”Distanseringen tar knäcken på mig”
Tyck! | Stina Lindblom
Aktiviteterna där man träffade andra är inställda. Foto: Colourbox

”Distanseringen tar knäcken på mig”

Hur ska en ung senior utan sambo, barn eller barnbarn orka när pandemin bryter de "tunna trådarna" från vardagens flyktiga men viktiga bekantskaper? undrar insändarskribenten.

Tidningen Senioren
Publicerad 2020-06-23

Jag är en ensamstående kvinna 69,5 år som iakttar 70+ rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten fastän lite för tidigt. Anledningen är att jag är ganska infektionskänslig. Finns det en virusinfektion i närheten brukar jag få den.

Rekommendationerna till riskgrupp 70+ är hårda. Vi ska hålla oss undan. Inte vara i vägen. Iaktta social distansering. Inte handla. Inte åka kollektivt. Tvätta händerna.  Möjligen ta en promenad med en vän och ta en coronafika på en bänk. Med avstånd förstås.

Det känns som om framtiden har tagit slut

Jag har fram till coronarestriktionerna levt ett aktivt frihetsliv som gett mig mycket glädje. Friskis&Svettis Softpass, dans, måleri, kurser kvällstid, volontärarbete på Stadsmissionen / Johanneskyrkan…

Allt det där har nu försvunnit. Stängt. Slut. Borta. Över. Jag måste hålla mig borta på grund av corona. Det känns som om framtiden har tagit slut. Den är här nu. Sedan finns ingenting.

Den påbjudna sociala distanseringen hotar att ta knäcken på mig. Jag lever ensam. Mitt liv har blivit så av olika skäl, det är då verkligen ingenting jag har valt. Det är mer ett öde att leva med.

Jag bor i Göteborg. När jag innan corona tog en promenad på stan träffade jag bekanta från olika tider i livet, ”Hej hej”, här och ”Kul att se dig” där… Ytliga bekantskaper, tunna trådar som det kallas är viktiga för den som lever ensam. Med mina aktiviteter och ytliga bekantskaper har jag klarat hålla en bra balans i livet. Mina vänner säger ”Det finns ju ingen som har så många vänner som du”.
Ja, så kan det se ut på håll.

Alla har ju faktiskt inte sommarstuga och bil

Nu när alla aktiviteter är borta finns det ingenting att se fram emot. Hur länge kommer detta att pågå? Det vet ju ingen men det talas om 18-24 månader. Hur ska en nyss aktiv och hyfsat glad människa kunna hålla sig på benen från mars och så över sommaren, hösten, vintern … Jag orkar faktiskt inte detta. Och. Jag är säkert inte ensam om att känna så.

Tänk en sommar med restriktioner och inte ens kunna ta båt i Göteborgs skärgård. Alla har ju faktiskt inte sommarstuga och bil. Det kanske ni på SPF är medvetna om?

Jag förstår förstås att även media talar om det som ligger hjärtat närmast, till exempel att mor- och farföräldrar inte kan träffa och krama sina barnbarn. Men. Jag undrar hur samhället ser på den som lever ensam? Kanske som såhär ”Hon får skylla sig själv”?

Hur ser ni i SPF på den i riskgrupp som lever ensam? Det vore intressant att få veta. Visserligen är ensamstående en minoritet men vi finns.

Ingår ensamstående yngre äldre i samhället?

Ingår ensamstående yngre äldre i samhället? Det känns inte så. Det är väl detta som kallas social utstötning?

Livstrappan: Familjekarriär. Boendekarriär. Yrkeskarriär.  Jag har inte villa, vovve, Volvo, sommarhus, barn och barnbarn. Men jag har utbildat mig, arbetat och försörjt mig o betalat min skatt.
Visst är det intressant att media inte skriver om yngre äldre som lever ensamma? Kan det bero på att vi saknar samhälleligt intresse? Jag undrar: Räknas jag som medborgare och människa eller inte?

Det är ledsamt att inte längre ses som en människa med mänskliga behov. Det har gått förvånansvärt fort att förlora sin mänsklighet. Den svenska medaljen visar nu tydligt sin iskalla baksida.

Stina Lindblom
Göteborg

Tidningen Senioren
Publicerad 2020-06-23
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.