Kommer vi att bli digitala objekt som kan övervakas totalt och styras via internet?
ISenioren nr 7 skrev Ulf Hedberg ett oerhört insiktsfullt och tänkvärt kåseri om sjukvårdens utveckling under rubriken ”Var det bättre förr”? Den beskriver hur vi gått från att ha varit individer till att bli objekt i den digitala sjukvårdsvärlden.
Politiker och andra intressenter satsar idag allt mer på ”digital teknik inom vården”. Att vi ska kunna få hjälp via internet. Redan idag kan många av oss boka tid, få recept inskickade, se vilka recept som finns på apoteket, läsa våra journaler och till och med kontakta läkare via internet för konsultation. Så inget talar emot att vi framöver skulle kunna vara uppkopplade till en ”superhjärna” som ständigt kontrollerar vår hälsa, hälsorisker, puls, blodtryck, om hjärtat går eller om vi gått vilse.
Sjukvård måste bygga på tillgång till kunnig personal.
Våra individuella DNA ska vara kartlagda för att kunna förutsäga och förebygga sjukdomar. Men vill vi det? Kommer vi att bli objekt som kan övervakas totalt och styras via internet? Och vem är det egentligen som önskar ha den här kontrollen, är det samhället eller vi själva?
I dessa sammanhang slås jag också av hur mycket som faktiskt blivit bättre. På 40-talet insjuknade mer än 50 000 i tuberkulos varav mer än 5 000 dog. Strax därefter hade vi stora polioepidemier i Sverige. Ledgångsreumatism var en sjukdom som ofta ledde till allvarliga handikapp, cancer var oftast obotlig, klaff-byten i hjärtat och operation av hjärtats kranskärl var något som sällan eller aldrig förekom. Många blev blinda på grund av grön eller grå starr. Det var inte heller aktuellt att byta ut knä- och höftleder. När jag tänker på den tiden, bara 40 år tillbaka, är det som ett mirakel hur friska och vitala inte minst vi äldre är idag.
vi har ingen brist på läkare och de allra flesta är mycket nöjda med omhändertagandet vid svår akut sjukdom.
Allt talar för att den digitala utvecklingen kommer att fortskrida, men jag tror att politikernas visioner om att det skulle leda till kraftigt förbättrad hälsa och minskad sjukvård är en ogrundad och felaktig idé. Vi är inte maskiner som likt bilar kan kontrolleras med en testapparat.
Vi människor är olika och påverkas ständigt av oförutsägbara händelser i våra liv. Det som för en människa kan vara avvikande, kan för en annan vara helt normalt. Dessutom varierar våra föreställningar om vad som är hälsa och sjukdom.
Samtidigt är det uppenbart att något måste göras. Ofta framkommer missnöje med sjukvården och i undersökningar framstår svensk sjukvård som allt sämre i jämförelse med andra västeuropeiska länder. På frågan om sjukvården fungerar bra, svarar 31 procent ja i Sverige, medan antalet nöjda i Norge är över 60 procent. Detta är sannolikt en bidragande orsak till varför snart var tionde svensk har en privat sjukförsäkring – man har förlorat tilliten till sjukvården. Men två saker är i detta sammanhang klara: vi har ingen brist på läkare och de allra flesta är mycket nöjda med omhändertagandet vid svår akut sjukdom.
Det är mycket som talar för att möjligheten till personlig kontakt med läkare blir mer och mer begränsad.
När det gäller sjukvårdsorganisationen är jag säker på att den kommer att bli allt mer specialiserad, snart har nästan varje sjukdom och varje kroppsdel sin egen specialist. Det är mycket som talar för att möjligheten till personlig kontakt med läkare blir mer och mer begränsad. Detta trots att olika utredningar pekar på vikten av kontinuitet. Politikerna förstår inte betydelsen av att ha samma sköterska och samma läkare, utan pratar istället om kontinuitet när det gäller vårdcentral, sjukhusavdelning och andra institutioner.
Detta aktualiserar den ständigt viktigaste frågan: att sjukvård måste bygga på tillgång till kunnig personal. Redan nu har vi allvarlig brist främst på sjuksköterskor. Om inget görs är det mycket som talar för att den bristen kommer att förvärras.
Om framtiden kan man bara sia, men det finns alla skäl att granska landstingspolitikerna i sömmarna vid kommande val!
