Fattigdom förr och nu skiljer sig inte så mycket åt, menar insändarskribenten, med anledning av hur romer behandlas i Stockholm.
I boken ”Usla, elända och arma : Samhällets utsatta under 700 år” finns en berättelse om Brita. För 200 år sedan kom hon med sin ”oäkta” son till Össeby socken nära Stockholm och tog där anställning som piga. Där träffade hon drängen Aron och fick med honom ytterligare tre söner. År 1812 flyttade de till Danderyd och därifrån till Stockholm. Aron var dock sjuk i TBC och dog 26 år gammal. Brita blev nu lämnad ensam, flyttade till Kallhäll i Järfälla, där hon byggde sig en riskoja som bostad. En sommardag 1819 plockade Brita lingon. Bonden Jan Larsson som arrenderade Högby gård jagade bort Brita från skogen, hann i kapp henne och misshandlade henne så allvarligt att hon blev inlagd på lasarettet i Stockholm. Barnen blev således ensamma och beroende av samhällets vård.
I Järfälla tyckte man att det var i Össeby socken som man hade ansvaret för att ta hand om barnen. De skickades dit men där tyckte man att ansvaret för barnen åvilade Järfälla och barnen sändes därför tillbaka. Hur barnen sedan klarade sig är oklart.
I dag år 2014 försöker fattiga romer att tigga för att överleva. Som bostäder har de byggt sina usla kojor i bland annat Stockholm. Nu rivs kojorna och transporter ordnas så att dessa fattiga människor kan återbördas till Rumänien. Där tar man heller inte ansvar för deras välfärd utan låter dom leva under usla ej människovärdiga förhållanden.
Synen på fattigdom har inte förändrats nämnvärt sedan den tid Brita och hennes barn hamnade i en utsatt situation. Den organisatoriska förmågan att ta ansvar för fattiga och utsatta människor är i många fall lika underutvecklad nu som den alltid varit. Detta trots att vi aldrig haft det så ekonomiskt bra och att vi alla är medlemmar i det som kallas den europeiska gemenskapen.
Tage Magnusson Järfälla.
