelvis förvarats i Margits och Willys hem. Av en tillfällighet – under jakten på en spindel – hittade Willys son Benjamin kartongen under en säng. Margit fick kontakt med Mihaly Matura, läkare från Ungern som bott i Sverige många år, och han översatte breven. Margit fann att den ordkarga, tystlåtna pappa som hon och hennes bror hade växt upp med hade haft en eld inom sig och också förmågan att sätta ord på sina känslor.
”Som duvan längtar efter frön och sin kära duvmaka, längtar jag efter dig, min älskade”, skrev han till exempel i ett av sina brev.
Sagt om Willy Silberstein
”Min bror Willy är en mycket engagerad person, som går in med hull och hår i det han gör. Det har han varit ända sedan barnsben. Han har ett stråk av rastlöshet och kan inte dölja när något tråkar ut honom. Han är också ett socialt geni som har lätt att slå sig i slang med dem som råkar komma i hans väg. Vi har haft ett par gemensamma arbetsplatser och jag har sett hur omtyckt han är, inte minst för sin humor och slagfärdighet. Dessutom är han ett journalistiskt nyhetsproffs. Det är ett privilegium att ha en bror som är så snäll. Willy är generös och omtänksam. Han finns där alltid, och inte bara när man behöver honom.”
Margit Silberstein
Sagt om Margit Silberstein:
”Att födas i Förintelsens skugga ger en speciell uppväxt. Det finns bara en person som förstår detta som jag, och det är Margit. Det gör vår relation speciell och viktig. Å andra sidan kanske hon hade varit lika viktig också om vi vuxit upp som tjugonde generationens svenskar med rotmos och fläsklägg på faten. Det vet jag inte. Men vad jag vet är att Margit betyder oerhört mycket för mig. Vi har osynliga, väldigt starka band.”
Willy Silberstein
Och i ett annat, där han ser Ili som sitt allt efter allt det han förlorat i Förintelsen: ”Min älskling, min mor, min syster, mitt allt. Du finns, det har gett mig livslusten tillbaka, du kan göra mig glad igen efter alla smärtor, nu skattar jag livet högre än någonsin.”
Och i åter ett annat: ”Jag försöker att inte titta på fotot av lillasyster Irma. Det gör så ont. Vi ska försöka att glömma det som gör ont och bara tänka på varandra.”
Och när det väl stod klart att han och Ili skulle kunna återförenas:
”Det är en ständig oro att vi kommer att sakna pengar. Men vi behöver inte så många saker och inte så mycket kläder heller. På bröllopsnatten kan vi vara utan kläder, kanske bara några enkla vita underkläder. Och jag behöver ingen annan säng än den du sover i. Inget täcke heller.”
–De hade ett kärleksfullt förhållande hela livet och det kanaliserades till oss, säger Willy Silberstein. Margit och jag var deras kärleksprojekt.
Text Kurt Mälarstedt
Foto Margareta Bloom Sandebäck
