FRÅGA: Är en expert på livsfrågor rätt man att råda mig i mitt fall? En sak tror jag mig veta, det borde finnas många i min situation. Man talar bara inte om det, kanske är ämnet tabu.
För trettiofem år sedan blev min fru min sportiga kompis och älskarinna. Under ett antal år nu har bland annat gumhullet utvecklats. Och intresset av att motverka det verkar svalt. Sportaktiviteterna får jag ägna mig åt ensam.
Det värsta är att samlivet drabbats. Lusten försvinner då jag tycker att jag har min gamla svärmor framför mig. Och naturligtvis påverkar det stämningen mellan oss i övrigt också.
Då säger vän av ordning: Du är väl inte så fräsch själv heller, gubbe!
Jo, det gör bara min ångest desto större. Liksom fraser som ”när man älskar ser man inte skavankerna”. Kanske älskar jag inte längre? Och man kan ju inte säga ovanstående till en person som inte på något sätt förtjänar att såras, som i allt annat är en underbar människa.
Kan det finnas någon terapi till exempel som skulle kunna förändra mina tankar? Jag förstår ju att det är i mitt huvud som problemet sitter.
Svenne
SVAR: Att vi inte är samma eggande läckerbitar på äldre dar, kanske är naturens sätt att säga, att sexualiteten ändrar funktion och form allteftersom vi lämnar fertila åldrar. Från att vara en driftstyrd, frustande naturkraft i fortplantningens tjänst – till att alltmer bli ett uttryck för innerlighet och förtrolighet.
Så är det med mycket här i livet. Vad som är viktigt i ett skede – ersätts av annat i nästa. Men för att kunna släppa in det nya, behöver vi säga adjö till och kanske sörja det gamla. Och det är inte alltid så lätt. Men vi måste starta i ”det som är”.
Du verkar fastna i tanken att det inte borde vara som det är: ”Du borde inte bli så avtänd av det tilltagande gumhullet. Om du verkligen älskar din fru, borde inte sexlusten minska. Hon borde göra bättre motstånd mot åldrandets framfart – genom att fortsätta att sporta som du. Du borde söka hjälp att förändra dina kritiska tankar.”
Tänk inte på blått! Vad tänker du på? Jag gissar ”blått” – och jag tror att de tankar du beskriver reagerar på samma sätt, när du försöker mota bort dem. Det är först genom att acceptera att de finns, som de blir mindre laddade och kan omvandlas till något mera konstruktivt. Och det du beskriver är ju en gemensam angelägenhet för din fru och dig. Därför tror jag mera på att du delar din vånda med henne.
Visst kan hon bli ledsen och sårad. Men hon blir delaktig i er gemensamma verklighet och hon kan komplettera med sin del av den. Och även om verkligheten inte alltid är sådan ni önskar, är det här ni kan leta er fram till något nytt och hållbart. Du säger själv att hon i allt annat än ungdomlig sexighet är en underbar människa. Om ni tar mera utgångspunkt i det ni har än i det som inte finns, kan ni nog leta er fram till en fördjupad samvaro på flera livsområden – vilket också kan gynna sexualiteten och sinnligheten.
Mikael Curman
