P
olymyalgi, vad är det för något kanske ni undrar? Det är ett långdraget elände som drabbar en hel del av oss äldre, just därför vill jag berätta om
det. Personligen tänker jag på polymyalgi, eller muskelreumatism, av och till när jag reser mig stelt ur sängen på morgnarna. Det som kännetecknar sjukdomen är nämligen alltid en långsamt tilltagande stelhet i skuldermuskulatur samt runt höfter och baksidan av lår, symptom som är nog så vanliga hos många av oss äldre.
Den drabbar nästan bara människor över 55 år, och då orättvist nog – i två tredjedelar av fallen – kvinnor.
Men vid polymyalgi blir symptomen mer uttalade, och man får allt svårare att röra sig, gå i trappor, lyfta på armarna och klä sig.
Värk förekommer också, men det mest påfallande är den uttalade stelheten främst på morgnar. Dessutom beskriver många en diffus trötthet och allmän sjukdomskänsla. I vila kan man däremot märkligt nog ofta känna sig ganska besvärsfri, och det förekommer heller ingen påtaglig ömhet i den angripna muskulaturen.
Det här är en sjukdom som nästan bara drabbar människor över 55 år, och då orättvist nog – i två tredjedelar av fallen – kvinnor. Sjukdomsförloppet är långvarigt och innebär behandling med kortison under lång tid. Dessbättre läker den så gott som alltid ut helt utan kvarstående men eller funktionshinder. Men vägen dit kan vara nog så besvärlig.
Ofta är symptomen så typiska, inte minst när det är en kvinna över 55 som söker, att läkaren snabbt fattar misstanke om polymyalgi. För diagnosen gäller de typiska symptomen och nästan alltid en kraftig stegring av sänka (50-100 mm) och CRP, ”snabbsänka”.
Hos en i övrigt frisk person räcker det ofta att man tar enstaka blodvärden samt lungröntgen för att utesluta andra orsaker till muskelstelheten.
När diagnosen väl är fastställd sätter man omedelbart in en relativt hög dos kortison. Den tas som engångsdos på morgnarna och inom några dagar kan patienten känna sig helt besvärsfri. Det upplevs nästan som ett mirakel. Samtidigt normaliseras sänka och snabbsänka. Skulle denna förbättring inte inträffa måste läkaren överväga andra orsaker till symptomen.
Därefter följer en långvarig behandling med kontroll var eller varannan månad. Det handlar om att långsamt sänka dosen kortison, samtidigt som man följer sänkan och försäkrar sig om att patienten inte får tillbaka sina besvär. Behandlingstiden ligger på två till tre år där man successivt trappar ned behandlingen.
skulle du drabbas av denna sjukdom får du gärna svära över eländet, men misströsta inte, alla blir faktiskt bra.
Ofta hör man i dessa sammanhang, att man återfått symptomen, och i regel är det för att man trappat ut kortisonet för snabbt. Då kan sjukdomen återkomma, och man får börja om med en högre dos kortison tillfälligt.
Anledningen till att man trappar ut alltför snabbt är ofta att patienterna får en del besvär av kortisonet och gärna vill sluta eller i alla fall trappa ned medicinen. Initialt, vid de högre doserna kortison, får de flesta biverkningar i form av viktuppgång på grund av vätskeansamling. Inte minst i ansiktet, som kan bli riktigt runt. Man brukar prata om ”fullmåneansikte”. Dessutom kan blodsockret stiga tillfälligt, huden bli lite tunnare och man kan få lättare ytliga hudblödningar. Men dessa biverkningar är övergående och försvinner successivt när man sänker dosen av kortison.
En allvarligare biverkan av kortisonet är att den kan leda till benskörhet, osteoporos. Därför är det alltid aktuellt att överväga förebyggande behandling mot det. Tidigare gav man tillskott med D-vitamin och kalcium. Idag kan det ofta vara aktuellt med effektivare förebyggande behandling, som en engångsinjektion av bifosfonat.
Sist men inte minst – skulle du drabbas av denna sjukdom får du gärna svära över eländet, men det gäller att skynda långsamt och inte misströsta, för alla blir faktiskt bra.
