Vart har humanismen tagit vägen? skriver insändaren.
Vart har humanismen tagit vägen, är den spontana fråga undertecknad, och andra i min närhet ställer sig efter att ha tagit del av ett debattinlägg på DN-debatt den 29.11. Där meddelar representanter för regeringspartiet KD och socialdemokraterna, att nu är det dags minsann att införa ökat tvång i vården av den grupp människor som kanske är allra sårbarast i vårt samhälle, de med diagnosen demens.
Vad som ligger i begreppet tvång får vi inte i detalj veta, det kommer att avgöras på plats av för tillfället ansvarig personal, men lagen kommer i vart fall att legitimera metoder som under många år i vårt land ansetts vara ovärdiga god vård och omsorg. En rimlig bedömning tills vi vet bättre, är att förutom inlåsning på rum och avdelningar, sänggrindar och bältning liksom tvångsmedicinering kommer att bli genom lagändringar tillåtna åtgärder. Ett lagskydd som inte avser de tilltänkta offren för åtgärderna, de dementa, men väl förövararna.
Som skäl för införandet anförs att personal behöver skyddas, ett påstående som skall fogas till den miljö som bör omge dementa personer. Dessa behöver för att må bra en trygghet i sin miljö för att må bra. Den tryggheten kan inte ersättas med lås och bojor. Att som förslaget nu tycks vara ersätta kompetens och medmänsklighet och god bemanning med tvång och strikt regelstyrning är att vrida svensk äldrevård 10-tals år tillbaka i tiden. Och när det gäller inlåsning handlar det i allt väsentligt om i vad mån de som har makten är villiga att bemanna boendena på ett adekvat sätt dygnets alla timmar.
Det hade varit klädsamt om någon från något av humanism präglat parti under dagarna som gått tagit avstånd från lagförslaget. När nu inte så sker vill jag hoppas att det finns en allmän opposition som är beredd att ta strid i frågan.
Jag vill avsluta med följande klipp ur ett visat TV-inslag, där en anställd på ett äldreboende, kommenterar de åtgärder som nu föreslås bli lagstadgade:
– Jag har nått en gräns där jag säger att jag skulle inte vilja ha min mamma eller pappa här. Och då har det gått långt när jag själv som jobbar inom det här säger en sån sak, förklarar undersköterskan Elisabeth Marklund, som har 20 års erfarenhet från äldrevården.
Tidigare har Socialstyrelsen godkänt att få låsa i undantagsfall när det funnits risk för att de boende ska skada sig själva eller andra. Men nu har också de undantagen tagits bort, eftersom Socialstyrelsen märkt att undantagsregeln utnyttjats för att kunna minska på personalen.
– Om man ersätter personal med dörrlarm och larmmattor, då är det något som är galet. Någon måste alltid vara på plats när det gäller demenssjuka, säger Elisabeth Marklund.
För bara fem år sedan behövdes varken larm eller låsta dörrar på natten.
– Vi hade en nattpersonal varje natt som satt där och allt fungerade jättebra. Tryggt och fint, berättar undersköterskan Elisabet Swills.
Det pågående arbetet med att nedmontera den sociallagstiftning som fungerat som ett skyddsnät för oss alla, kommer förr eller senare också att drabba de flesta av oss direkt eller indirekt, om vi inte förmår att stoppa utvecklingen.
Jarl Strömbäck
