Folk från hela världen vallfärdar till vävmetropolen Glimåkra Här slår vävstolarna i takt och kurserna är fulla. Vävningen håller på att bli en ny folkrörelse igen. Inte minst bland seniorer. Text Stina Helmersson Foto Ewa Stackelberg
På högsta punkten mitt i byn tronar den vackra gamla trävillan som rymmer Svenska Vävstolsmuseet i Glimåkra.
Här är det full aktivitet vid vävstolarna och några varpar upp garn medan doften av kaffe sprider sig. En trappa upp håller Eva Persson, ordförande i föreningen Vävstolsmuseet i Glimåkra, en liten guidad visning av den historiska utställningen Väverskorna.
– Intresset är stort framför allt bland seniorer, säger hon.
Här i byarna i Östra Göinges skogsbygd i nordöstra Skåne finns en lång vävtradition. Under 1900-talet tillverkades här vävstolar som blev kända över hela världen. Runt om i bygden frodades husbehovsvävning. Det blev även centrum för hantverksmässigt skickliga och konstnärligt uppmärksammade väverskor.
Under ett antal år svalnade intresset. Men på senare år har det åter blivit ett uppsving för hantverk, handarbete och självhushållning.
– Det handlar både om att ta tillvara och utveckla ett kulturarv och att göra något som kräver ansträngning. Samtidigt som man får lön för mödan och kan samlas kring ett gemensamt intresse, säger Eva Persson.
SPF Seniorerna-medlemmarna Ingrid Svensson, fd textillärare, Gulli Sellin, fd församlingsassistent, och Inger Nilsson, fd förskollärare håller med.
– Det är viktigt att hålla igång och vävning är toppen. Klurigare än korsord, kräver koordination plus att man tränar hela kroppen när man väver, säger Inger Nilsson och tillägger:
– Det är skillnad på kulturtanter och kulturtanter. Vi tillhör dem som vill göra något själva. Inte bara konsumera det andra gör.
De gillar även att samarbeta och håller ofta till i Ingers vävstuga i källaren i hennes hus i grannbyn Knislinge.
– Just nu sätter vi upp en väv för handdukar med solldräll, en vävteknik som ger ett rutmönster som liknar ett såll.
De har även egna vävstolar. Gulli har till och med fyra.
– Jag vill ha omväxling, säger Gulli, som alternerar mellan dem när hon väver olika saker.
– När vi var yngre bodde vi på samma gata. Då lärde vi känna varandra och började väva tillsammans. Då var det allmänt att man vävde i stugorna, säger Inger som lärde sig väva av sin mormor och mor. Sedan gick hon en vinterkurs på Vävstolsmuseet för att lära sig att sätta upp en väv.
– Det tog mig fyra vinterkurser på vardera tio veckor för att lära mig det. Sedan har jag gått flera kurser och lärt mig mer. Bland annat en damast-kurs för Lillemor Johansson, Vävstolsmuseets grundare.
1995 invigdes Svenska vävstolsmuseet i Glimåkra där Lillemor Johansson varit en både engagerad och drivande kraft.
Hon drog igång evenemanget Vävdagarna, startade flera kurser och även tidskriften Vävmagasinet, Skandinaviens största tidskrift om textil konst och vävning som läses i 30 länder och finns både på svenska och engelska samt i förkortad upplaga på tyska, japanska och holländska.
Idag tillverkas vävstolar
na i Dalarna. Men verksamheten på Vävstolsmuseet såväl som på närliggande Glimåkra folkhögskola växer hela tiden.
Numera drivs museet som ideell förening som bevarar traditionen med att arrangera kurser, visningar och vävdagar varje år. Det är välbesökta sommarkurser plus veckokurser året om, inriktade på olika typer av vävteknik och med flera namnkunniga lärare.
Många deltagare kommer även från andra länder som Japan, USA och Australien
Glimåkra folkhögskola har klokt hakat på det stora intresset och ordnar vävkurser för pensionärer och andra daglediga. Under två år lär man sig grunderna.
– Men vi har så roligt tillsammans så vi fortsätter att träffas och väva efteråt här på Vävstolsmuseet, säger Gunilla Konradsson från en av grupperna som gått grundutbildningen.
Ordförande Eva Persson har fullt upp med museet.
– Vi vill bevara och berätta vår lokalhistoria om vävstolsfabriken och alla kända vävprofiler.
Vävstolsmuseets kurser i egen regi har gott renommé och det är inte svårt att få dit Sveriges duktigaste lärare.
