Ett besök hos Dracula

I Transsylvanien i Rumänien ligger slottet Bran, rikt på tinnar och torn. Det sägs vara här Dracula bodde. Antagligen inte sant, men det gör inte besöket mindre spännande tycker Staffan Heimerson. Dessutom har landet mer att bjuda på. Text Staffan Heimerson Foto Marianne Pihl

Känner du inte? viskade jag. Det är otäckt. Tänderna!
-Sluttramsat, viskade hustrun tillika fotografen tillbaka. Sov nu!
– Nej! Tänderna växer. På riktigt. Och lukten! Känner du inte, det luktar blod.
Så där uppjagad kan man bli om man som vi bilar i det sagoboksgranna, krakel-spektakelvilda Transsylvanien i Rumänien.
I den mysiga lilla staden Bran hade vi tagit in på ett enkelt värdshus. Genom fönstret såg vi konturerna av ett slott vars oräkneliga torn kunde ha ritats av en Tintin som slagit sig ihop med en Disney och förtärt för mycket av rumänernas nationaldryck. Det hade vi också. Drycken är en kraftig plommonbaserad sprit och går omväxlande under beteckningen rachiu och tuica; det sista betyder “hembränt”.

Det var en regnig höstkväll med låga moln. I nattmörkrets skuggor upplevde jag hur allt rörde sig. Bergen gungade. Slottet hoppade. I mörkret svepte fladdermöss runt borgens tinnar.
-Så, nu sover du! kom fotografens order.
-Det är fullmåne i natt. Då är det som värst, sa jag. Fan vad författaren, vad han nu heter, skulle må bra om han visste hur han kan skrämma upp folk!
Vi var fast i Draculas grepp.Rumänien har gett omvärlden ett antal berömdheter: den absurda teaterns mästare Ionesco, tennisens bad boy Ilie Nastase, skulptören Brancusi, han med Ägget som i sin tid var det dyraste Moderna museet i Stockholm köpt in, samt Ceausescu, som – i stark konkurrens – var den vidrigaste diktatorn bakom järnridån. Men den mest berömde rumänen är ändå Dracula. Även om Dracula i våra dagar är större på maskeradbaler så har han faktiskt funnits i verkligheten. Spåren efter honom är många. Det var dem vi följde.

En greve Vlad var på 1400-talet riddare av Drakordern. Han hade dragit sig upp i bergen undan anfallande turkar. Folket i dessa berg hörde inte skillnaden mellan drake, som ju är ett mytiskt djur, och drak, som är det lokala ordet för Djävulen.
Riddarens son, Vlad den yngre, blev beryktad för sitt oömma sätt att ha ihjäl turkar: han spetsade dem på pålar. Ţepeş betyder pålspetsaren. Vlad Ţepeş blev hans namn. Men folket i bygden kallade honom Djävulens son – på landets språk Drak-u-la.
För rumänerna är Dracula en nationalhjälte. Det är emellertid en irländsk författare och teaterman, Abraham ”Bram” Stoker, som för hundra år sedan skrev boken som förvandlade Dracula från distriktkändis till en skräckens kultfigur. Stokers bok är en roman; det mesta om greve Dracula är påhitt. Fladdermöss fladdrar över sidorna, vampyrer suger blod. Dock hade författaren gjort research. I bokens tredje kapitel hyllar greve Dracula sina anfäder. De är szekler, frihetstörstande ryttare.
Vilken story! Både i dess verklighet från1400-talet och i Stokers påhittande och sedan en ström av filmer. I Hollywood blir den ena filmen efter den andra om honom till. Den första var en tysk stumfilm 1922, den bästa är Vampyrernas natt, en skräckkomedi från 1967 av Roman Polanski.
När jag nu i Rumäniens hjärtland kom körande på välskötta asfaltvägar var jag naturligtvis på jakt efter Dracula. Det är alla främlingar som reser här.
På en kulle i staden Sigisoara hade jag funnit en skylt i mässing som förtäljde att detta hus var Vlad Tepes födelseplats. Jag körde sedan tolv mil söderut till Braşov. Där basunerade en affisch i en hotellobby ut nästa dags sensation: UTFLYKT I DRACULAS FOTSPÅR.
Men jag visste redan vart vi skulle: till Bran, trettio kilometer sydväst om Braşov. Landskap med böljande kullar som höjde sig mot Karpaternas taggiga toppar. Skogarna i betagande höstgult. Bran (på tyska Törzburg) är både ett berömt slott i Transsylvanien och en liten stad vid slottets fot. På värdshuset Gyllene Kronan fann jag den rätt som romanens hjälte, Jonathan Harker, åt innan han gav sig av på den sista etappen på färden mot Dracula. Det var inte konstigare än ett grillspett med biff och bacon, lök och paprika. Men gott nog.

Slottet, högst upp på en kulle, är i flera bemärkelser sagolikt. Det har allt – utom sanningen. Redan år 1212  byggdes det av Tyska orden, en riddarorden grundad för sjukvård men vars riddare och präster stred för den kristna tron och deltog i korstågen till Jerusalem. Slottet brann ner men återuppbyggdes 1382 för att skydda landet från att invaderas av turkar. Tack vare sitt extrema utseende med tinnar och torn och för att det, som det heter i Stokers roman: ”ligger på yttersta kanten av ett brant stup med ett pass under, där floderna slingrar sig i djupa raviner genom skogarna” – blev det Draculas hemvist.
Slottet passade. Någon såg en chans att marknadsföra det som ”Draculas slott”. Myten skapades att Vlad Ţepeş hade bott där. Dock har varken den verklige Dracula eller Stokers påhittade figur bott på slottet. Ţepeş finns inte omnämnd i slottets kataloger men han tros ha suttit i fängelse där i två dagar.
Slutsats: Draculas slott i Bran är fejk. Författaren Stoker besökte aldrig Rumänien. Han fick läsa på om bygden, gissa och hitta på. Hans verkliga förebild, säger Draculaspecialister, var slottet Poenari vid Borgopasset tjugo mil norr om Bran, riktning Moldova.
Det gör inte besöket mindre roande. I Brans slott är det är trångt att gå inomhus. Trapporna är höga, rummen små. I många passager måste du gå i takt med dem framför och bakom dig, annars funkar inte flödet. Men det finns fönsternischer där du kan vila.

