”Vi tycker att vi har det bra”

Hur är livet som pensionär i Nederländerna? Vi har träffat fem som vet.

”Vi behöver inte snåla in på något”

Den långsmala trädgården bakom Pieters och Agnietas hus står i tidig blom. Ett magnoliaträd som står på grannens tomt sträcker sina nakna grenar täckta med stora rosa blommor över till deras sida. Några fruktträd står i tidig blom, det är skirt och grönt.
– Vi har gjort om här nu, med flera sittplatser och en liten damm. Förut när barnen var små såg det helt annorlunda ut, berättar Agnieta.
Det är hon som pysslar med trädgården. Pieter har sina tre veteranbilar, två Rovers och en Armstrong Siddeley, som han pysslar med när han får tid över. Men ofta är det fullt upp och de har inga problem att få tiden att gå. Pieter är engagerad i flera föreningar och Agnieta målar och gillar att åka och titta på konstutställningar.

Över lag är de nöjda med sin tillvaro.
– Jag tycker att vi har det ganska bra som pensionärer här i Nederländerna. Min syster bor i Tyskland och hon får mindre än vi i pension, säger Agnieta.
I allmän pension får de 2 000 euro (cirka 21 600 kronor) tillsammans per månad efter skatt. Pieter tjänstepension från ett par olika arbetsgivare ger totalt cirka 2 500 euro (cirka 27 000)per månad efter skatt.

Största delen av sitt yrkesverksamma liv arbetade han för Dutch Telecom, i 32 år. Det blev även tre år i Prag för Czech Telecom plus några andra kortare anställningar.
– Så jag får lite pension även från Tjeckien. Jag var maskiningenjör och blev så småningom manager. I Prag var jag till och med exekutiv chef och skulle hjälpa dem att få i gång sin kundservice.

Det första året Pieter var i Prag stannade Agnieta hemma eftersom yngsta sonen fortfarande gick i gymnasiet. Men de två sista åren anslöt hon sig till Pieter i Prag.
– Jag fick till och med jobb där, med konstterapi som jag har utbildat mig inom. Det är stort inom antroposofin. I Prag var jag på ett Waldorfinstitut för handikappade barn.

När barnen var små var Agnieta hemma med dem och pluggade samtidigt konst och annat hon tyckte var roligt.
– Jag hade aldrig fått en chans att göra det tidigare, även om jag var intresserad av konst redan som ung. Så småningom läste jag konstterapi på deltid i fyra år.

Utöver de 2 000 euro per månad de får tillsammans får Agnieta inte mycket i pension.
– Det var så lite att jag fick det i en klumpsumma när jag gick i pension.
Men tack vare Pieters tjänstepension klarar de sig bra och tycker inte att de behöver snåla in på något.
– Vi lever gott, mycket tack vare att huset är avbetalat sedan länge förstås, säger Pieter.

I Nederländerna betalar alla en obligatorisk sjukförsäkring. Kostnaden kan variera beroende på vad man vill ska ingå. Pieter och Agnieta betalar 4 000 euro per år (cirka 43 000 kronor). Tandläkaren ligger utanför försäkringsskyddet och när det gäller vanlig sjukvård får du betala upp till 385 euro per år själv först.
– Vi känner oss rätt trygga ekonomiskt. Skulle det uppstå några oförutsedda kostnader kan vi alltid ta ett lån på huset. Med tanke på hur priserna stigit är vi miljonärer när det kommer till huset! Men vi ska inte flytta. Det blir barnen som får ta del av den vinsten sen.

”Jag saknar jobbet, särskilt kollegorna”

Truus har fått ett nytt knä – för andra gången – och ligger och vilar. Det blir Theo som får sköta snacket idag.
– Det är tio år sen jag slutade jobba. Jag kan inte säga att jag stormtrivs som pensionär. Jag saknar jobbet, särskilt kollegorna. Men jag skriver fortfarande artiklar i juristtidningar för att hålla i gång. Och vi har trevligt med grannarna så det går ingen nöd på mig. På en sådan där lista över var man är lyckligast såg jag att Nederländerna kom på femte plats. Men vad är egentligen definitionen av lycka? Pensionen är bra, vården också. Men lycka är väl mer än så?

Efter några år som lärare i samhällskunskap och filosofi arbetade Theo i trettio år som skolinspektör. Han reste runt till skolor och kontrollerade hur undervisningen gick till. Han trivdes bra med det, träffade många människor och kände sig stimulerad. Hans fru Truus arbetade till en början som idrottslärare men slutade efter några år. På 70-talet var hon hemma med barnen och sedan har hon mest arbetat som volontär.
– Det fanns inte barnomsorg då.
Theo fortsatte arbeta tills han var 70, för att han behövdes och för att han gillade det.

