För de av oss äldre som ännu inte drabbats av benbrott kan det finnas skäl att fundera över om vi ska undersöka vår bentäthet.
1853 skrev provinsialläkaren i Strängnäs: ”Staden har erhållit lyktor, väl glest spridda, men i sin mån bidragande att förekomma olyckliga fall och påstötningar under de mörka höstaftnarne.” Redan då var man uppenbarligen införstådd med risken att falla och ådra sig benbrott.
Något som är högst aktuellt för oss äldre, som löper betydligt större risk med tanke på förekomsten av benskörhet, eller osteoporos.
Vår benmassa är relativt stabil fram till klimakteriet i 45-årsåldern för kvinnor och fram till 65-årsåldern för män. Därefter sker en successiv minskning av bentätheten. När benmassan når en viss nedre gräns benämner man det osteoporos och man uppskattar att ungefär 40 procent av kvinnorna i 80-årsåldern är drabbade. Livstidsrisken för en vuxen kvinna i Sverige att få en fraktur på grund av benskörhet är 50 procent, för män 25 procent, vilket är den högsta kända risken i världen. Denna åldersrelaterade benskörhet kallar man primär osteoporos.
Vi vet idag att många går med odiagnostiserad benskörhet.
Benskörhet kan även uppkomma av en mängd andra faktorer, och kallas då sekundär osteoporos. Den formen är vanligare hos män och orsakas bland annat av läkemedelsbehandling, främst hormonbehandlingar, kortison, rökning, hög alkoholkonsumtion, undernäring, njursvikt, glutenintolerans, fysiskt inaktivitet, ledgångsreumatism och vissa tarmsjukdomar.
Benskörhet i sig ger inga besvär men det stora problemet är att man mycket lättare ådrar sig benbrott även vid lindrig skada eller fall. Det medför många gånger långvarig sjukvård och kvarstående besvär. Kotkompressioner innebär att en eller flera ryggkotor tryckts ihop vilket kan orsaka uttalad smärta och besvär, men inte alltid. Man bör därför kontakta läkare för bedömning av eventuell kotkompression om man minskat ca fem cm i längd eller har en kvarstående värk i ryggen.
Vi vet idag att många går med odiagnostiserad benskörhet. En orsak är att vi inom sjukvården tidigare inte varit tillräckligt uppmärksamma på att följa upp och utreda de som behandlats för de typiska frakturerna som kan vara orsakade av benskörhet. Idag är man mycket mer medveten, och bedömningar efter benbrott sker allt oftare enligt bestämda vårdplaner.
För de av oss äldre som ännu inte drabbats av benbrott kan det finnas skäl att fundera över om vi ska undersöka vår bentäthet. Generellt gäller att du ska vara medveten om de riskfaktorer jag nämnt ovan, framför allt kraftig ärftlighet för benskörhet, om du genomgår hormonbehandling, inte minst kortison, om du behandlas för hormonell sjukdom, ledgångsreumatism eller om du minskat i längd mer än fem cm. Liksom vid andra frågeställningar kan jag varmt rekommendera att du går in på Vårdguiden.se för utförligare information.
När det gäller osteoporos kan du gå in på in det värderingsinstrument som i första hand används inom sjukvården, FRAX. Det är relativt enkelt att använda, men du behöver tillgång till internet. Gå in på www.shef.ac.uk/FRAX, välj »Calculation tool«, välj sedan »Sverige«, och fyll i uppgifterna som efterfrågas. De summeras ihop till en summa som anger risken för »osteoporotisk fraktur«. Om denna är under 15 är risken för osteoporosfraktur ytterst osannolik. Om den är över 15 rekommenderar jag att du rådfrågar din husläkare. Sannolikt beställer man då en bentäthetsmätning, som är som en enklare röntgenundersökning där man mäter bentätheten på två ställen, i regel ländrygg och höft. Utifrån dessa värden kan man ta ställning till om du ska behandlas med medicin mot din benskörhet.
Behandlingen sker i regel med bisfosfonater, antingen som veckotablett eller som en årlig injektion, en behandling som i regel pågår 3-6 år. Dessutom får man kalk och d-vitamin som tillskott. Det finns även andra alternativa behandlingar, framför allt för de med nedsatt njurfunktion.
Sist men inte minst – alla får inte benskörhet, genom allsidig kost och ett fysiskt aktivt liv kan den förhindras eller skjutas upp. Detsamma gäller dig som redan fått diagnosen, det är av största vikt att du tränar rörlighet, kondition, balans och styrka. Dessutom bör vi alla tänka på vad vi kan göra både inomhus och utomhus för att undvika att falla.
När det gäller broddar, käppar och rollatorer kan man dra sig till minnes ordspråket: ”Högmod går före fall”.
