Det finns politisk majoritet för att få bort klyftan mellan pensionärers och löntagares inkomstbeskattning, och det behöver inte kosta statskassan någonting, skriver en före detta professor i företagsekonomi.
I januari 2007 införde regeringen Reinfeldt det första jobbskatteavdraget. Det innebär att pensionärer, sjuka, arbetslösa och föräldrar med föräldrapenning beskattas hårdare än förvärvsarbetande med lika stora inkomster. Pensionärer betalar i genomsnitt ungefär 3800 kr/år mer i skatt än förvärvsarbetande med lika stor inkomst.
Till en början försvarades denna orättvisa med att den var ett nödvändigt pris för att minska arbetslösheten och att den på sikt skulle gynna även pensionärerna. Numera framförs inte detta argument så ofta, troligen för att pensionärerna ekonomiskt har halkat efter de förvärvsarbetande och att arbetslösheten har ökat sedan det första jobbskatteavdraget infördes. Detta efter att man har infört ytterligare fyra jobbskatteavdrag. De fem jobbskatteavdragen innebär minskade årliga skatteintäkter motsvarande ungefär 10 000 kr per invånare.
Sverige är det enda land i världen där pensionärer beskattas hårdare än förvärvsarbetande. Enligt en Sifo-undersökning från 2012 anser 86 procent att detta är fel – en varning för att den orättvisa inkomstbeskattningen allvarligt kan försvaga skattesystemets legitimitet.
I januari 2014 förklarade Magdalena Andersson, ekonomisk talesperson (S), att man inte anser sig ha råd att avskaffa hela skatteklyftan under nästa mandatperiod. Till skillnad från Miljöpartiet och Vänsterpartiet har Socialdemokraterna accepterat det femte jobbskatteavdraget efter att det röstades igenom i riksdagen av de andra partierna.
Här har Socialdemokraterna ett trovärdighetsproblem. Man har råd med det femte jobbskatteavdraget som kostar 12 miljarder/år och ytterligare ökar orättvisan i beskattningen. Men man har inte råd att sänka skatten för pensionärerna med 7,5 miljarder för att få bort en orättvisa som man inlett en kampanj för att avskaffa.
Kristdemokraterna förespråkar numera att skatten för pensionärerna sänks så att den hamnar på samma nivå som för löntagare, men de har här ett trovärdighetsproblem eftersom de ingick i den regering som har infört de jobbskatteavdrag som har skapat den klyfta de vill ta bort. Även Sverigedemokraterna vill ta bort pensionärsskatten, men också de har ett trovärdighetsproblem, eftersom de röstade för det femte jobbskatteavdraget.
Även Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill ta bort orättvisan i inkomstbeskattningen. Det har därmed funnits en riksdagsmajoritet för detta sedan valet 2010. I den nya riksdagen är majoriteten ännu större. Det räcker att den nya regeringen får stöd av Vänsterpartiet och Kristdemokraterna för att avskaffa orättvisan.
I debatten har sagts att man inte anser sig ha råd att sänka skatterna för pensionärerna och därför vill skjuta detta på framtiden. Men att kostnaden är stor beror ju på att denna orättvisa är stor. Det är därför motsägelsefullt att säga att man vill avskaffa denna orättvisa och att kostnaden är så stor att det måste skjutas på framtiden.
Argumentet är också märkligt eftersom orättvisan kan avskaffas utan någon sådan kostnad. Låt oss förenkla litet och utgå från att det finns 2 miljoner pensionärer och 5 miljoner förvärvsarbetande. Om man sänker skatten för pensionärerna med i genomsnitt 225 kr/mån och finansierar det med att höja skatten för förvärvsarbetande med i genomsnitt 90 kr/mån så skulle det räcka för att få bort den orättvisa beskattningen. Skatteintäkterna skulle förbli oförändrade och det skulle inte kosta statskassan någonting. Nyligen fick den grupp som skulle få denna skattehöjning på mindre än 100 kr/mån en skattesänkning på drygt 200 kr/mån genom det femte jobbskatteavdraget.
Man måste därför fråga den nya regeringen: Varför utnyttjar ni inte majoriteten i riksdagen för att avskaffa denna orättvisa?
Roland Granqvist
professor emeritus i företagsekonomi