– Men numera samarbetar vi även med Glimåkra folkhögskola som också har vävutbildningar och med Hem-
slöjden i Skåne, ABF och Östra Göinge kommun. Det blir både roligare och bättre med samarbete, säger Eva Persson.
I september guidade hon runt 22 damer från Australien på museet. Under hösten har de haft besök av vävintresserade från Brasilien och USA som vävt trasmattor med en lärare i en vecka.
Tillbaka till väninnorna Ingrid, Gulli och Inger som brukar sätta upp en gemensam väv i Ingers källare.
– Vill vi väva handdukar kommer vi överens om hur många handdukar var och en vill väva och så anpassar vi varpen efter det. Sedan ska det solvas, skedas och dras fram.
– Här gäller det att tänka och räkna och krypa på knä under vävstolen. Vävning ger gymnastik för både huvud och kropp. Det är den absolut bästa träningen för hjärnan, säger Inger.
Vävning må se ut att vara en stillasittande aktivitet – men det är långt ifrån verkligheten.
– När man väver arbetar man med hela kroppen. Armar, ben och hela bålen. Man blir trött både i knoppen och kroppen. Ett matematiskt sinnelag är bra, liksom att vara noggrann, ha tålamod, fantasi och mycket kunskap, fortsätter Inger.
Lång tradition
Vävningen i nordöstra Skåne blomstrade från 1850 och framåt. Här var det svårt att leva på jordbruket, mycket skog och dålig jord så alla hade en bisyssla för att klara sig. En del var även torpare på Kronans mark och ofta använde man just råmaterial från skogen, trä, för att tillverka bruksföremål och sälja. I Glimåkra gjorde man vävstolar och den berömda vävstolsfabriken startade 1950.
Nu görs vävstolarna hos GAV i Dalarna som övertog rättigheterna att tillverka och sälja Glimåkra vävstolar.
Hon håller på med en väv som går väldigt långsamt, ett möbeltyg till kökssoffan i satäng med fem trampor. Samtidigt väver Gulli en poncho i ylle. Medan Ingrid väver en matta med skälblad, ett speciellt vävredskap.
Under hösten, vintern och våren träffas de en gång i månaden. Alla har egen nyckel och kan gå ner i källaren och väva när andan faller på. De går ofta kurser på Vävstolsmusset, Inger är även kursvärd och deltar i de flesta kurserna.
– Jag har alltid gillat att sätta upp långa vävar. Jag satte upp en väv för 15 handdukar under hösten och de skulle vara färdiga till jul. Det slutade med att jag satt vid vävstolen hela julhelgen för att hinna klart, säger Inger.
– Jag är tvärtom, jag tycker bäst om att sätta upp vävarna, men mindre om själva vävandet. Vi kompletterar varandra, replikerar Ingrid.
De är alla överens om att det är så härligt monotont när man sitter och väver. Man kommer in i flow, tiden försvinner medan man låter skytteln fara fram och tillbaka. Fötterna trampar och går, slagen dunkar med jämn kraft. Det är som att spela kyrkorgel.
De berättar gärna om hur det kunde gå till förr i tiden.
– Då vävdes allt linne till lakan, en duktig väverska kunde väva tolv meter linneväv per dag! Vi väver max två timmar, sedan måste man upp och sträcka på sig. Och spola nya spolar med tråd, säger Ingrid.
När man väver behöver man ibland vara väldigt koncentrerad, prata får man göra i pauserna.
– Jag klarar inte ens att lyssna på radio eller musik när jag väver. Jag vill ha det tyst omkring mig, säger Inger.
Idag blir allt fler unga nyfikna på hemslöjd.
– Men de hinner inte, de har barn, jobb, hus, trädgård, träning och annat att ta hand om.
– Från 1950-talet har vi med oss att laga mat från grunden, slöjda, tillverka våra kläder och andra föremål själva, odla, hålla djur, självhushålla.
Detta föll ur modet under 1970-80-90-talens slit och släng och köp billigt från utlandet. Men nu börjar den inställningen ändras, avslutar Gulli.
Vävdagar
Under Vävdagarna som hölls 26-28 oktober i samarbete med Glimåkra Folkhögskola, ABF, Östra Göinge kommun och Hemslöjden i Skåne var hela byn på fötter. Hantverkare och konstnärer deltog och det kom busslaster med besökare för utställningar, föreläsningar, försäljning av garner och workshops.
