När Frank Sjöman blev änkeman tog han kontakt med andra som också blivit ensamma för att få veta hur de gjort. Det gav ett mycket bra resultat.
På valborgsmässoafton för fyra år sedan dog Stina, Frank Sjömans sambo som han bott tillsammans med de senaste trettiofyra åren.
– Hon hade varit sjuk i cancer i ett och ett halvt år och det hade varit en mental berg- och dalbana hela den tiden. Det var tungt.
Så kom dagen när det tog slut. Frank var 78 år och stod plötsligt ensam.
– Jag var lika vilsen som jag antar att de flesta andra känner sig i en sådan situation. Jag fick kontakt med en psykolog på Karolinska sjukhuset, en vänlig kvinna i 60-årsåldern. Sex timmar fick jag med henne. Det var väl bra, men dels tyckte jag mest att det var jag som pratade. Dels kände jag att hon hade ju inte gått igenom det jag just gjort. Fortfarande visste jag inte hur jag skulle göra för att kunna gå vidare med livet. Jag gjorde i princip ingenting. Dagarna och veckorna bara gick. Jag förstod att jag måste göra något om jag inte skulle bli sittande framför teven.
Man måste
våga utsätta sig lite ibland.
Han kände att han ville kontakta den ”verkliga expertisen”. Det vill säga människor som gått igenom samma sak.
– Jag tog penna och papper och gjorde en lista över dem jag kände som blivit ensamma. Det blev fem kvinnor och fyra män. Jag tog kontakt med dem och stämde träff. Vi fikade eller åt lunch eller bara gick en promenad. Och pratade. Ämnena var sjukdom, död och ensamhet. Det låter ju inte så roligt men det var det faktiskt ibland. Vi kunde skratta tillsammans åt vissa saker. Och i ett par tre fall blev det lite: ”Aha, så kan man också tänka”, för mig.
Bland dessa nio fanns Ann Mari Orrenius, en kvinna som liksom han vuxit upp i Motala. De har gått i samma skolor men på olika stadier.
– Jag mejlade henne och fick svar. Sen mejlade vi varandra en tid och det var en väldigt rolig och fyndig brevväxling. När Ann Mari kom hem från Gotland efter den sommaren träffades vi.
– Vi gick på Tures i Sturegallerian och satt där hur länge som helst, flikar Ann Mari in. Jag tror vi sågs vid 14-tiden och satt ända till kvällen när middagsgästerna började komma.
Frank poängterar att hans syfte med att ta kontakt med andra aldrig var att ragga på någon. Han ville bara prata, få råd och kanske i bästa fall känna lite gemenskap. Det fanns inga baktankar.
– Men jag var lite nervös när vi skulle ses, erkänner Ann Mari. Det hade varit så roligt att skriva till varandra så jag antar att jag var rädd att det inte skulle bli lika bra när vi sågs. Jag frågade en väninna vad hon tyckte. Skulle jag våga gå? Ja, det är klart, sa hon, det var väl inget att ens tveka om? Och sen gick det så bra, timmarna bara flöt i väg. Det hjälpte att vi båda var från Motala, vi hade flera gemensamma beröringspunkter att prata om.
Frank instämmer. Han tycker att man i stället för att skriva ”resor” eller ”mysiga hemmakvällar” i kontaktannonser kanske borde skriva något så konkret som ”Kalmar”, eller var man nu kommer ifrån. Det underlättar att ha gemensamma referensramar.
När de gick ifrån den där första restaurangträffen kände Frank att han log för första gången på länge.
– Jag kände att det här är så bra så det får jag för guds skull inte förstöra.
De har låtit saker och ting ta tid och växa fram i sin takt. De bor på varsitt håll och Ann Mari har en blå liten bok där hon planerar sin tillvaro. Bridgekvällar och tennis, umgås med barnbarnen och träffa vänner är fortfarande lika viktigt. Men också att få tid med Frank förstås.
– Han får mig att känna mig trygg. Han planerar, kan bestämma att vi ska göra en resa som ligger flera månader fram i tiden. I början tänkte jag att ”oj, det är ju om tre månader. Vill vi det då?”, men det var ju faktiskt väldigt bra. Då hade man något att se fram emot tillsammans. Och jag blir så glad av Frank. Det säger jag till mina barn, att Frank gör mig glad.
Att berätta för barnen att det fanns någon ny i hennes liv var något Ann Mari tyckte var lite pirrigt.
– Man känner något slags dåligt samvete att man går vidare. Men de tog det så bra och var bara glada för min skull så det släppte på en gång, säger hon.
Frank å sin sida säger att han för sina barns skull kände att han ville ha en tillvaro där de inte behövde oroa sig för honom. I början efter Stinas död tror han att särskilt sonen oroade sig ganska mycket.
– Nu märker mina barn att jag mår mycket bättre och då kan de släppa. Det är väldigt roligt att vara ihop med Ann Mari, det måste jag säga! Hon är klok, hon är rolig och hon är kunnig.
De ser att en hel del av deras vänner och bekanta för en ganska ensam tillvaro och bara låter livet gå.
– Man måste våga utsätta sig lite ibland, säger Ann Mari. Inget kommer att hända om man bara sitter och väntar. Man har ett liv fast man är gammal.
