”Vår vänskap tål det mesta”

Håkan Juholt tävlar i kändisprogram på tv medan hans kompis Tom Alandh månar om sin integritet och tycker att Håkan borde göra detsamma. Nästa sommar åker de till Island för att jobba som volontärer på en krog.

Den före detta partiledaren och ambassadören och den folkkäre dokumentärfilmaren blev nära vänner sent i livet. Otippat för båda och även för omgivningen. Kittet är gemensamma grundvärderingar och glädjen i att ha fått en förtrogen att kunna prata med om allt. Den sortens vänskap som annars brukar grundas i ungdomen.
– Jag har inte tidigare tänkt på vår relation som vänskap. Det beror nog på att allt varit så naturligt, trots att Håkan för mig är en junior. Mina andra vänner är antingen jävligt gamla eller så är de döda, säger Tom Alandh.
Håkan Juholt har också tänkt på det där med åldersskillnaden.
– Tom är nästan 20 år äldre men det är ju han som är ung och jag som är gammal. Han har hunnit spela tennis innan jag ens har tagit mig ur sängen.

Vi ses en sensommardag i Stockholm och en stadig Håkan Juholt kommer makligt gående med en rullväska på släp medan en gänglig Tom Alandh anländer på cykel i god fart.
Båda är i mycket god tid. Punktlighet är ett utmärkande drag hos båda och folk som inte kan passa tiden, nej de är inte populära.
Det har blivit en sport att utmana varandra. Mest punktlig vinner.
– Väljer vi att träffas 12.42 gäller den tiden. Kommer jag för tidigt gömmer jag mig för att kunna dyka upp på sekunden, förklarar Tom.
Spjuvern Håkan Juholt gör likadant visar det sig.
–  Tillsammans med Håkan blir jag en bättre människa. Han stimulerar mig till ett roligare liv och han är energisk med ett driv som få. Så är han dessutom så härligt barnslig, säger Tom.

Håkan Juholt kontrar med en flod av superlativer över Tom, där den mest nedtonade handlar om att Tom borde vara president för en folkrörelse som ska kämpa för återförandet av anständighet i riket. Den anständighet som Tom är ambassadör för genom sina filmer, enligt Håkan.
– Stopp, stopp, sluta, avbryter Tom Alandh till slut bistert.
För ju mer mångordig Juholt blir desto mer irriterad blir Alandh vars milda utstrålning som vi känner från hans filmer är som bortblåst.
– Balans är inte Håkans starkaste sida, säger Tom och vädjar om att alla lovord ska strykas ner till ett minimum. Han vill absolut inte framstå som en person som söker ljuset. Han som i hela sitt liv försökt undvika att ta plats.
Håkan skrattar godmodigt, så här ser deras vänskap också ut. Gnabb och allvar i en salig blandning, två tvillingsjälar men samtidigt två kommunicerande kärl. Ingen döljer sina sämre sidor för den andra.

Den där blygsamheten tycker jag att Tom ska arbeta bort.

– Den där blygsamheten tycker jag att Tom ska arbeta bort. Han tror ibland att han tar för mycket plats. ”Jag har ju fyllt 80, jag är man, jag ska inte säga något.” Det är väldigt irriterande, han måste få hjälp med det, säger Juholt
En terapeut menar du?
– Ja precis. Jag alltså, förtydligar Håkan.
Allt började med att Tom kontaktade honom runt 2020 för att få göra en film om den dåvarande ambassadören på Island. Håkan Juholt minns att han tackade nej. Han var visserligen en stor beundrare av Tom Alandh men hade blivit bränd av det drev som tog heder och ära av honom i samband med hans korta karriär som partiledare för Socialdemokraterna.
– Jag blev förstås smickrad. Det är ju Tom som i sina filmer har gett oss berättelsen om Sverige, men jag hade bestämt mig och jag ville inte att han skulle krusa mig.

Men så började de skriva till varandra och Håkan Juholt tyckte om det han läste och han tyckte om det han själv skrev till Tom.
Kort därpå var Håkan tillfälligt på Sverigebesök och då tyckte Tom Alandh att de skulle ses och ta en kopp kaffe. Toms minnesbild är att filmen då praktiskt taget var i hamn, Håkan är lika säker på att hans nej fortfarande var hugget i sten.
Hur som helst blev den där koppen kaffe det förlösande.
– Vi hamnade på en cafékedja på Drottninggatan. Tom skulle bjuda, jag beställde en finsk pinne som inte skulle kunna anklagas för att vara muta.
Någon torr finsk pinne fanns inte på kedjans repertoar. Så Tom kom tillbaka med en italiensk biscotti, något som genast gav Håkan Juholt dåligt samvete. Den hade nog varit dyr.
–  Men där och då fann vi varandra och när Tom sa: ”Det är ju en film om den här Håkan Juholt jag vill göra” tvekade jag inte. Jag kände mig plötsligt helt trygg.
Den som sett dokumentären från Island 2021 glömmer den inte. Särskilt inte scenen där en uppslukad Juholt sluter ögonen och hänger sig åt sin favoritartist Elvis Presley vars sång fyller rummet.
Filmen blev också en triumf inte bara för Tom Alandh utan också för Håkan Juholt som hade plågats länge av den mediala bilden av honom under hans korta tid som socialdemokratisk partiledare.
Nu skildrades en man som blivit älskad av den isländska befolkningen och av sin ambassadpersonal. En ambassadör som själv strök linnedukar inför mottagningarna, en ambassadör som lade in sill och serverade lingon till i princip alla måltider.

