Min förra frågespalt ”Dags att säga nej” i nr 8/2014 engagerade många läsare, av den ovanligt stora responsen i form av kommentarer och brev som jag fått, att döma. Det förtjänar några kommentarer:
Frågan handlade om Karin som hade dåligt samvete för sin irritation över vänner och bekanta som tog hennes tid i anspråk för långa berättelser om sjukdomar, klagomål på allt i livet som de inte trivs med och annat självupptaget prat. Karin kände sig »plågad av att användas som container«.
Jag försökte förklara tänkbara orsaker till problemet och gav råden att Karin skulle tydligt markera hur viktigt det är för henne med utbyte av tankar och gemensamma intressen och att man kan behöva avsluta vänskaps-relationer som inte ger utbyte längre.
En kvinna berättade i ett långt brev om hur hon efter tjugo år äntligen insett sin egen roll i saken och lyckades avsluta sin »självpåtagna roll som terapeut« med att brevledes berätta att hon ville ta »timeout« på obestämd tid. Initiativet bemöttes – föga förvånande – av oförståelse från den så kallade väninnan men ändå kände brevskrivaren stor befrielse.
I ett annat brev berättar en kvinna att hon önskade avsluta en relation med en man men inte vågade av rädsla för att såra personen.
Jag tror detta är mycket vanligt. Vi vet inte riktigt hur vi ska hantera situationen och låter saker och ting ha sin gång.
Men man kan ju inte ta ansvar för en annan persons känslor men väl för sina egna, eller hur? Att upprätthålla en relation av rädsla för att göra någon ledsen blir ju en oärlig sådan som inte är tillfredställande för någon.
Jag menar att man istället bör redogöra ärligt och uppriktigt för sin inställning, tankar och känslor utan att ge den andre skulden. Det behöver inte vara »den andres fel«. Vi är helt enkelt olika, tänker och känner olika. Det kan vara en smärtsam men mycket konstruktiv insikt i all kommunikation.
I ett brev undras om man »inte får lufta sina åsikter med någon och ska bära allt inom sig själv.« Det är tungt när man mår dåligt och är ensam.
Det är självklart inte min mening. Vi har alla behov av att prata av oss. Det är nödvändigt att vi har någon att ringa till när livet känns svårt. Ett bra tecken för vänskap är väl att vi bryr oss om och intresserar oss för varandra.
Frågan handlade om att ensidigt utnyttja någon annan utan att visa det minsta intresse för »den andres« liv och behov. Det handlar om ömsesidig respekt. När vi visar nyfikenhet och lyhördhet för vår samtalspartner genom att ställa frågor och lyssna visar vi att vi ser den andre och kanske till och med vidgar vår egen referensram.
Tänk på vad kabinpersonalen säger på flyget när de går igenom säkerhetsrutinerna: Sätt på syrgasmasken själv innan du hjälper någon annan.
Med andra ord: Man kan inte vara till nytta för andra om man inte ser om sig själv också.
Så undrar jag: som vanligt är det enbart kvinnor som skrivit, några herrar har dock skrivit några korta och kärnfulla kommentarer på www.veteranen.se.
Kom ut på banan mina herrar – hur ser ni på temat vänskap?