Frank håller med. Många ”lever bara ut livet”, som han uttrycker det.
– Det är roligare att leva med dig än att bara leva ut livet, säger Ann Mari.
– Eh…tack, säger Frank och verkar lite osäker på om det där var en komplimang.
Några planer på att flytta ihop har de inte. De tycker att det fungerar bra som det gör. Även om det händer att Frank ibland kan tycka att det går för många dagar mellan träffarna. De har en brevbok som de turas om att skriva i också. Om allt de tänker och känner för varandra och hur livet tillsammans utvecklar sig.
– Men vi kanske måste flytta ihop så småningom. Om ett par år räcker nog inte min pension till för att bo kvar i det här huset. Då kanske vi flyttar ihop, säger Ann Mari och tittar på Frank.
– Ja, och då har vi en av oss som är lite rädd, säger han och tittar menande på henne.
Men det kommer nog att fixa sig. Att vara rädd är en sak, att ta sig vidare en annan. Och Frank och Ann Mari vet hur man bäst gör det.
– Prata, prata, prata. Det predikar vi båda två. Hela tiden, säger Frank.
Är vi så ensamma?
Vissa träffar ofta folk och känner sig ändå ensamma innerst inne. Andra trivs med att vara för sig själva och saknar ingenting. Ensamhet är ingen enkel fråga. Det vet inte minst SPF Seniorernas sakkunniga Marie-Louise Söderberg.
Sedan fem år tillbaka arbetar Marie-Louise Söderberg med ensamhetsfrågor inom SPF Seniorerna. Även tidigare arbetade hon med att förebygga och motverka ensamhet bland annat inom föreningen Mind och Stockholms Stadsmission. Hon är glad att ensamhet blivit ett ämne man pratar mycket om och att det finns en mycket större medvetenhet kring vad ofrivillig ensamhet är. Och framför allt vad det gör med människor.
– Jag var med och startade Självmordslinjen inom Mind för 13 år sedan. Då var det svårt att prata om självmord men det är det inte längre. Vi startade samtidigt Äldrelinjen för äldre och ensamma som behöver någon att prata med.
Sedan 2018 har frågan om att bryta den ofrivilliga ensamheten bland äldre seglat upp som en stor fråga. Socialstyrelsen har utlyst statsbidrag för att civilsamhället ska förebygga och motverka ofrivillig ensamhet och socialminister Jakob Forssmed (KD) tog sedan initiativ till en nationell strategi mot ofrivillig ensamhet som nu tagits fram.
– Ensamhet är ett komplext ämne och det finns inte en lösning som passar alla. Det man från samhällets sida kan göra är att minska stigmat, öka kunskapen om sociala relationer och skapa mötesplatser där människor kan träffas, säger Marie-Louise Söderberg.
Det en organisation som SPF Seniorerna konkret kan erbjuda är gemenskap och aktiviteter i de lokala föreningarna där man skapar tillfällen för människor att mötas och knyta relationer.
– Många föreningar är väldigt aktiva och har ett brett utbud av aktiviteter. Som ett smörgåsbord för medlemmarna att välja från, säger Marie-Louise Söderberg.
Tack vare det hittar många både något att göra och nya bekantskaper. Men det finns också de som är svårare att nå. De som helt enkelt inte tar sig utanför dörren av olika skäl.
– Det är svårt att söka sig ut i social gemenskap om man känner sig ensam och kanske har en problematik av något slag. Att nå dessa personer är en utmaning, säger Marie-Louise.
Samtidigt menar hon att vi inte heller får glömma att människor är olika och har olika stort behov av social kontakt.
– Det är något med tidsandan tror jag, att vi har så höga krav på att alla ska umgås så det nästan känns som att det är något fel på den som trivs på egen hand.
Marie-Louise Söderberg tycker att bilden av äldre som ensamma, sårbara och sköra behöver nyanseras. Den stämmer helt enkelt inte och ger en negativ bild av åldrande, menar hon.
Som sagt, frågan om ensamhet är komplex. Det finns olika nyanser av ensamhet. Allt från den självvalda till den som skapar ett lidande – den ofrivilliga ensamheten.
– Många berättar att de går på aktiviteter men att det är när de kommer hem och sätter sig i soffan som det känns svårt. Ensamhet är en subjektiv känsla och den delen är svårare att komma åt utifrån. Här kan det ibland behövas professionell hjälp med att våga och att utmana sig själv.
Många saknar nära relationer, inte aktiviteter. Gemensamt för oss människor och vår överlevnad är att känna gemenskap och meningsfullhet. Det är också något man tänker på och jobbar med inom SPF Seniorerna, säger Marie-Louise.
– Vi har bland annat ett Arvsfondsprojekt nu som heter Frivilliga motverkar ofrivillig ensamhet bland äldre, med volontärverksamhet. Vi hoppas och tror att det kan locka fler nyblivna seniorer som vill fortsätta att vara aktiva att bli volontärer. Man vet sedan tidigare att volontärverksamhet gör gott både för den som ger och den som tar emot hjälp. Där skapar man en relation på ett naturligt sätt.