Ingen av dem trodde då att de skulle ses igen. Långt mindre att en vänskap skulle växa fram. Men mejlväxlingen tog fart och blev allt mer personlig och blev snart till något nödvändigt i bådas liv.
– Den har betytt otroligt mycket för var vi står i dag. Där finns två levnadshistorier, säger Tom.
När Håkan Juholt efter Islandsåren blev Sveriges ambassadör i Sydafrika i slutet av 2020 kom mejlväxlingen till stor del att handla om förhållandena där. Håkan Juholts energi var stor och han satte genast i gång med att stärka banden mellan Sverige och Sydafrika.
Han och hustrun engagerade sig i en stiftelse som stöttar våldsutsatta kvinnor och Åsa Juholt bidrog med läxläsning för att öka skolbarnens chanser i livet. Tom fick i sin mejlbox många berättelser om ett främmande land och livet där. Han ville dit och se med egna ögon och Håkan Juholt blev eld och lågor. På senvintern i år satte sig Tom och hans dotter, också hon med namnet Åsa, på planet för resan till Pretoria och ambassadörsresidenset.
– Vi gjorde en överenskommelse att både jag och Åsa skulle hålla föreläsningar. Jag om svensk television och Åsa om kvinnors situation, berättar Tom.
Far och dotter inkvarterades i ambassadörsparets privata bostad och delade sedan vardagen med ambassadören och hans hustru som alltså också heter Åsa.

Håkan är ibland för snäll och öppen, en ja-sägare.

De fyra lagade mat tillsammans, åt tillsammans och gjorde utflykter. Sånt man gör med sina vänner och som stärker band.
– Våra band till andra människor är det enda vi har. Allt jag bekymrar mig för i en tid där samhället går i fel riktning lindras när jag träffar Tom. Han fyller ett tomrum i mitt liv, säger Håkan.
– En vän är någon man håller kontakt med och just detta att kontakten pågår hela tiden är viktigt, svarar Tom.
Den inspiration de båda ger varandra innebär inte på något sätt att de gillar precis allting hos den andre. Att även kunna ta sig friheten att ifrågasätta och kritisera är också ett bevis på vänskap.
Tom är inte så road av att Håkan Juholt just nu deltar i kändistävlingen ”Spelet” där han tillsammans med deltagare som Fröken Snusk och Jan Emanuel har låsts in i en lyxsvit där till slut en vinner pengarna, makten och hela härligheten.
– Håkan är ibland för snäll och öppen, en ja-sägare. Jag tycker att han skulle vakta sig själv lite mer och tänka på konsekvenserna. Själv är jag rädd om min integritet och mitt privatliv. Han sitter däremot i varenda soffa.
Håkan håller med, men det skulle aldrig ha fallit honom in att rådfråga vännen innan han tackade ja. Han känner sig trygg med den han är och bjuder gärna på det.

– Du har ju rätt men jag kan inte ändra mitt sätt att leva, jag är för gammal. Men titta här, här har jag en lista med Toms svagheter, säger Håkan och låtsas leta i fickan.
– En sida hos Tom är att han kan bli fruktansvärt arg och han säger själv att han är långsint. Ils­kan har jag själv sett, han förställer sig inte. Det är befriande för mig som hela livet varit omgiven av folk i lösskägg.
Tom skrattar och säger att precis så är det.
– Jag slår näven i biltaket om bilföraren framför mig inte blinkar. Jag kan bli jävligt arg på omgivningen. Ett barnbarn gav mig tio levnadsregler när jag fyllde 80. Regler som jag skulle tänka på innan jag blir arg.
Det är som det ska vara mellan nära vänner. Man tar varandra som man är och vågar kritisera varandra.

Nu väntar nya äventyr. En vänskap måste ha näring för att utvecklas och näringen är i det här fallet fullproppad med bildliga vitaminer.
– I sommar ska vi åka båt till Island och där ska jag bland annat hoppa in på en sillrestaurang och skala potatis och steka strömming, berättar Tom.
Håkan ska nämligen rycka in ideellt som souschef på en liten sillrestaurang i kanjonen Sigöldugljúfurpå Islands högland och han har lockat med sig Tom några dagar.
– Jag har längtat dit och är glad att få uppleva detta tillsammans med Tom. Vi är fortfarande inne i en process där vi lär känna varandra och nyfikenheten har vi gemensamt, säger Håkan.
Båda vänder sig med en uppmaning till Seniorens läsare att vara öppna för att berika livet med nya vänner och nya upplevelser. Det är aldrig för sent.
– Glöm då inte att resa tillsammans. Det finns inget bättre sätt att lära känna varandra och tiden är inte oändlig, uppmanar Tom Alandh.
Håkan nickar:
– Ja, låt oss alla överraska varandra. Det är kanske det som är livet.

Text: Marianne Hühne von Seth