Äldre behandlas alldeles för illa. Anhöriga måste våga blir arga och ställa krav. Nu måste hela samhället ställa upp. Låt oss börja med en nödtelefon för äldre, föreslår den tidigare programledaren Suzanne Axell i denna debattartikel.
Är det inte dags snart att vi som har äldre anhöriga i Sverige börjar bli riktigt förbannade?
I artiklar och nyhetssändningar uppmärksammas det hur gamla i Sverige behandlas numera. Det ena värre än det andra. Det tar aldrig slut.
80-90-100–åringar sitter rädda i sina hem för att utsättas eller utsätts för övergrepp och får inte ens ha sina privata delar i fred. En 100-åring blir våldtagen. En stor grupp är oroliga och rädda för dem som ska komma hem och hjälpa dem. Tar vi deras oro på allvar? Bryr vi oss?
Hon har inte råd med vinterskor.
I Stockholm: En kvinna står vid Odenplan och gråter. Hon kom inte ihåg sin kod till bankkortet och vid tredje försöket svalde apparaten hennes kort. Hon har inte pengar att komma hem för. Tårarna rinner utmed kinderna. På Gärdet går en kvinna i tunna sommarskor i meterhög snömodd. De kippar runt fötterna. Hon har inte råd med vinterskor. Äldre kämpar med sina varukassar på trottoaren som är full med ishalka och snö. I ett rum på ett boende i Stureby ligger Alice och ropar ”Hallå”. Ingen kommer. Rummet är iskallt, balkongdörren öppen trots att det är minus fyra grader ute. En tunn urtvättad filt är allt hon har på sig och hennes hand är iskall när jag håller den en stund. En 91-åring ser sak efter sak försvinna från sitt hem. Hon sitter i rullstol och trots polisanmälan gör försäkringsbolaget inte sitt jobb. Hon har ”bjudit in hemtjänsten” är svaret från dem och får därför ingen ersättning för sina försvunna saker. Trots giltig försäkring. Fakturorna kommer dock som de ska.
Vart är vi på väg?
Det flåsas på äldre när de står i kassakön och vill betala för sin mat. Med kontanter. Suckas högt. Är det en behandling som de som suckar vill ha när det själva blir gamla?
De är koder och lösenord och kokalolasos-språk till förbannelse. Det finns ingen som helst förståelse för att äldre behöver lite mer tid, behöver ta det lite lugnare. I landet Sverige som har en världens äldsta befolkningar är det brist på förståelse för det.
Våga ifrågasätta och kräva mer och bättre för våra äldre.
De flesta som arbetar i hemtjänsten sliter hårt och ser ett Sverige som andra blundar för. De kämpar på. Men vi anhöriga måste ha modet att stå upp för de äldre som sitter ensamma hemma och väntar på de i hemtjänsten som är så hjärtlösa att de förgriper sig på dem som ska ha deras hjälp och stjäl deras saker. Våga ställa krav! Våga ifrågasätta och kräva mer och bättre för våra äldre.
Under mina arton år på Fråga Doktorn fick vi många brev om ensamhet. Om att ingen lyssnar, om svårigheten att nå sitt tv-bolag, sitt elbolag eller sin bank för att nämna några få. De gamla kämpar på. Därför att de redan som barn fick lära sig att leverera utan att kräva något. De biter ihop.
Kanske det är dags nu att vi öppnar våra hjärtan för de som är gamla i vårt land som behöver vår hjälp och vårt stöd. Att det nu verkligen behövs folk som förstår de äldre och som bryr sig. På riktigt. Och som vågar inse att det finns många brister som måste rättas till. Snart kommer valfläsket att flöda över de grupper som är intressanta för politikerna. Men vem inom politiken slåss på allvar för våra äldre? Vem bryr sig?
Vi behöver ett journummer.
Vi behöver ett rikstäckande journummer dit äldre kan vända sig och där det ska finnas team specialiserade på de äldres oro och bekymmer och som kan rycka ut direkt. Alla över 80 år i Sverige bör få informationen om det telefonnumret. ALLT måste gå mycket snabbare än idag så att de som är gamla får det stöd och den hjälp de behöver när de utsätts för övergrepp och stölder. Det är många äldre som känner sig alldeles för ensamma idag när något händer.
Och de behöver vår hjälp.
Suzanne Axell
Journalist och programledare för Fråga Doktorn, SVT, 2003-2021