Vandringen tar en timme. Du får använda din fantasi för att fylla förväntningarna på en greve med sylvassa hörntänder och fladdrande cape på en skräckens hemvist, bloddrypande fladdermöss, tortyr och stympade offer. Men försök! Upplevelsen blir större. Och hur som helst är det vackert, folkligt och trevligt kring Bran. I turiststatistiken Rumäniens främsta sevärdhet.
Det finns en Draculaorden; hosta upp pengar och du kan bli medlem. Ibland arrangeras ”Weekend med Greven i ett Slott med Midnattsbal med Skräckeffekter”. En annan stad har lanserat en häxprocess i form av teater. Branschen försöker skaka fram äkta arvingar till Vlad Ţepeş för att styrka mischmaschet av äkta historia, myter och legender. Omöjligt. Vlads gren dog ut för 300 år sen. Men på en brors sida finns ättlingar. Sensation: en lever på Gotland!
Inträdesavgiften motsvarar 70 kr. För att visa mig själv med vilket allvar jag tog Dracula gav jag mig även av till Snagov, ett kloster på en ö i en insjö nära Bukarest, ty där finns Vlad Tepes grav. Han halshöggs 1476.
När man nu överlevt Dracula finns ytterligare tre måsten i Rumänien:

Donaudeltat

Donaus utlopp i Svarta havet är en vildmark stor som hela Halland. Donau har sin källa i Schwarzwald i södra Tyskland och är 286 mil lång; bara Volga är i Europa längre. Floden förtjänar att vara besjungen – och alla kan nynna ”An der schönen blauen Donau”. Sedan Krimkrigets slut på 1850-talet är Donau en internationell farled som rinner fram genom nio länder och flera huvudstäder: Wien, Bratislava, Budapest och Belgrad.
Tulcea där jag slog mig ner, är ett Vilda västern i områdets geografiska gytter. Någon mil bort ligger Ukraina. På andra sidan floden ligger det instängda Moldavien. Mellan flodens tre huvudarmar breder stora vetefält ut sig, och träskmarker med ett nätverk av 1 400 kilometer kanaler mellan 300 sjöar och laguner, vassruggar och flytande öar. Poppel, sälg och pil växer vid stränderna.
Fågelskådare har ett paradis med vitstjärtad havsörn, svanar, svarta tranor, änder, häger, stork och Europas största kolonier av pelikaner. Myggen gör att man under sommarmånaderna inte kan vistas ute efter sex på kvällen.
Stören finns i Donaus vatten och är eftertraktad för sitt kött och framför allt för sin rom. Äkta kaviar! Alla störarter är numera fridlysta.

Folkets hus på rumänska

Huvudstaden Bukarest med 1,9 miljoner invånare är livlig, ganska modern och tät på restauranger. Grön med ståtliga träd längs breda boulevarder. Staden kallas ofta ”Balkans Paris”. (Bulevardul Unirii är en meter bredare än Champs-Élysées i Paris; det ansåg Ceausescu vara viktigt.)
En byggnad gör staden unik: Ceausescus parlamentspalats. Näst Pentagon världens största byggnad. Den ökände diktatorn Ceausescu var inspirerad av byggnaderna i Nordkoreas huvudstad Pyongyang. I officiella böcker kallas arkitekturens stil stalinistisk. Den bar under Ceausescus tid namnet Casa Poporului, Folkets hus.
Innan byggarbetet 1984 påbörjades rensades det historiska Bukarest: kyrkor, synagogor och 30 000 bostadshus revs. 700 arkitekter formgav de 1100 salarna och en teater. Det är ett av historiens dyraste byggen, motsvarande 10 miljarder dollar. Kostnaderna vållade misär med livsmedelsbrist och elransonering.

De tyska byarna

I Transsylvanien finns tyskar som redan på 1200-talet vandrade in och kallade området Siebenburgen. Detta är påfallande likt det Syldavien som Tintin besöker i Castafiores juveler. Storkbon på skorstenarna, gäss i pölarna, knotiga telefonstolpar.
Denna bit av världen, som nu är hjärtat av Rumänien, var på 1200-talet oomtvistligt en bit av Ungern. Ungerske Kung Bela bjöd in tyskspråkiga bönder och hantverkare från Sachsen och Schwaben för att få fart på sitt land.
Dessa människor stannade i Transsylvaniens berg i 800 år. Regimerna växlade, härskare kom, härskare gick. Tyskarna stannade. Städerna har namn som Hermanstadt och Kronstadt.
Det är lätt att tänka: Åh, så bra livet måste ha blivit för dessa människor, när Ceausescuterrorn var över och Rumänien kom med i EU. Men byarna är livlösa, hus efter hus tillbommat. De få människor som vandrar bygatan fram är gamla. Byarna finns kvar, men av tyskar bara några tiotusen.

Kommentera