Orden är Ingmar Bergmans, berättat av hans och Liv Ullmans dotter, författaren Linn Ullman när hon var gäst hos Skavlan i höstas.
Ingmar och Linn skulle skriva en bok tillsammans men de kom inte igång för att krafterna svek Bergman som tyckte att det var ”ett förfärligt arbete att leva, att bara vara …”
Så har jag aldrig tänkt tidigare men nu under vintern, när man måste tänka på alla kläder man ska sätta på sig, inte glömma broddarna när det är halt, välja rätt stövlar för att kämpa fram i snömodden, handla, dammsuga huset, hänga tvätt… då börjar jag förstå hur det kommer att kännas när man blir äldre och tröttare.
Ta en dag som denna när jag snabbt ska skicka ett viktigt dokument på mailen och plötsligt inte kommer ut på nätet. Den vänlige supporten diagnosticerar min nya router som felkälla. I rask takt ska man krypa på golvet för att koppla ur och koppla in kontakter, följa en massa instruktioner som jag har svårt att hänga med på. Det fungerar till slut och jag drar en lättnadens suck, alldeles utmattad. Ja, det är ett arbete att leva, att leva utan internet – det går ju inte längre.
Då gäller det att fatta mod och jag låter mig som så ofta inspireras av Bodil Jönsson och hennes inlägg i DN på det gamla årets sista dag ”Nuet kortare än någonsin”. Bodil resonerar kring vår fixering av tid, att vi har ont om tid så vi måste jaga den, att tiden försvinner för oss och vi sörjer tiden som har gått.
Men, föreslår Bodil, att vi kan välja ett annat förhållningssätt och se på tiden som kommer till oss, ständigt. Vi har framför oss ett helt nytt år med mängder av ny och oförbrukat tid som det gäller att ta tillvara.
Jag blir alldeles upprymd av tanken – fylls av energi och håller genast på att fylla all den nya tid med sådant jag har lust till.
Men stopp ett tag – nu går jag i nästa fälla – jag tecknar in framtiden istället för att vara i NUET.
En psykologvän skrev i sin avhandling om Upplevelser av tiden att vi sällan lever i den verkliga verkligheten, vi är oftast någon annanstans. Vi fastnar i det förflutna och ältar gamla oförrätter, ångrar saker vi gjorde eller inte gjorde men borde ha gjort eller, särskilt vi äldre förlorar oss i minnen. Vi målar upp bilder om framtiden, allt vi ska göra då när vi äntligen har tid, när barnen har flyttat, på semestern eller också ser vi potentiella hot om allt hemskt som kan drabba oss, familjen, världen …
När vi ber människor berätta om viktiga händelser i livet är det sällan de ”stora” sakerna utan ögonblick av stark livsintensitet, av fysisk eller psykisk närhet, av samtal och möten där tiden har stått stilla.
Filosofen Kierkegaard betonade begreppet ögonblick. I ögonblicket får man del av evigheten och stannar på så sätt tiden. Så – låt oss träna oss att lära känna nuet, lyssna på musik, observera vinterfåglarna, följa Lars Lerins modiga sätt att försöka träffa nya vänner i SVT.
Vilka ögonblick i ditt liv är det som fått dig att glömma tid och rum?
Hur gör du för att lära känna nuet? Berätta …
