Kriminalitet, gängkrig och bombningar. Hur är det att leva i utsatta områden som äldre? Forskning visar att många påverkas av kriminalitet och social oro. Paret Lindgren i Bäckby och Bibi Persson Holmström i Hässelby Strand upplever dock inte att deras områden är farligare än andra.
Situationen i utsatta områden får mycket uppmärksamhet i media och i samhällsdebatt. Kriminalitet, utanförskap och allmänt dåliga levnadsförhållanden diskuteras livligt men det handlar nästan alltid om barn, ungdomar och människor som jobbar eller är arbetslösa. Man vet ganska lite om hur äldre personer påverkas. Nu är forskare vid Lunds universitet snart i hamn med det första svenska forskningsprojektet om detta.
Projektet Att vara äldre och leva i utsatta områden har pågått mellan 2020 och 2024. Syftet är att ta reda på mer om hur äldre påverkas av att bo i så kallade utanförskapsområden. Som studieobjekt valde forskarna ut några stadsmiljöer från polisens lista över utsatta områden samt några landsbygdsmiljöer som fått en negativ stämpel som utflyttningsbygd på grund av minskande befolkning.
– Det för ofta med sig färre verksamheter, lägre skatteinkomster och försämrad service. Vi ville ta reda på om de två områdestyperna har gemensamma nämnare trots att de är så olika, säger Marianne Granbom, projektledare och lektor vid Lunds universitet.
Ibland framställs kriminaliteten i utsatta områden som att det handlar om gäng som bråkar med varandra och att det därför inte berör ”vanliga” människor så mycket. Med hjälp av enkätundersökningar och intervjuer kunde forskarna visa att kriminaliteten i de utsatta stadsområdena även påverkar äldres vardag.
– Man kanske inte vill gå ut när det är mörkt eller åka buss efter en viss tidpunkt. Vissa ser att det pågår knarkhandel utanför lägenhetsdörren och att det ligger kanyler i sandlådan. En kvinna som vi intervjuade hade varit först på plats när en man blivit knivhuggen, säger Marianne Granbom.
Det har lugnat sig de senaste åren
Ulla och Curt Lindgren bor sedan sju år i Bäckby i Västerås. Förorten har varit med på polisens lista över utsatta områden sedan listan upprättades 2015. Dagen innan paret skulle flytta in brann det i bilar på gården utanför deras hus i Bäckby.
– Då blev man lite fundersam. Det har varit en del incidenter under tiden vi bott här också. Bland annat en skjutning som vi hade kunnat se från vårt fönster om vi varit vakna. Det har dock lugnat ner sig de senaste åren, säger Curt Lindgren.
Paret Lindgren trivs bra i Bäckby. De har nära till matbutik, vårdcentral, bibliotek och till bussen som går var sjunde minut in till Västerås. De bor på tionde våningen och ser långt ut över flerfamiljshusen i området. Även om det är obehagligt när våldsamma saker inträffar så känner de sig inte oroliga.
– Det spelar ingen roll om man flyttar någon annanstans för det händer saker i alla sorters områden i dag. Dessutom kör polisen runt mycket här i området och det har haft effekt. Vi kan komma hem från en konsert eller liknande på kvällen utan att känna oss hotade, säger Ulla Lindgren.
Forskarna har sett två olika spår när det gäller hur äldre reagerar och förhåller sig till våld och kriminalitet i utsatta områden. En grupp är rädda och drar sig undan. De håller sig inne mycket och öppnar inte fönster i onödan. De vill helst inte vara kvar i området men har ofta inte möjlighet att flytta någon annanstans. Den andra gruppen ser det som att kriminaliteten inte är riktad mot dem.
Studien visar också att många äldre engagerar sig i sitt område. I stadsmiljöerna gjorde många aktiva insatser mot till exempel droghandel och nedsmutsning. De kanske säger ifrån om de ser att det handlas med droger, ringer till polisen om det händer något, plockar bort skräp eller skriver insändare.
Ulla och Curt Lindgren är aktiva både i en seniorförening och sin bostadsrättsförening och har skaffat sig ett socialt kontaktnät.
Den största nackdelen med att bo i Bäckby är enligt paret att det har så dåligt rykte.
– Folk som bor här säger ofta att de trivs. Därför är det tråkigt att människor i andra delar av staden tycker att det är ett dåligt eller farligt område, säger Ulla Lindgren.
Gemenskap och tillhörighet väger tungt
Samma inställning har forskarna sett i sin studie. Många äldre ser stora fördelar med sitt område och tycker inte att det förtjänar sitt dåliga rykte. Det som framhålls som mest positivt är gemenskap med grannar och tillhörighet till närområdet.
– Gemenskap och tillhörighet väger tungt på den positiva vågskålen och gör att man lättare kan tolerera det negativa. Ofta försvarar man området inför andra och framhåller fördelarna, säger Marianne Granbom.
Nu finns inte mycket kvar
Bibi Persson Holmström bor i en lägenhet nära tunnelbanan i Hässelby Strand, en Stockholmsförort som varit ett så kallat utsatt områden. Precis som paret Lindgren trivs hon bra och tycker att området blivit lugnare de senaste åren. Hon har upplevt obehagliga händelser, till exempel när en bomb briserade i en port på andra sidan gatan från huset där hennes son bor.
Trots det känner hon sig inte orolig och tycker inte att hennes område är farligare att bo i än andra. Till skillnad från Ulla och Curt Lindgren är hon dock inte nöjd med serviceutbudet.
– Innan jag flyttade hit fanns ett litet centrum med bland annat livsmedelsbutiker och frisör. Allt det försvann när de byggde våra hus och nu finns det inte mycket kvar. Det finns bara en enda mataffär att handla i och nästan inga restauranger, säger Bibi Persson Holmström.
Enligt Marianne Granbom finns den kritiken även bland de intervjuade i forskningsstudien. Det handlar dels om att serviceutbudet har försämrats i de utsatta stadsmiljöerna. Framför allt handlar det dock om att bristande service och dåliga kommunikationer är ett stort problem i avfolkningsbygderna på landet.
Många är bilberoende och oroar sig för den dag de inte längre kan köra bil. Man skulle också vilja se förbättringar när det gäller tillgång till hemtjänst, äldreboende och lägenheter.
– Många bor i hus som inte är så välanpassade för äldre. Därför behövs mindre lägenheter att flytta till när man inte längre orkar eller kan bo kvar. De intervjuade tycker inte att de ska behöva flytta till stan när behoven förändras utan att man ska kunna ha kvar sin tillhörighet, säger Marianne Granbom.
Text & foto: Lena Frändberg
