När jag vaknar på morgnarna är ledernas tillstånd ofta det första jag registrerar. Hur stel är jag idag?
Ibland går det lätt, och vid andra tillfällen får jag ta riktig sats för att komma upp ur sängen.
Det är en erfarenhet jag tycks dela med många av oss som får åldras. Men det drabbar inte alla. Vi är en heterogen grupp med ett åldersspann på drygt fyrtio år, med olika genetiska och sociala förutsättningar genom livet. De riktiga undantagen springer maraton vid nittio och slår kullerbytta vid hundra.
Artros är när det blir en felaktig balans mellan nedbrytning och nybildning av brosket i våra leder.
Brosket är som en millimeter tunn ”plastfilm” som omger lederna och motverkar friktion vid rörelser.
När brosket inte nybildas som förr försvinner det mer eller mindre, ben kan gå mot ben och friktionen ökar, det vill säga rörligheten försämras. Däremot har det inget med förslitning att göra.
Artros är vanligt när vi blir äldre, man räknar med att minst 50 procent av alla över 80 drabbas. Det finns även viss ärftlighet, kvinnor drabbas oftare än män och tidigare skador i en led, liksom tunga monotona arbeten kan öka risken.
Många blir osäkra av att gå och belasta en led som smärtar, men det ökar inte artrosen – tvärtom.
Besvären börjar med stelhet efter vila som ofta är övergående. Senare tillkommer tilltagande belastningssmärta av varierande grad samt till sist, i enstaka fall, ihållande värk. Stelheten och smärtan varierar oftast med tiden. Ibland kan man ha uttalade besvär, plötsligt följt av perioder med mer eller mindre besvärsfrihet.
Vilken behandling finns då för oss med stela leder och artros? Ja det viktigaste är att känna sig trygg med vad det är som orsakar besvären. Man kan naturligtvis rådgöra med sin husläkare men i de flesta fall kan man kontakta en sjukgymnast direkt. Fördelen med detta är att sjukgymnasterna även är den grupp som i första hand kopplas in för behandling i form av vad man idag kallar ”artrosskola”. Det innebär information om sjukdomen, vikten av att träna och betydelsen av viktnedgång.
Många blir osäkra av att gå och belasta en led som smärtar, men det ökar inte artrosen – tvärtom. Man vet att regelbunden träning eller 10 kilos viktnedgång har större effekt än enbart medicinering.
Om man inte lyckas gå ner i vikt är fortfarande effekten av träning av största betydelse.
Röntgen och magnetkamera är sällan nödvändigt utan diagnosen ställs på de typiska symptomen.
Läkare kan förskriva värktabletter och pröva enstaka injektioner av kortison eller hyaluronsyra, samt ge korta perioder av antiinflammatorisk medicin, men inget av detta påverkar besvären annat än kortvarigt. Det finns inte heller något som botar artros.
När inget annat hjälper, kan läkaren ordna remiss för operation med någon form av protes i den angripna leden. Det är inget dåligt alternativ, men ska förbehållas de med mest besvär och där träning och viktnedgång inte haft tillfredsställande effekt.
Många prövar olika typer av huskurer som nyponpulver och glucosamin, men det hjälper främst dem som tror på dessa behandlingar. Någon vetenskapligt visad effekt har det inte.
Sist men inte minst vill jag faktiskt slå ett slag för käppen. En rätt använd käpp avlastar upp till 50 procent. Men det är inte alltid lätt med käpp. Som en 93-årig dam kommenterade när jag rekommenderade käpp; ”ja men snälla doktorn, så gammal är jag väl ändå inte, att jag behöver käpp!”
Ja, ja som sagt – fåfänga kan gå före fall. Själv anser jag en käpp vara ett uttryck för förstånd, dessutom bra vid halka samt för att hytta med åt busar.
Magnus Eriksson