Han hämtar sin telefon och kontrollerar hur mycket han får i pension.
– Jag får totalt runt 3 600 euro (cirka 39 000 kronor) per månad efter skatt. 830 av det är allmän pension, resten tjänstepension. Min fru Truus får 830 euro i allmän pension och en liten summa till, kanske 70 euro.
De flesta Theo känner är hyfsat nöjda med sin pension.
– Visst tjänade jag mer när jag jobbade, min pension är ungefär 70 procent av min lön. Det var också vad jag förväntade mig.
För att hålla sig i gång fysiskt spelade Theo länge landhockey, en populär sport i Nederländerna.
–Nu är man rädd att skada sig. Det blir sudoku och korsord i stället.

”Jag får nästan lika mycket nu”

– Jag gillade verkligen mitt jobb som lärare. Jag läste alltid mycket och höll mig inte bara till böckerna. En del tyckte om det, andra inte, säger Jils.
Vid 64 och ett halvt gick han i pension. Efter tre år skulle en tidigare kollega vara föräldraledig och skolan frågade om han kunde täcka upp.
– Så jag fortsatte några år till sen, till 70. Men sen var det dags att sluta. Jag får nästan lika mycket i pension som när jag jobbade. Men inte den extra månadslönen jag fick som yrkesverksam och inga bonusar förstås.

I 40 år har han arbetat heltid och bott mer än 50 år i landet har han också gjort, vilket krävs för att få maximal statlig pension.
– Många i min generation slutade lite tidigare, vid 62. Då blir pensionen lite lägre, i alla fall tjänstepensionsdelen. Min fru är mycket yngre än jag och jobbar fortfarande så vi har både min pension och hennes lön.

Han får 810 euro i allmän pension och 2 680 i tjänstepension efter skatt (totalt cirka 37 800 kronor).
När han gick i pension vid 70 var hans och Barbaras barn tonåringar. Så det var fullt upp hemma.
– Annars tänkte jag som så många andra att när jag blir pensionär ska jag läsa alla böcker jag inte hunnit läsa. Men jag kan bara läsa två timmar, sedan kan jag inte koncentrera mig.
Eftersom hans fru jobbar är det Jils som gör mycket i hemmet.
– Jag gillar att laga mat, det är roligt att prova nytt. Men städa är jag inte så bra på, säger han och ler.

Att åldras är inget som skrämmer honom. Men han önskar förstås att han får fortsätta vara frisk.
– När min pappa var 77 som jag är nu var han redan demenssjuk. Mamma försökte dölja det in i det sista men till slut var det uppenbart för alla. I och med att min fru är yngre tänker jag ofta på hur mycket tid man har kvar.

Den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen betalar de en gång per år. Nu kostar den 6 000 euro (cirka 63 000) för tre. För honom och Barbara och ett ungt vuxet barn som bor hemma.
Eftersom Jils sköter inköpen märker han att maten blivit dyrare.
– Förut blev det ungefär 30 euro när jag handlade mat. Nu räcker
inte det. Kaffet har blivit riktigt dyrt.
Han cyklar till affären, går mycket och tycker att han lever ett fysiskt aktivt liv. Någon gång per vecka går han på gym med en grupp i samma ålder.
– Jag tror faktiskt att Nederländerna är bra för äldre. Min mamma hade inte mycket i pension. Hon ärvde pappas pension när han dog men den var inte hög. Men hon kunde äta gott, dricka kaffe och äta äppelpaj. Hon hade till och med pengar på banken när hon dog. Vissa klagar ändå. Mamma kunde säga: ”Folk klagar, då klagar jag också”. Fast hon egentligen inte tyckte att hon hade något att klaga på.
– Folk säger att det var bättre förr. ”Nej, men du kanske var bättre förr” brukar jag svara då.

”Jag får bidrag till hyran”

– Jag har alltid hållit på med konst. Och jag ville absolut inte gå in i något ekorrhjul. Priset blev att jag inte har så mycket pension nu, bara den statliga pensionen på 1 400 euro (cirka 15  000 kronor) per månad. Men jag får lite annan hjälp också, som bidrag till hyran på 250 euro i månaden. Min hyra är på 800 euro för en liten lägenhet på 25 kvm. När jag har betalat alla mina räkningar har jag 600 euro kvar. Ibland räcker det, ibland inte.

Mellan kl 9 och 16 får hon åka gratis på alla tåg. Det gör hon ibland, men hon har också fått en elcykel av sin särbo.
– Han är snäll mot mig. Men vi ska inte flytta ihop. Vi skulle vi få det sämre ekonomiskt om våra inkomster räknades ihop. Och så mår man bra av att få vara ifred ibland.